Ett bokprojekt om Förintelsens offer

​

Museichefen Johan Andrée, historiker, MA, arbetar med ett bokprojekt om Förintelsens offer, närmare bestämt de människor som begravdes på Pålsjö kyrkogård, Gravkvarter 15, i Helsingborg. Projektet kan följas här, och på Facebook-sidan Gravkvarter 15. Målsättningen är att publicera en bok om Gravkvarter 15 under år 2025.

​

Nedan följer museichefens inlägg om projektet, alltsedan det inleddes den 27 januari 2022. Senaste inlägg visas överst.

​

​

23 december 2024 - bevarandet av den modige norske polisen Eivind Collin Grönviks grav

Begreppet Förintelsen är tidsbundet till tidsperioden under det andra världskriget. Men…Vilka är då Förintelsens offer? Ordet Förintelsen är begreppet Förintelsen som är det judiska folkmordet, och vars ansvariga förövare var Nazityskland. Men… Förintelsen innebar också att romer och polacker utsattes för folkmord grundat på rasistiska föreställningar utifrån den nazistiska ideologin. Därutöver förföljde, fängslade och dödade Nazityskland tusentals andra människor, politiska meningsmotståndare och homosexuella, bland annat många fysiskt och psykiskt funktionsnedsatta. Alla skulle förintas… Alla är därmed offer för den nazistiska ideologin och skall därför även omfattas av begreppet Förintelsen.

 

I mitt forskningsarbete om de koncentrationslägerfångar som kom till Sverige från Tyskland genom det Internationella och Svenska Röda Korsets humanitära hjälpinsatser vid det andra världskrigets slut, så uppmärksammar jag att det var många norrmän som räddades till Sverige – Närmare bestämt 4220 norrmän. Majoriteten fick vård och hjälp vid flyktingförläggningen Ramlösa i Helsingborg. Dock var ett antal av de räddade så sjuka att de avled kort efter ankomsten. De kremerades i Helsingborg och deras urnor med askan skickades hem till Norge för begravning. I Helsingborg avled totalt 115 koncentrationslägerfångar av skiftande nationalitet, varav elva norrmän. Totalt anlände det 20 807 individer till Sverige genom det Röda Korset under tidsperioden 26/3 – 4/5 1945, varav 11 818 kvinnor och 8 989 män. 

 

Kriget och den tyska ockupationen drabbade Norge hårt; Totalt förlorade Norge till följd av kriget 10 262 norrmän, varav 883 var kvinnor. Denna numerär innefattar bland annat 2091 personer som tillhörde motståndsrörelsen, varav 366 blev avrättade av tyskarna i Norge. 130 personer miste livet i norska fängelser och koncentrationsläger. 1770 civila förlorade livet i Norge under den tyska ockupationen. 1470 personer miste livet i tyska fängelser och koncentrationsläger, varav 772 norska judar som deporterats och av vilka endast 34 överlevde. 

 

I min forskning om de elva norrmän som avled i Helsingborg våren 1945 har jag haft en omfattande korrespondens med den norska kyrkan, myndighetsföreträdare inom norska staten, museer och andra organisationer. Framför allt har jag fått kontakt med släktingar i Norge till de avlidna, som alla har haft en mycket emotionellt rörande historia att berätta om den avlidne. Hur dödsfallet från år 1945 har påverkat dem och hur de på olika sätt valt att hålla det individuella minnet om den avlidne vid liv, för att inte historian om ett unikt liv som levts och offrats skall försvinna in i den stora glömskan… Jag satte som mål att hitta var i Norge de blivit begravda och om det fanns en gravsten. Min tanke är att graven och gravstenen markerar slutpunkten i deras fysiska livsresa, men att resan ändå fortsätter i och med den avlidnes övergång till att vara ett personligt minne. Graven och gravstenen blir då en minnesplats och ett fysiskt spår av en individ, men framför allt blir gravplatsen en unik och personlig kunskapsportal till en historisk förmedling av deras tid. Att ta del av och lära av…

 

Dock lärde jag mig tyvärr att det där med att bevara minnet av dem som dött för Norge under det andra världskriget inte var så självklart… Deras gravar är nämligen inte skyddade i Norge. Det betyder att när gravrätten gått ut efter 60 år och det inte finns någon som vill eller kan betala för att graven skall finnas kvar, så tas gravstenen bort och gravplatsen försvinner. Med tanke på att många av de som avled till följd av den tyska ockupationen var unga människor, så hade de flesta inga barn och att deras föräldrar avled flera år efter dem. Och i de flesta fall var det just föräldrarna som hade sörjt för och betalat för att deras barns grav skulle få finnas kvar. Men när direkt efterlevande och eventuella släktingar inte längre finns kvar i livet så upphör bevakningen av gravrätten, och det stelbent byråkratiska regelverket träder in och graven tas bort… Trots den unika historiska betydelsen som just dessa gravar representerar för Norge och den norska historien… Att dessa gravar inte är skyddade i norsk lag är något anmärkningsvärt, detta då norsk lag annars skyddar alla utländska krigsgravar, såväl tyska som allierade. Dessa krigsgravar skall finnas kvar och vårdas i all evighet av Norge, men att detta då inte gäller för nationens egna offer för kriget… I Danmark är alla gravar efter de som dött för landet under det andra världskriget skyddade enligt lag, vilket även innefattar de danskar som satt i koncentrationsläger och avled där eller i samband med deras räddning. Det bör noteras att danskar satt tillsammans med norrmän i koncentrationslägren, och att de räddades samtidigt och tillsammans av det Röda Korset. Ett tyvärr talande exempel är den tragiska borttagningen i Lillehammer av 26-åriga motståndsmannen Oddvar Tomters grav och gravsten under år 2020. Även Oddvar avled i Helsingborg våren 1945. Att Oddvars gravplats riskerade att tas bort uppmärksammades av norsk media redan år 2010, och alla tyckte då samstämmigt att den borde bevaras. Men ingen gjorde något konkret för att se till att så också skedde, därför avlägsnades gravplatsen i all tysthet när tiden runnit ut. Trots den på gravstenen inhuggna inskriptionen FALT FOR FEDRELANDET. Det finns tyvärr flera liknande fall som Oddvars att referera till i Norge…

 

Eivind Collin Grönvik, 1899 – 1945, var en av de norrmän som räddades av det Röda Korset till Sverige, men som tyvärr senare avled i Helsingborg. Han ankom den 12/5 och avled den 21/5. Eivind var polisman och arresterades i Norge hösten 1943, i samband med den nazityska Aktion Polarkreis mot hundratals poliser och över tusen militära officerare. Detta för att de vägrade avge lojalitetsed till den nazityska ockupationsmakten och dess samarbetsregering Nasjonal Samling. Omkring 300 poliser skickades till det nazityska koncentrationslägret Stutthof i dagens Polen, där de genomled en svår fångenskap under fruktansvärda förhållanden. 

