top of page

Stina Bergengren - flyktingarnas ängel

Stina Bergengren - flyktingarnas ängel

En svunnen historia om en exceptionell kvinna, en hjälte i medmänsklighet

I museichefen Johan Andrées pågående arbete om Gravkvarter 15 är det inte bara de avlidna, begravda koncentrationslägerfångarna på Pålsjö kyrkogård som varit i fokus för hans forskning. Även de

människor som osjälviskt hjälpte alla de flyktingar som kom till Sverige med de Vita bussarna och de Vita båtarna under våren och sommaren 1945 har efterforskats. 

 

Historiken om Röda Kors-chaufförerna som i april 1945 körde och hämtade koncentrationslägerfångar i det sönderfallande Nazityskland har efterforskats och studerats. Information om läkaren som undersökte vilka som skulle få åka till Sverige med båtarna från Lübeck juli 1945 har studerats och därtill har information om kuratorn Stina Bergengren som tog emot alla de tusentals flyktingarna vid flyktinglägren i Helsingborg kommit fram i dagern igen. Johan Andrée vill såhär i juletid dela med sig av en kort sammanfattad berättelse om Stina Bergengren. 

 

Berättelsen om Stina Bergengren

Stina var en exceptionell kvinna! En dåtida hjältinna i medmänsklighet, vars allmänna kännedom om hennes varma existens tyvärr falnat och bleknat bort med tiden in i historiens glömska… Men, nu är det dags att åter lyfta fram den exceptionella Stina och ge henne en rättvis plats i vår historia, och berätta för alla och envar om de goda gärningar som hon då gjorde för sina behövande medmänniskor. Lite högtravande brukar sägas att julen skall handla om att tänka på sin nästa och hjälpa varandra i smått och stort – att helt enkelt göra goda gärningar! Så nu i juletid ger jag er här ett kort smakprov från min forskning i de dammiga arkiven om en kvinna som gjorde så mycket gott, en kvinna som osjälviskt hjälpte de som verkligen var i behov av hjälp och omtanke. Här kommer historien om Stina Bergengren, kurator och chef för Helsingborgs flyktingförläggningar åren 1945–46.

 

Stina föddes in i den Hälsingborgska societeten år 1905. Hon var bl.a. industrimagnaten Henry Dunkers favoritguddotter. Stina var driftig och intelligent, och född till att leda; Scoutledare i Hälsingborg, riksinstruktör i Sveriges flickors scoutförbund, ledamot av styrelsen för Hälsingborgs simsällskap, Hälsingborgs Lottakår m.m… 

 

Under åren 1943–45 läste Stina in en Radioingenjörsexamen med toppbetyg. I april 1945 började Stina som frivillig Lottakårist i befattningen som expeditionsbiträde och assistent till läkaren, på den all i hast upprättade flyktingförläggningen på Magnus Stenbocksskolan. Arbetsbördan var enorm då tusentals flyktingar kom till Hälsingborg från det krigshärjade Europa, för att tas omhand och få vård inom stadens olika flyktingförläggningar, bl.a. i Ramlösa, på Sundsgården och Magnus Stenbocksskolan. Stina såg till att på eget initiativ omvandla sin tjänst och utnämndes härmed till kurator i tjänst på alla flyktingförläggningar i Helsingborg, med samma utnämning på sjukhusen i Helsingborg, med ansvar att personligen ta hand om flyktingarna, hjälpa dem med kläder, skrivsaker, förströelse, sökandet efter anhöriga m.m. 

 

