7. En Svensk Tiger - Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL I - DRÖMMEN OCH STARTEN ( 1996 – 1999)

AVSNITT 7 - "VI BORDE STARTA ETT MUSEUM!"; 1996

Det behövs en kort bakgrund till varför vi drog igång "Projekt Beredskapsmuseet", Johan Andrée och jag. Den korta (eller nästan korta...) bakgrunden kommer här.

OM JOHAN

Johan växte upp i Malmö, mer specifikt på Kommendanthuset i Malmö, dåvarande militärmuseet, där han i praktiken hade klippkort till utställningarna redan som liten knodd, knappt en tvärhand hög. Hans kärlek till museer, till historia och till kulturarv har alltid funnits som en självklar del i hans liv. Redan vid sex års ålder hade han bestämt sig. Han skulle bli militär. Eller museichef. Allra helst både och.

OM MIG, MARIE

Jag hade ingen annan plan med livet än att det måste vara kul och spännande. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig ett liv på landet. Stadslivet var mitt kall. Utmanande projekt, det är meningen med livet! Och äventyr! Helst av allt äventyr där det inte går att förutspå vad som ska komma att ske. Oförutsedda händelser är spännande och lärorika. De håller mig alert, helt enkelt.

Sommaren 1991. Johan och jag äter middag med vänner i vår lilla trädgård på Gamla väster i Malmö. Livet var "Fridens boning."

JAG OCH JOHAN OCH... FÅNGVÅRDENS HISTORIA

Jag föll som en fura för Johan när vi träffades för allra första gången i januari 1990. Johan hade då ett riktigt "drömjobb" på Kriminalvårdsstyrelsen; Han byggde upp ett museum på plats i myndighetens lokaler i Norrköping. I hans uppdrag ingick att gå igenom minsta skrymsle på alla gamla anstalter för att ta tillvara fotografier, föremål och berättelser innan de gick förlorade när anstalter lades ner och/eller moderniserades. I sann "Johan-anda" utförde han arbetet minutiöst. Allt togs tillvara. Bland annat såg Johan till att det allra första fotoalbumet på fångar anno 1861, innehållande fotografier på straffångar vid Malmö straffängelse, blev bevarat. Johan hade fått nys om att albumet skulle finnas hos en privatperson så han började söka efter var det fanns. Och han hittade personen. Och albumet fanns kvar. Anledningen till att personen hade fotoalbumet var att det hade gått vidare som en släktklenod från en äldre släkting, somi egenskap av sin profession som fängelsedirektör en gång i tiden hade valt att spara albumet. Johan hade flera möten med fotoalbumsinnehavaren och till sist fick han låna albumet för att fotografera av det, dels tills sin egen samling och dels till Kriminalvårdsstyrelsen. När det var dags för Johan att återlämna albumet till privatpersonen föreslog Johan att albumet istället lämnades till Landsarkivet i Lund, vilket privatpersonen gick med på. Landsarkivet blev eld och lågor, ett sådant fotoalbum var unikt. Idag tillhör albumet Riksarkivet, men det förvaras enligt uppgift i Nordiska museets arkiv. Johan var då och är än idag väldigt glad över att albumet bevarades. (Fångar förvarade å Malmö Straff- & ArbetsFängelse, 1861).

Ett av alla fotografier i albumet som Johan såg till att rädda till eftervärlden.

Under uppbyggnadsperioden av fångvårdsutställningen stötte Johan och jag för första gången ihop med äkta skånsk "förtrödenhet". Våren 1991 ringde telefonen hemma hos oss. Jag svarade. En äldre man, vi kan kalla honom "Kurt", presenterade sig med barsk stämma. Han sa till mig att Johan var minsann inte rätt person att bygga upp ett museum, för det jobbet skulle Kurt ha haft. Kurt hade jobbat hela sitt liv inom kriminalvården och Kurt visste allt om myndighetens historia. Johan, han var bara en okunnig spoling, ansåg Kurt. Telefonsamtalet avslutades med att Kurt uppmanade mig att lämna Johan snarast, för "Han kommer att förstöra ditt liv". När Kurt sa det bestämde jag mig för att nu fick det allt vara nog på oförskämdheter från denne för mig fullständigt okände karl, så jag lade på luren. Kurt måste vara lite galen, tänkte jag.

Utställningen på Kriminalvårdsstyrelsen blev klar 1990/91. I ett nyhetsinslag från den nyöppnade utställningen kunde man se Johan traska omkring i fångvårdens uniform inne i lokalerna. Under inslaget stannade han till vid en liten miniatyrkopia av den svenska giljotinen där dess funktion demonstrerades med hjälp av en gurkbit som choppades av, med en snärt.