 

Eivind Grönvik representerar alla de norrmän som hade det unika modet att säga nej och motsätta sig en ockupationsmakts påbud och vilja. Trots hot om repressalier. För detta fick Eivind betala ett mycket högt pris… Eivinds gravsten bär inskriptionen FALT FOR NORGE. Graven med gravstenen är beviset för detta mod, och det fysiska spåret efter en person vars historia som skall bevaras och återberättas. Eivinds gravsten är en portal till historien, då den bär ett unikt namn, en personlig identitet, då den berättar historien om en mörk tid i vår historia. Eivinds gravplats är dessutom ett spår av Förintelsens mörka historia sett utifrån ett norskt perspektiv. Förhoppningsvis kan vi lära oss något från historien genom Eivind Grönviks grav på Stonglandets kirkegård i Nordnorge. 

 

Eivinds personliga historia tillsammans med unika fotografier fick jag ta del av efter kontakt med hans släkting Eivind Christensen, som dessutom var uppkallad efter Eivind. Vi fick en bra och fin kontakt och det framkom då att graven och gravstenen inte var skyddad, och att Eivind C oroade sig för vad som skulle ske med gravplatsen efter det att han själv var borta. Jag sa då till Eivind C att det bästa vore om han kunde få gravplatsen klassad som krigsgrav, genom sin kommun, fylke, och kyrkan. Men att han framför allt måste få stöd från den högsta ansvariga i Norge; Den norska Krigsgravtjenesten och dess ledere Haakon Vinje, med vilken jag tidigare även hade en bra kontakt med. Så var processen i gång… Haakon skrev ett officiellt rekommendationsbrev från norska staten att Eivind Grönviks gravplats var historiskt viktig för Norge och borde bevaras, jag blev som historiker och forskare i ämnet ombedd att skriva ett intyg, med en kort historik om Eivind G och vad hans grav historiskt representerade för Norge… Och så kom beslutet från Gravplassmyndigheten i Senja:

 

”… Eivind Collin Grønvik, som jobbet som leder av Bergen politikammers tekniske avdeling, ble arrestert 23.08.1943, og satt i nazistenes konsentrasjonsleir Stutthof (dagens Polen), og døde av svekkelse 21.05.1945 i Sverige. Dette er bekreftet av leder for Krigsgravtjenesten i Norge, Haakon O V Vinje, og museumsdirektør og forsker Johan Andree ved Beredskapsmuseet, Helsingborg (som skriver bok om krigsfangene som kom til Sverige i De Hvite Bussene). Graven er verneverdig, og stelles av kommunen, jm Gravplassloven § 23-23a.". 

 

Vidare skrivs det att:

 

” Senja gravplassmyndighet har sammen med Senja kommune, akseptert at denne graven behandles og stelles på sammen måte som de andre registrerte krigsgravene i Senja kommune. Det er opprettet avtale om stell av graven (planting, luking, vanning hver sommer). ”

 

Och till sist, det viktigaste med hänsyftning till framtiden för alla de andra gravsatta som har dött för Norge, och vars gravplatsers framtid fortfarande är oviss:

 

”… Dokumentet skal gi grunnlag for politisk diskusjon om hvordan man i fremtiden ønsker forvalte gravplassene…”

 

Det var en mycket lycklig Eivind Christensen som förmedlade den positiva nyheten till mig. I sitt mejl till mig skrev Eivind C följande rader som gjorde mig mycket glad och rörd: 

 

Jeg vil rette en stor og varm takk til deg, Johan, for at denne saken har fått dette resultatet ❤️ Uten din fantastiske medvirkning hadde det trolig ikke gått. Jeg er også svært imponert over all den tid du har brukt på denne enkeltsaken, med viktig og overveldende korrespondanse. Når jeg tenker på alle de menneskene du forsker på, det det jo aldeles utrolig at du kan og vil bruke så mye tid på saken om Eivind Collin. Det vitner om en grundig og menneskekjær person 👏

 

Det känns som att jag gjort något gott och värdefullt; Både för Eivind G i sin grav och för hans släkting Eivind C, för bevarandet av en oerhört viktig del av vår och Norges historia som inte får glömmas bort, att jag har bidragit till att synliggöra Eivind G som en individ, varför han avled i Sverige och varför han ligger begravd i Norge. Genom Eivind Grönvik kan vi förhoppningsvis lära oss och förstå vad som kan hända när mänskliga värden åsidosätts. 

​

​

​

27 oktober 2024 - Insamling av fakta närmar sig sitt slut

Jag har besökt platser i Sverige, Norge, Danmark och Tyskland för att dels samla in faktauppgifter och dels fotografera relevanta historiska lämningar. Några resor återstår. Därefter inleds arbetet med att strukturera alla insamlade uppgifter, alla fotografier, intervjuer med mera, enligt den planering som jag upprättade inledningsvis för projektet. Målsättningen är att ett färdigt bokmanus ska vara på plats under 2025. Under vintern kommer jag i mån av tid att berätta hur projektet fortlöper. För närvarande tar projektet all tid i anspråk för att mitt bokmanus ska kunna färdigställas enligt plan.  

​

​

​

20 januari 2024 - De begravda i kvarteret, sjömannen Pentti Aulis Savolainen

I mitt pågående forskningsprojekt om Gravkvarter 15 har jag stött på en hel del felaktiga antaganden och uppfattningar från de som hör om mitt projekt, främst uppfattningar om vilka individer som ligger begravda på Pålsjö kyrkogård i gravkvarter 15. Många av dessa felaktigheter är baserade på okunskap om en faktisk historisk bakgrund. Det är min uppgift som historiker att bringa kunskap och förmedla en historik baserad på min efterforskning i arkiven, så att korrekt historisk bakgrund blir känd.

 

En ständigt återkommande felaktighet är att alla som ligger begravda i gravkvarter 15 borde vara av judisk börd eftersom de var koncentrationslägerfångar som kom till Sverige med de Vita bussarna. Fel! Av de 65 begravda så är det endast sju individer som är av judisk härkomst. Anledningen till detta är att när de första fångarna kom med de Vita bussarna till Hälsingborg månadsskiftet april/maj 1945, saknades beredskap inför omständigheten att så många av de räddade fångarna skulle avlida på grund av sjukdom efter ankomsten till Sverige.

 

Under maj och juni begravdes avlidna koncentrationslägerfångar löpande på Pålsjö kyrkogård, oavsett nationell eller religiös bakgrund. I juni kom Civilförsvarsstyrelsen överens med den Mosaiska församlingen i Malmö att alla de med judisk bakgrund, som avled i Skåne, hädanefter skulle begravas på Judiska begravningsplatsen i Malmö. Så skedde också när huvuddelen av fångarna kom med de Vita båtarna i juni/juli månad. 