Stinas fastställda arbetstid på 8 timmar per dag räckte inte till då flyktingarnas behov var för stort, och för att lösa detta började Stina arbeta övertid trots att hennes närmaste chef sa att ingen ersättning kunde utgå. Enligt civilförsvarsförordningen skulle hon endast få ett fast timarvode i lön för begränsad tid per dag och vecka, men det fungerade inte eftersom hennes övertid på 236 timmar till hösten vida överskred den fastställda ersättningen. Civilförsvarschefen i Hälsingborg ansåg dock att Stina måste få lön för sitt arbete, och vände sig därför sig till Länsstyrelsen i Malmö för att utverka ytterligare ekonomiska medel för att kunna avlöna Stina. Länsstyrelsen ville inte ersätta all övertid, men de kunde ge henne individuell löneförhöjning. När det gällde ekonomiska medlen för att hjälpa flyktingarna så räckte dessa inte till, och för att lösa detta så började Stina började att lägga ut av sina egna pengar i inköp för flyktinghjälpen. Det kunde gälla inköp av cigaretter, brevpapper, frimärken, garn, blommor till begravningar av avlidna flyktingar. Även där reagerade cheferna och försökte utverka ersättning från Länsstyrelsen, vilken dock bara medgav viss ersättning… Stina arbetade oförtrutet under hela sin tjänstgöring fram till mitten av år 1946, med att hjälpa flyktingarna att få kontakt med sina gamla hemländer där egna nya regeringar tagit över efter den nazityska ockupationen, hon hjälpte dem att söka efter anhöriga och bekanta i det efterkrigstida Europa, och bland de tusentals flyktingar som Sverige tagit emot. 

 

Stinas alla personliga handlingar är bevarade, såsom brev, gruppfotografier med Stina tillsammans med flyktingar etc. Hennes handlingar ger ett slående porträtt av den tacksamhet som i efterhand visades från flyktingarnas sida. Under många år efter den hektiska perioden 1945-46 fick Stina personliga brev och hälsningar från alla de som hon hade hjälpt med både stort och smått. Även från flyktingarnas hemländer gavs det en officiell erkänsla för Stinas osjälviska arbete, då hon bland annat mottog Rumänska Röda Korsets förtjänsttecken. Att Stina även hade ett stort jämlikhets- och rättspatos, och ansåg att alla människor skulle behandlas lika, även i döden, visar den skrivelse som hon skickade till Hälsingborgs kyrkogårdsnämnd den 11 februari 1946, angående flyktingarnas gravar i kvarter 15, Pålsjö kyrkogård: 

... Dessutom får jag anhålla att ett träkors uppsättes på varje grav samt att på varje kors målas namnen /icke numren!/ på dem, som ligga i respektive gravar. ”Nummer” vore dessa stackars människor i koncentrationslägren och i tukthusen, där de kommo ifrån. Vi försökte att ånyo göra dem till individer. 

Kyrkogårdsnämnden, med dess sju manliga ledamöter svarade den 20 maj 1946: 

... Anordningen av kvarteret är icke gjord endast med tanken på jordandet av främlingar. Dylika kvarter, avsedda för svenska medborgare, finnas tidigare anlagd å denna kyrkogård, och för här ifrågavarande kvarter har redan från början bestämts att detsamma skall besås med gräs, vilket klippes genom kyrkoförvaltningens försorg. 

... Framställningen att låta uppsätta träkors med de avlidnas namn ansåg sig nämnden av kostnadsskäl icke kunna tillmötesgå. Ledamöterna ansåg en klippt gräsmatta som fullgod för de avlidna i gravkvarter 15, trots mööjligheten till omkostnadsbidrag från Civilförsvarsstyrelsen per begravning om 200 kr. Så där har Ni en förklaring

till varför flyktinggravarna på Pålsjö kyrkogård i gravkvarter 15 inte är markerade med vare sig kors eller gravsten. 

 

På andra orter i Sverige såsom Lund, Landskrona, Malmö, Växjö, Jönköping, Norrköping, Kalmar, Göteborg, Stockholm med flera, där några av alla de i Sverige cirka 350 avlidna koncentrationslägerfångarna begravdes åren 1945 till 1946, markerades platsen för gravarna med enskilda kors, gravstenar eller med en gemensam gravsten som

upptog namnen på de som blev begravda där. 

Sorgligt nog avled Stina på grund av sjukdom år 1964, blott 58 år gammal. Hon ligger begravd på Pålsjö kyrkogård, bara cirka 100 meter från flyktingarna i gravkvarter 15… Historien om Stina Bergengren kommer att få ett eget kapitel när min bok om Gravkvarter 15 är klar. Det förtjänar hon. Jag vill att historien om Stina Bergengren lyfts fram och lever kvar, och förhoppningsvis kan hennes historia inspirera oss alla till medmänsklig godhet mot alla och envar, oavsett ursprung och bakgrund. God Jul!

Johan Andrée, historiker, MA

Museichef Beredskapsmuseet

bottom of page