 

I Malmö ligger det idag cirka 140 individer begravda på gamla Judiska begravningsplatsen, varav 28 av dessa avled sommaren 1945 i Hälsingborg på flyktingförläggningarna i Ramlösa, Magnus Stenbocksskolan eller på sjukhuset. De 65 som begravdes på Pålsjö kyrkogård representerar 14 olika nationaliteter, med en i huvudsak katolsk trostillhörighet då cirka 60% av de begravda är av polsk börd. Totalt avled under år 1945 i Hälsingborg 116 individer som alla hade varit fångar i de nazityska koncentrationslägren under det andra världskriget. Huvuddelen av de avlidna begravdes på Pålsjö kyrkogård, en del begravdes i Malmö, och en del transporterades till sina hemländer för begravning där.

 

När jag förklarar detta för de intresserade som frågar mig brukar jag få följdfrågan om inte alla som fängslats i koncentrationsläger var väl judar, eftersom det som då skedde kallades för Förintelsen, vilket innebar förintande av över sex miljoner judar i koncentrationslägren Auschwitz och Treblinka. Jo, det stämmer delvis… Men, Förintelsen var tyvärr så mycket mer… 

 

Själva termen Förintelsen, eller Holocaust som det heter utanför Sveriges gränser (På hebreiska Shoa), är en benämning som myntades först efter det andra världskriget i slutet av 1940-talet. Juridiskt är den rätta benämningen folkmord. Ordet Förintelsen i Sverige kom att användas först år 1979, i samband med att den amerikanska tv-serien Holocaust visades i svensk television med den svenska titeln Förintelsen. 

 

Folkmordet/Förintelsen av det judiska folket under det andra världskriget innebar ett av Nazityskland statligt, systematiskt och organiserat massmördande av människor enkom för att de var judar, och alla skulle mördas. Dessutom skulle, enligt den nazistiska ideologin, allt som förknippades med det judiska folket förstöras och förintas, dvs synagogor, föremål, historik med mera. Allt skulle utplånas och upphöra att existera. Detta var Förintelsens innebörd. MEN, det innebar inte att det enbart var judar som fängslades i nazityska koncentrationsläger. Alla som på något vis kunde antas vara en fiende till Nazityskland, politiskt, religiöst, homosexuella, krigsfångar, funktionsnedsatta gjorde motstånd när det egna landet blev ockuperat, eller som bara opponerade sig på något vis, kunde fängslas i koncentrationsläger. Utöver de mer kända koncentrationslägren Auschwitz och Treblinka fanns hundratals nazityska koncentrationsläger med olika namn utspridda över hela det naziockuperade Europa; läger av olika storlekar, läger med olika funktioner och syften, och i alla dessa läger satt det miljontals människor med en oändligt skiftande bakgrund. En uppskattad siffra över hur många som dog i alla dessa koncentrationsläger brukar ligga på cirka elva till sjutton miljoner mördade människor. 

 

Jag brukar även få frågan om varför det ligger så många polacker begravda på Pålsjö kyrkogård; 40 individer. Jo, när Polen ockuperades av Nazityskland hösten 1939 upphörde Polen som land att existera. Landet blev uppdelat i olika annekterade delar. En del av Nazitysklands och Hitlers proklamerade ”Lebensraum”… Polackerna betraktades som ”icke-ariska”, och därmed en ”lägre stående ras” som enligt uppgjord plan skulle deporteras österut och användas som slavarbetskraft tills de dog. Det f.d. polska landet skulle därefter befolkas av tyska nybyggare. Polackerna hade inga rättigheter alls, vare sig juridiska eller personliga, eftersom deras land hade upphört att existera. De var utlämnade åt Nazityskland att fritt förfogas över. Inledningsvis innebar detta att alla intellektuella, oliktänkande, misshagliga fängslades och sattes i koncentrationsläger, eller sattes i arbetsläger för att användas som slavarbetskraft. Vid krigsslutet hade cirka 5–6 miljoner polacker mördats, däribland cirka tre miljoner polska judar. Att som polack skydda/gömma en judisk polack var automatiskt belagt med dödsstraff, oftast inkluderat att även övriga anhöriga mördades som repressalie. Man kan därmed säga att polackerna var förutbestämda av Nazityskland att gradvis mördas i en långsammare variant av Förintelsen, medan judarna skulle mördas snabbare och helst så snart som möjligt. 

 

Men alla de andra nationaliteterna som ligger begravda på Pålsjö kyrkogård då? Varför ligger de där? Fransmän, belgare, greker, letter, italienare, ester, österrikare, spanjorer, tjeckoslovaker, ungrare, jugoslaver, ryssar, greker och finnar… Jo, alla dessa individer av skilda nationaliteter var på något sätt misshagliga enligt Nazityskland och därför hade de fängslats i koncentrationsläger. Visserligen fanns det ibland olika avdelningar i koncentrationslägren beroende på nationalitet och typ av påstått brott mot Nazityskland, men om man skall gradera tillvaron i helvetet så var det absolut dödligast för judarna följt av polackernas lidande… Men nu är detta inte en tävling i lidande eller offer. Det gäller för mig som historiker att förmedla en så rättvis historisk bild av det som förevarit.

 

Som ett exempel på att alla som ansågs misshagliga av Nazityskland fängslades i koncentrationsläger, avslutar jag min historiska rapport med den 18-årige finske sjömannen Pentti Aulis Savolainens korta levnadsöde; Född den 31/12, 1927 i Kivenabb, på Karelska näset nära Viborg i Finland, en landsdel som år 1944 förlorades till Sovjetunionen under Fortsättningskriget. 

 

Pentti var jungman på det civila finska fraktfartyget SS Mercator som fraktade kol mellan Tyskland och Finland. I september 1944 bröt Finland sitt militära samarbete med Nazityskland i och med vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen. SS Mercator befann sig då i Danzig, dagens polska Gdansk, och lastade kol. Tyska Kriegsmarine beslagtog fartyget och besättningen fängslades i koncentrationslägret Stutthof, ett koncentrationsläger belägget i närheten av Danzig bestående av ett huvudläger och cirka 40 satellitläger, med cirka 110 000 fångar av 25 olika nationaliteter. Förhållandena var fruktansvärda med en extremt hög dödlighet. Cirka 65 000 fångar beräknas ha mördats i lägret varav cirka 28 000 judar. När den sovjetiska Röda armén avancerade in i Polen våren 1945 evakuerades lägret, och fångarna fick genomföra dödsmarscher mot Tyskland under vidriga förhållanden med tusentals som dödades av SS-vakterna längs med vägen. Dödsmarschen tog slut i tyska Neustadt den 11 maj 1945 då Nazityskland kollapsade i och med den tyska kapitulationen den 8 maj. Tillsammans med andra fångar transporterade Röda Korset Pentti till Danmark och vidare till Sverige via Helsingör – Helsingborg. Vad som skedde under färden och vid ankomsten finns beskrivet i en unik bevarad dagbok som en av de andra finska sjömännen, Veijo Johansson, förde, från vilken följande rader återges:

 

Fredagen den 11.5. 

Kl 10.00 kom 12 stora lastbilar märkta med Röda Korsets emblem av Schweiz framför vår logi, och dit fick vi packa all vår egendom. 

Kl 12 lämnade vi Neustadt och körde genom Kiel. Staden var inte detsamma som den varit, inga hela byggnader och folk stod framhör vattendelnigsplatsen. 

Kl 17 kom vi till Flensburg vid gränsen mellan Tyskland och Danmark, som inte var så dålig skick som Kiel. 

Dit marscherade hela tiden tyska soldater, vilkas avrustning hände där.  

Kl 17.30 åkte vi hurrande över gränsen och kom kl 18.00 till Badberg, en gränsstad där vi fick havregröt och logi. 

Det fanns vänlig dansk folk omkring, vinkande och hälsande oss välkommen hem, de gav oss bröd och ägg och delikatesser.. 

 

Lördagen den 12.5.1945 

Vi väcktes kl 5, men en härlig sådan, när vi visste att vi var en liten bit närmare hemmet igen. 

Det fanns ett helt speciell tåg för danska, finska och norska f.d. fångar skulle resa. På en ångfärja som tog oss över Stora Belt kl 1315 fick vi middag. På andra sidan åkte vi vidare på ett tåg igen. Vi anlände till Köpenhamn klo 18. Där våra danska vänner steg av. Efter en timme reste vi till Helsingör, och efter en fjärjeresa var i Helsingborg  kl 21 svensk tid. 

Vi togs med omnibuss till ett stort tält. Där fick vi havrevälling 

vi fotograferades  med nummerskyltet på halsen och vi fick berätta våra namn. Därefter följde desinficeringen. Våra gamla trasor skulle brännas, men de som hade några bättre kläder med sig fick de desificerade, annars fick vi sjukhuskläder. Onni Pollari och Sirkka Hakamäki hade blivit sjuka under resan genom Danmark. Dem tog ambulansen med sig från färjan och förde dem – någonstans. 

 

Söndagen den 13.5.1945 

Efter desinficeringen satt vi igen på omnibussar som tog oss till någon skola kl 03. Där fanns prydlig bäddade sängar i klassrummen. Mat fick vi ganska mycket efter de första ransoneringstiden som kanske var lite underligt – efter att ha levt 8 månader med ruttna potatisar och kala hästsenor är det farligt att äta för mycket, man kan riktigt dö. Det hade vi sett i Neustadt där judarna och polackerna åt sig ihjäl. 

Här mindes vi de sista tiderna på Stutthof där vi fick dock gott om hästkött – i en stor kastrull sattes halva hästen och sedan väntades att den kokat en tid men nästan aldrig hann den bli färdig med ruttna kålrötter. Maten var svår att få in i skålen, den var i långa trådar – men en så dålig mat fick vi när judarna och polackerna stod untanför vår barack väntande för resterna av vårt urusel kost. 

 

Måndagen 14.5.1945 

Idag började våra trupper insjukna i feber. 8 personer togs till skolans sjukhus. Det tycks vara tyfus, och troligen ska mestadels av oss få det. 

Vi skrev brev hem….. 

….vi delade arbeten. Jag tog Pentti Savolainen, Mercators jungman, med mig till jobbet som var att städa läkarmottagningen, för att läkaren skulle undersöka honom. Han hade känt sig frysande och haft huvudvärk men inte ville berätta om det för sköterskor. Febern var över 40 grader och de tog honom direkt till sjukhuset. 

 

Tisdagen 15.5. 1945 – onsdagen 12.7.1945 

Den 16.5. hade vi läkarundersökning. Lungorna röntgades. Många hade förlorat mycket vikt…. 

Samma dag fick vi nya kläder från underkläder till mantel. 

 

Torsdagen, den 19.5.

Blev jag också sjuk och togs till vår temporär sjukhus, där låg redan 19 personer från våra trupper. 

Sedan kom det ett par till, och vi alla fördes till Helsingborgs infektionssjukhus.  

Det var några veckor som jag inte minns bra, ett par tillfällen….jag minns att Wappus eldare Osvald Tuominen försökte hänga sig i en nattlampa ovanför min bädd yrande av hög feber. Vi, Manne Kirstas och jag, tog ifatt honom. Men nästa dag försökte han slänga sig ut genom fönstret, och Kirstas fick honom ifatt igen. 

Sedan blev det långa tider att jag inte förstod annat än tågvisslandet eller spårvagnshjul utanför huset. Jag fick sprutor, och sköterskorna fick tvinga mat i mig när jag inte ville äta. 

Febern var hög några veckor och sedan 38-39. Plötsligt upptäckte jag att jag var döv. Jag visste att det kunde komma – det var möjligt att förlora hörseln helt eller delvis, när den kunde komma tillbaka. 

I början av juni fick jag veta att Mercators jungman Pentti Savolainen från Halikko, 18 år, och Ellens kapten A.H. Karlsson, 45, hade omkommit i tyfus.  

Det betydde att fyra av oss aldrig kunde återvända hem. Lauri Blomqvist och Paavo Niva dog i granatelden på lägret. 

Det finns ju några andra om vilkas öde jag inte vet, t.ex Raija Mustonen. 

Den 4. juni fick friska finländska sjöfarare resa hem, 46 stycken. 

 

Pentti Savolianen avled i tyfus på Hälsingborgs Epidemisjukhus kl 11.25 den 26 maj 1945 blott 18 år gammal. Han begravdes den 31 maj på Pålsjö kyrkogård i gravkvarter 15, i grav nr 758. Graven är idag omärkt, utan gravkors eller gravsten som utvisar var Pentti vilar. Detta anonymiserade öde delar Pentti med de andra begravda koncentrationslägerfångarna i gravkvarter 15. Anonymiseringen av de avlidna fångarna har sin grund i ett skamligt beslut som fattades av Hälsingborgs stads kyrkogårdsnämnd år 1945, ett beslut att inte märka ut de avlidnas gravar… detta besluts skamlighet återfinns inte någon annanstans i Sverige, i de andra städer där koncentrationslägerfångar begravdes år 1945, eller för den delen inte heller utomlands…överallt, på alla andra kyrkogårdar i Sverige och i utlandet, utom i gravkvarter 15, Pålsjö kyrkogård, Helsingborg, har avlidna koncentrationslägerfångar fått behålla sitt namn, sin identitet, sin värdighet…

 

De tre bilderna på Pentti, vilka kan beskådas i bildgalleriet på denna sida, kommer från min pågående arkivforskning och visar dels Penttis registerkort vid hans ankomst till Hälsingborg, dels registerfotografiet och dels det utfärdade dödsbeviset. 

​

Stort tack till min hustrus finska moster, Maria Dagerfalk, för återfinnande av, tillika översättning av Veijo Johanssons dagbok.

​

​​

​

28 september 2023 - En motbjudande stöld!

Hur kan någon stjäla ett monument över Förintelsens offer? Har denna tjuv sjunkit så lågt att inte ens den själsliga moralen ryggar tillbaka för något? Att stjäla en bronsplatta graverad med 40 namn på koncentrationslägerfångar som blev Förintelsens offer, det är ryggradslöst och saknar motstycke i uselhet! Det är lika uselt som stölden av "Arbeit macht frei"-skylten ovanför ingången till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau år 2009. Den stölden väckte internationell uppmärksamhet och avsky. Även denna stöld bör uppmärksammas och unisont fördömas officiellt av alla och envar i hela Sverige.

Kyrkogårdsförvaltningen på Pålsjö kyrkogård uppger att stölden är polisanmäld och utredning pågår. Bronsplattan väger några hundra kilo så en mindre kranbil bör ha använts vid stölden. Det kan förmodas att bronsplattan redan har smälts ner. Hur tänker en tjuv som smälter ner en bronsplatta med 40 namn på Förintelsens offer?

​

​

28 maj 2023 - 17-åriga Erna Friedmann

Som ett litet smakprov på min pågående forskning presenterar jag här ett livsöde, dock inte färdigforskat ännu – Ytterligare forskning och bearbetning återstår. På bilderna ser ni olika registerkort som dokumenterar den 17-åriga flickan Erna Friedmanns korta liv fram tills det att hon begravdes på Pålsjö kyrkogård, i Gravkvarter 15, augusti 1945.

Lite kort om vad arkivhandlingarna visar; Erna föddes den 29/4 1928 i staden Tarpa i Ungern, dotter till Daniel och Helena. När tyskarna ockuperade Ungern i mars 1944, kom också de särskilda SS Sonderkommando under ledning av SS-officeren Adolf Eichmann. Deras syfte var att samla ihop och deportera landets samtliga judar till förintelselägret Auschwitz-Birkenau i Polen.

Under tidsperioden 15/5–9/7 deporterades 434 000 judar med 147 tågtransporter. Vid ankomsten till Auschwitz mördades och gasades cirka 80%. Erna och hennes föräldrar anlände den 20/5 till Auschwitz. Vad som hände med Ernas föräldrar vet jag inte ännu, förutom att de då försvann i Auschwitz… Den 16-årige Erna däremot måste ha blivit selekterad för att överleva som arbetskraft i lägret. Den 4/10 1944 förflyttades Erna till koncentrationslägret Buchenwald i Tyskland för att där troligtvis arbeta med ammunitionstillverkning. En slutsats jag drar då det finns en marginalanteckning i de tyska lägerdokumenten om en placering för vapentillverkaren Krupp-Essen.

Buchenwald evakuerades till stor del av tyskarna i början av april 1945, då Nazityskland höll på att kollapsa. Cirka 15 000 fångar transporterades då till koncentrationslägret Bergen-Belsen, däribland Erna som redan då var sjuk i tyfus, diarré och hade lungsmärtor. De allierade befriade Bergen-Belsen i mitten av april månad, och därefter blev koncentrationslägret ett uppsamlingsläger för f.d koncentrationslägerfångar. Administrerat av de allierade/Britterna/Röda Korset, i syfte att kunna ge läkarvård och hjälp. I enlighet med överenskommelser mellan Röda Korset, UNRRA (United Nations Relief and Rehabilitation Administration), och Sveriges regering skickades cirka 9000 f.d koncentrationslägerfångar till Sverige för vård. Transporterna skedde med de s.k. Vita båtarna från Lübeck till Sverige under slutet av juni och fram till slutet av juli 1945.

Erna avreste den 10/7 1945 med M/S Karskär, vilken anlände till Helsingborg dagen efter. Erna som var sjuk vid ankomsten placerades på Ramlösa flyktingförläggnings sjukavdelning. Där påbörjades den medicinska behandlingen mot den konstaterade tuberkulosen som Erna led av. Sjukjournalen sträcker sig från den 12/7 till den 13/8 och är en sorglig läsning om en kropp som succesivt bryts ner och blir allt sämre. Den 13/8, kl 02.10 på natten, avled Erna Friedmann 17 år gammal. Tio dagar efteråt den 23/8 kl 15.30 begravdes Erna på Pålsjö kyrkogård i Gravkvarter 15, grav nr 755 på 2,5 meters djup. Begravningsförrättare var den katolske kyrkoherden Monsignor Assarsson, vilken hade haft ansvaret att jordfästa i stort sett alla avlidna f.d. koncentrationslägerfångar inom Gravkvarter 15. Erna Friedmann får därmed en begravning enligt katolsk sed, och registreras i gravboken som varande av romersk-katolsk trosbekännelse. Fast, under min forskning har det visat sig att Erna inte alls är katolik, hon är av judisk börd och trosbekännelse. Överenskommelsen som gällde då år 1945 med Mosaiska församlingen i Malmö; Var att alla av judisk börd som avled i Helsingborg skulle flyttas till Malmö för begravning på den judiska begravningsplatsen. Troligtvis var Erna så dålig vid ankomsten till Sverige att hon inte kunde berätta att hon var judinna, eller så missade personalen på flyktingförläggningen att registrera Erna som judisk. Erna är dock inte den enda av judisk härkomst som ligger begravd i Gravkvarter 15. Jag har under min forskning funnit ytterligare ett par individer till som är av judisk börd och som inte fick en judisk begravningsceremoni, eller att en sörjande kaddish lästes över dem.

Historien om Ernas korta liv är sorglig, men syftet med mitt bokprojekt är ju att vi skall kunna lära oss av historien genom Ernas liv. Att genom Erna och alla de andra 116 avlidna kunna förmedla en historia om vad som händer när mänskliga och demokratiska värderingar åsidosätts av mörka och destruktiva krafter. Krafter som inte bara finns bakåt i historien utan även är en verklighet i nutid, krafter som är beredda att skada och döda för att uppnå sina syften. Tyvärr så kommer dessa krafter alltid att finnas bland oss, vilket historien obönhörligen visar från dåtid till nutid.

Genom att lyfta Ernas historia från sin anonyma omärkta grav i Gravkvarter 15, återupprättar vi en del av hennes förlorade värdighet som en egen individ som levt ett liv. Vi ger henne en rättmätig plats i historien, och vi ger henne den egna identiteten åter. Dessutom kommer den färdiga historien om Erna att kunna fungera som en kunskapsportal till lärande om Förintelsen, eftersom Ernas historia berör olika företeelser inom Förintelsen. Eller som vår tidigare statsminister Stefan Löfven klokt skrev den 18/3 2021 på sin FB-sida:

Förintelsen kommer alltid att kasta en skugga över Europa. Genom att minnas de som mördades, vad de hette och det vi vet om deras liv kan vi göra motstånd mot det mördarna ville uppnå. Vi kan lyssna till dem som överlevde och lära oss av deras berättelse...

​

​

28 maj 2023

Arbetet med att avanonymisera alla de individer som ligger begravda i Gravkvarter 15 rullar på för fullt, och det är omfattande...

Arbetet har växt eftersom jag i min forskning nu även inkluderar alla de som under år 1945 kom med Röda Korsets eller med UNRRA:s hjälpinsats till Helsingborg, och därefter avled på flyktingförläggning eller sjukhus inom staden. Totalt var det 116 individer som avled i Helsingborg; 65 av dessa begravdes på Pålsjö kyrkogård i Gravkvarter 15, fyra belgare begravdes i ett annat gravkvarter på Pålsjö kyrkogård för att senare år 1961 grävas upp och flyttas till Belgien för en ny begravning, sex danskar avled och kremerades i Helsingborg för att sen begravas i Danmark, elva norrmän avled och kremerades i Helsingborg för att sen begravas i Norge, 28 av judisk härkomst och av skiftande nationaliteter avled i Helsingborg men begravdes i Malmö på den gamla judiska begravningsplatsen, två holländare avled i Helsingborg men begravdes i Lund på Norra kyrkogården i det då s.k. holländska kvarteret. 116 individer är en diger och skrämmande siffra, inte bara till sin numerär, utanför framför allt för att alla dessa avlidna representerar ett individuellt livsöde som fick ett tragiskt slut i just Helsingborg år 1945.

Jag har under våren ägnat mycket tid på Arkivcentrum Syd i Lund för att hitta och få en klarhet i olika ankomstlistor, transportlistor, sjuklistor, dödslistor, läkarkort, avlidenanmälningar, gravkort m.m…. Så sakteliga har nu individuella personakter börjat växa fram på var och en av de 116, vilka jag nu stämmer av och kompletterar med de centrala flyktingarkiven på plats i Stockholm på Riksarkivet.

På så vis får jag fram en bra bild över varje individs korta historia i Sverige, jag får värdefulla ledtrådar till födelse- och bostadsort i hemlandet, jag får fram släktingar, jag får fram vilka koncentrationsläger de suttit i, jag får fram hur de kom till Sverige med Röda Korsets Vita Bussaktion, eller UNRRA:s vita båtar. Men, det är ett mödosamt och tidsödande arbete, men det går…

En detalj i forskningsarbetet som dock ställer till det ordentligt är alla felstavningar i namn som skett under individens resa från Tyskland till Sverige, och framför allt i Sverige. För- och efternamnet på en polsk, ungersk eller rumänsk individ var tydligen inte det lättaste för Röda Korspersonalen att skriva ner, inte heller för kyrkans personal i gravböckerna. Alla individuella namn är till 85% felstavade. Det som har hjälpt mig att få fram rätta namn är alla siffernummer som individerna tilldelats under sitt sorgliga leverne. Från de tyska koncentrationslägernumren till de allierades transportnummer, till slutligen Röda Korsets/UNRRA:s nya individnummer. Kan man få en röd tråd i dessa nummer, får man också fram rätt individ och rätt namn. Betänk då att det i detta sammanhang rörde sig om cirka 20 000 flyktingar som kom till Sverige under april till juli 1945… Ett exempel på varianter i felstavning av ett namn är polacken Kotecki Wacław som i olika handlingar anges som Waclau Koterki, eller Kotechi Waclan eller Waclaw Kolecki… Eller polacken Wojtowicz Wojciech som i vissa handlingar stavas som Wajtowyck, Wojciech, eller Wojcisch eller Wajciech Wöjtowicz…

När den individuella dokumentationen är klar över individens liv i Sverige kommer jag nu att successivt övergå till forskning i de tyska arkiven över koncentrationslägerfångar. Ett arbete som redan påbörjats och väsentligen underlättas av att många tyska arkiv är digitaliserade och öppna för forskare, men, här är det om än mödosammare… Har du inte rätt uppgifter från början när du påbörjar sökningen efter en individ, så drunknar man snabbt i mängden av individuella offer, och de tyska arkiven har över 20 miljoner individer dokumenterade som på något vis var offer under Nazityskland… För att informera Er, som av intresse följer min FB-sida Gravkvarter 15, kommer jag att framöver, då och då, presentera korta avsnitt från den pågående forskningsprocessen. Har Ni synpunkter, reflektioner, tips eller åsikter så får Ni gärna delge mig dessa. Känner Ni för att dela inläggen på denna sida - Så gör gärna detta! Denna historiska information är till för att spridas. 

​

​

24 februari 2023

Gravkvarter 15 och dess historia tar sakta form. Följande dokument gav rejält höjda ögonbryn.

Året var 1945, på den tiden när offentliga upphandlingar inte fanns. Ett brev från en dösur begravningsbyrå som kände sig förfördelad vad gällde begravning av avlidna fd fångar från koncentrationslägren, som räddats till Sverige men tyvärr inte klarade sig. Begravningsbyrån fick svar; ”Smaklöst” skrev dåvarande civilförsvarschefen i Helsingborg.

​

​

12 mars 2023

Har under helgen haft den stora äran att vara inbjuden föredragshållare till konferensen ÖresundsLimmud i Köpenhamn - En konferens anordnad av det judiska samfundet i Danmark och den judiska församlingen i Malmö. Med föredragshållare från bl.a. Israel, USA, Storbritannien, Polen, Holland och Sverige… Naturligtvis så var det mitt masterexamen arbete som var lockelsen för konferensens deltagare ; Från Holocaust till Förintelsen - Etableringen av begreppet Förintelsen i svenskt språkbruk. Jag hade 50 min på mig att tala - Men, frågestunden och intresset från publiken drog ytterligare 40 min. Ett gott betyg! Denna konferens heter ju Limmud, vilket är hebreiska och betyder lärande - Vilket vi alla behöver göra om Förintelsens historia.

​

​

27 januari 2023

Helsingborgs Dagblad uppmärksammar mitt bokprojekt med en artikel i samband med Förintelsens minnesdag den 27 januari - Reflekterade över mina gråa tinningar…. Som skrives och uppmärksammas i artikeln så är det (ännu) ingen officiell ceremoniell hågkomst från Helsingborgs stads sida över, eller vid Gravkvarter 15…. Kanske något för staden att fundera över… Själv kommer jag under fredagen att besöka Gravkvarter 15 för att hedra Förintelsens offer i Helsingborg, och tända ett gravljus Det borde fler göra…

​

​

27 januari 2023

Efter dagens mycket uppmärksammade artikel om bokprojektet Gravkvarter 15 som gav läsarreaktioner, telefonsamtal och mejl, så begav jag mig till Pålsjö kyrkogård för ett besök och en stilla minnesstund. För det är ju dem som ligger begravda där som allting handlar om… Och idag, har vi ju Förintelsens minnesdag som officiellt uppmärksammas världen över denna dag, så även här i Helsingborg. Dock endast idag i Helsingborg genom Beredskapsmuseets försorg.

På plats vid Gravkvarter 15 tände jag ett gravljus och placerade på den polska monumentplattan, tillsammans med en liten sten. Tände även ett gravljus och lade en liten sten för Estella, som vilar under den enda individuella gravsten som finns på Gravkvarter 15. De övriga 64 är begravda i omärkta gravar… Att lägga en sten på en grav sägs vara en judisk sed, en liten hälsning: Du är inte glömd. En sten ligger kvar och är mera bestående än en blomma. Och, det är just detta som Förintelsens minnesdag handlar om, och varför vi just idag uppmärksammar denna dag – Du är inte glömd!

​

​

16 september 2022

En ensam judinna i Gravkvarter 15

Röda Korsets räddningsaktion med de Vita bussarna i krigets slutskede till de nazityska koncentrationslägren var problematisk, och har i efterhand debatterats och kritiserats. Cirka 15 500 personer räddades, varav hälften från Skandinavien, cirka 7000 av polsk nationalitet och cirka 4000 av judisk härkomst. Hur urval, prioriteringar gick till kommer jag i detta skede inte att gå in på - men jag kommer att under mitt arbete studera frågan närmare... När det gäller de som var av judisk härkomst och som avled i Helsingborg, så begravdes nästan alla på den Judiska begravningsplatsen i Malmö. Detta efter en överenskommelse med Malmö Mosaiska församling. I Helsingborg avled totalt 29 individer av judisk härkomst, 28 av dem transporterades och begravdes i Malmö - En begravdes i Gravkvarter 15... Och det är hennes gravsten som syns på bilden i detta inlägg. Hennes namn var Estella Neuman, polsk-judisk härkomst, född 2/9 1904 avled 1/5 1945 på Röda Korslägret i Ramlösa ,begravd 9/5 1945, grav.nr 760. Vad jag hitintills fått fram så räddades Estella, med fångnummer 671, från det nazityska koncentrationslägret Ravensbruck av de Vita bussarna i slutet av april 1945. Eftersom Estella var från Polen så är det mycket troligt att hon tidigare suttit i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau, och vid evakueringen av lägret i januari 1945 förflyttats till Ravensbruck. En trolig förklaring till varför hon som ensam judinna ligger begravd i Gravkvarter 15, är nog att överenskommelsen att flytta avlidna av judisk härkomst till Malmö för begravning inte hade kommit till stånd då. Dessutom så avled Estella direkt efter ankomsten till Sverige, och var då bland de första att begravas i Gravkvarter 15. Hur det exakt förhåller sig med Estella, vem hon var, hennes liv och bakgrund i Polen, i de nazityska koncentrationslägren, är ett syfte och mål att bringa klarhet i med mitt bokprojekt.

Att notera är att de 65 individerna begravda i Gravkvarter 15 representerar 13 olika nationer enligt följande uppdelning:

40 st är från Polen

5 st är från Frankrike

5 st är från Lettland

3 st är från Ryssland

2 st är från Finland

2 st är från Estland

2 st är från Tjeckoslovakien

1 st är från Jugoslavien

1 st är från Italien

1 st är från Ungern

1 st är från Grekland

1 st är från Spanien

1 st är från Österrike

Vid mitt första besök på Gravkvarter 15, år 2021, så påtalade jag för kyrkogårdsförvaltningen att Estellas gravsten var halvt begravd i jorden... Vilket jag då tyckte var en aningen anmärkningsvärt... Vid ett besök jag nyligen gjorde i december 2022 så var hennes gravsten nu framgrävd och tvättad... Min fundering är om de andra begravda individerna tidigare hade individuella gravstenar, och om dessa numera återfinns strax under gräsytan... På det polska monumentet från år 1970 återfinns enbart de 40 begravda individerna som är av polsk härkomst, inklusive Estella... Begravdes de flesta i omärkta gravar år 1945, eller har gravstenarna successivt försvunnit under åren som gått? Varför finns bara Estellas gravsten, och med hebreisk text?

​

​

15 september 2022

På en gravkarta över gravkvarter 15 är alla gravplatser markerade med individuella nummer. De gravplatser inom det rödmarkerade fältet visar på den fysiska platsen för 39 olika gravplatser där 65 olika individer ligger begravda. Att antalet gravplatser inte stämmer i förhållande till antalet som ligger begravda, beror på att flera av gravplatserna disponeras av två begravda individer i samma gravplats. D.v.s en individ begravdes först på 2,5 meters djup, senare begravdes en individ till ovanpå på 2 meters djup i samma gravplats. Gravplatsernas numrering löper från nr 740 till nr 778. De gravplatser som användes först var nr 777 och 778. Här begravdes den åttonde maj, på samma dag som den totala tyska kapitulationen sker, två kvinnor; Georgette Elise Lehmann, Romersk-katolsk, född 5/12 1905 – död 2/5 1945 på Epidemisjukhuset Hälsingborg, från Frankrike, gravplats nr 777, och Maria Marbek, Romersk-katolsk, född 16/1 1894 – död 3/5 1945, på Epidemisjukhuset Hälsingborg, från Frankrike, gravplats nr 778. Gravplatsernas fysiska plats är idag inte utmärkta i gravkvarter 15.

​

​

Den 27 januari 2022

Förintelsens minnesdag uppmärksammas varje år den 27 januari – En nationell minnesdag i Sverige sedan år 1999 och en internationell minnesdag sedan år 2005. En dag som markerar den dag som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades av de framryckande sovjetiska styrkorna i andra världskrigets slutskede. En dag för att minnas det ohyggliga som då hade skett under Förintelsen, men framförallt en dag för att uppmärksamma oss alla på vad som kan ske när våra grundläggande mänskliga värderingar om alla människors lika värde attackeras av onda krafter.

​

Med anledning av Förintelsens minnesdag besökte jag Pålsjö begravningsplats i Helsingborg för att titta närmare på en minnesplatta som finns där. Minnesplattan som är gjuten i brons uppmärksammar att det ligger 40 polska män och kvinnor begravda i anslutning till minnesplattan. Det är koncentrationslägerfångar som transporterades till Sverige från Polen och Tyskland före och efter kriget i samband med Röda Korsets humanitära hjälpinsatser, bl.a. de Vita bussarna. De första transporterna kom i april 1945, dock befann sig många i ett mycket dåligt skick med sjukdomar, en del hade redan avlidit under resan mot friheten, och en del avled under sin vistelse i Helsingborg. De som avled gravsattes här under år 1945 inom gravkvarter nr 15. Ett gravkvarter som enligt uppgift tidigare brukade benämnas Fattigmanskvarteret eftersom de som inte hade råd med en egen begravning begravdes inom detta kvarter. Såvitt jag känner till så fick de begravda koncentrationslägerfångarna inga individuella gravstenar eller gravkors. 25 år senare år 1970 är det nationen Polen som ser till att denna gigantiska bronsplatta placeras som ett minnesmärke över sina forna landsmän. Minnesplattan är speciell, särskilt texten på polska och svenska med sina svenska felstavningar och meningsbyggnadsfel får en att småle lite… Allvaret i plattans inskription talar dock sitt tydliga språk från vilken jag citerar, med felstavning: Till Äreminne Av De I Sverige Avlidna Föra Detta Föngarna I Hitlers Koncentrationsläger.

​

Dock är namnen på alla de kvinnor och män som vilar här upptagna i en lång rad. Fast jag börjar undra om det verkligen är alla? Bara några meter till vänster ligger det faktiskt en ensam liten gravsten, halvt nerstucken i jorden, lite trasig… Det skymtar några rader skrivna på det hebreiska alfabetet, ett namn och årtalet 1945. Varför ligger den där?

​

Efter en tyst minut börjar jag gå därifrån och passerar då krigsgravarna som ligger precis bredvid koncentrationslägerfångarnas minnesplatta. Där vilar i ett gravkvarter 93 tyska soldater från båda världskrigen, de flesta med namn och individuell sten. Bredvid tyskarna ligger det brittiska gravkvarteret med 47 soldater begravda, de flesta med namn och individuell gravsten samt en pedagogisk informationstavla som berättar bakgrunden till varför dessa soldater begravdes här under andra världskriget.

​

Jag fortsätter min vandring ut från Pålsjö kyrkogård och passerar då de gamla lyktstolparna från början av 1900-talet, längst ner är ASEA:s gamla logo ingjuten, hakkorset… Jovisst, det är ju en urgammal symbol med en mångtusenårig historia. Tyvärr kapad av nazisterna på 1920-talet och numera för evigt förknippad med allt ont som bara går att komma på… Som museichef över ett militärhistoriskt museum och utbildad historiker kan jag inte låta bli att undra lite över andra världskrigets ”länkar” på Pålsjö begravningsplats… Här finns de tyska soldaterna, de allierade soldaterna, koncentrationslägerfångarna begravda inom några få meters avstånd, här finns spåren till hakkorsets historia…. Vilken plats – Men ändå så okänd….

​

Och, det är väl just detta som börjar irritera mig när jag kör tillbaka till min arbetsplats på Beredskapsmuseet. Varför är detta så okänt? Varför står det ingenting om detta i Helsingborgs stads stadslexikon, eller på informationen om Helsingborg på Wikipedia. Här nämns bara de tyska och allierade krigsgravarna… Jovisst, det står några blygsamma rader på Wikipedia om Pålsjö begravningsplats, och att det ligger några koncentrationslägerfångar begravda här – Inget mer. Dock står det desto mer om krigsgravarna… Jag känner lite att vi som nation och stad har missat något när vi inte på ett acceptabelt vis kan uppmärksamma de få platser i Sverige som verkligen är Förintelsens minnesplatser, en plats där avlidna koncentrationslägerfångar ligger begravda. Jag tycker att koncentrationslägerfångarnas gravplats med sin monumentala polska bronsplatta förtjänar ett något bättre öde. De som ligger därunder förtjänar att få sin historia berättad på denna plats, så att jag som besökare förstår vilka de är som vilar där och varför. För detta är ju en så oerhört viktig historia att bevara, att kunna förmedla, att ta lärdom av. För det är väl detta som Förintelsens minnesdags budskap handlar om? Så vem skall då berätta dessa döda koncentrationslägerfångars historia?

​

För att få ett svar på frågan började jag därför att försöka få en klarhet i vilka som egentligen ligger begravda i gravkvarter nr 15. Efter en noggrann genomgång i arkivet hos kyrkogårdsförvaltningen blev jag både förvånad och förfärad. Det visade sig att det inom gravkvarter nr 15 inte bara låg 40 polska medborgare begravda, där fanns även 25 andra koncentrationslägerfångar begravda inom gravkvarteret som tillsammans representerade ytterligare 12 andra nationaliteter. Det som gjorde mig upprörd var att detta är helt bortglömt, och att de 65 som ligger begravda där alla är offer för Förintelsen. Vid gravkvarter nr 15, eller inom Helsingborgs stad, finns det inte någon som helst information som individuellt berättar vilka de var, och varför de ligger begravda där.

​

Målet med mitt bokprojekt är därför att skriva en historik om de koncentrationslägerfångar som ligger begravda i gravkvarter 15, och att ge var och en av de 65 begravda ett namn. För bakom varje namn finns en unik människa med en berättelse, med en familj, ett öde och liv som slogs sönder och drastiskt förändrades på grund av Förintelsen. Kan vi få fram denna individuella historik kommer vi alla att kunna lära oss mer om Förintelsen. En fördjupad historisk kunskap om Förintelsen som genom de begravda i gravkvarter nr 15 kommer att kunna förmedlas till oss alla och till kommande generationer. Syftet är även att min efterforskning skall kunna ge ett underlag till en eventuell kommande utställning, men framförallt resultera i att det sätts upp en informationstavla vid gravkvarter nr 15. Det är en tuff utmaning, men jag har genom åren lärt mig att det omöjliga bara tar lite längre tid… Det jag nu efterlyser är all information som eventuellt kan finnas om de begravda, men även om hur den polska minnesplattan kom på plats år 1970. Kort sagt; All möjlig information som går att uppbringa! Skulle det vara några frågor Ni har om mitt bokprojekt så bara kontakta mig. Min ambition är att ha en färdig historik, ett bokmanus, att presentera till Förintelsens minnesdag år 2025, så att vi då med återvunnen respekt kan minnas de som ligger begravda i gravkvarter nr 15.

​

Johan Andrée, historiker, MA

Museichef Beredskapsmuseet