FN-TJÄNST

Efter att ha färdigställt Kriminalvårdsstyrelsens utställning var det dags för Johan att inleda studier i historia, hans drömämne, vid Lunds universitet. Men, så var kriget i forna Jugoslavien igång och FN-styrkor behövdes. Johan sökte en andra gång uppdrag som FN-soldat (första gången var på Cypern 1987) och så bar det iväg till Kroatien. Jag fortsatte jobba på hotell samtidigt som jag pluggade rättssociologi och en och annan extra kurs i juridik. Mitt i smeten bodde vi, på Gamla väster i Malmö. Jag levde precis det liv jag hade bestämt mig för att leva, bekymmerslöst, förkovrande, fyllt av roliga vänner.

OCH SÅ STARTADE UTSTÄLLNINGARNA...

Så kom sommaren 1994. Johan var hemma från FN-tjänsten. Jag var klar med mina studier. Vad skulle vi nu hitta på? Jag behövde ett projekt! Johan hade en dröm om att göra något av fångvårdens historia, som han kunde på sina fem fingrar efter arbetet med fångvårdsutställningen. Så vad skulle kunna göras? Jag funderade för mig själv om vi inte kunde hitta en lokal någonstans där det kanske hade gått att bygga upp i alla fall en tillfällig utställning. Med rätt förutsättningar och marknadsföring borde det gå att göra.

Under promenaderna mellan jobbet och hemmet i Malmö passerade jag dagligen det gamla "Pittahuset", dvs den gamla Riksbanken i Malmö. Huset stod tomt sedan många år. Jag tittade upp mot de mörka fönstren och tänkte att där borde det gå att bygga upp en väldigt häftig utställning. Så jag drog fram telefonkatalogen, letade upp adressen, letade upp ägaren, som var Vasakronan, och ringde dåvarande VD för det statliga bolaget, Erik Åsbrink. Han var otroligt tillmötesgående och lovade på stående fot att vi fick låna hela gamla Riksbanken utan kostnad. Inte ens elkostnaderna behövde vi stå för. Nu hade vi alltså en lokal till en kommande utställning om fångvårdens historia. Jag hade inte ens hunnit prata med Johan om att vi fått tag i en lokal, så det blev till att presentera idén över middagen; "Hördu Johan, du ville ju bygga en utställning om fångvårdens historia? Jag har fixat världens bästa hus till en sådan utställning. Vi får låna huset gratis i tre månader." Och så var det igång. Utställningen Gå i fängelse. Vår allra första utställning. Nu skulle det bli av.

Gamla Riksbanken i Malmö, mer bekant som "Pittahuset" på grund av utsmyckningarna. Om du går förbi huset, titta upp på fasaden så ser du orsaken till husets namn i folkmun.

Utställningen Gå i fängelse visades i det gamla Pittahuset under oktober - november 1994. Invigningen var storslagen. Malmö symfoniorkester kom till Pittahuset och satte upp slagverk och andra instrument för att spela Fångarnas kör ur Nebukadnessar, en opera av Giuseppe Verdi. Till dessa oerhört pampiga toner serverades de inbjudna gästerna små pajer och diverse drycker. Det var verkligen häftigt alltihop. Men utställningen, den blev en fullständig ekonomisk katastrof, trots att jag till och med hade producerat en tidning med en massa annonser i för att få in annonspengar till utställningen, tidningen "Svenska cellsamheter". Några ex har jag kvar än idag i vårt museiarkiv, även om det är en helt annan historia.

Min (sämsta) erfarenhet av utställningen Gå i fängelse blev att ekonomi kan endast uppnås om en utställning visas tillräckligt länge, eller i vart fall på flera orter, med samma innehåll. Entréintäkterna måste motsvara kostnaderna för utställningen. En kortvarig utställning är likställt med en lågbudgetutställning. Vi hade lagt ohyggliga summor bland annat på att låna in föremål som den svenska giljotinen (uj, vad det kostade pengar!), beställa en krage till en fångvårdsdirektör av en sömmerska, som sydde hela kragen i guldbrodyr (bara kragen kostade niotusen kronor!). Med en entréavgift på 25 spänn behövdes alltså hela 360 besökare bara för att betala kostnaden för kragen. Jag insåg att det var ekonomisk harakiri att lägga så mycket pengar på en utställning som bara ska visas under en månad. Och det var ännu värre att jag inte sade stopp och belägg till de mest kostsamma önskemålen från Johan, som sin vana trogen endast hade den perfekta historiska utställningen i åtanke. Det var tvunget att fortsätta försöka få in entréintäkter, så vi drog iväg hela utställningen till Stockholm, närmare bestämt till Fasta paviljongen på Långholmen. Johan hade varit behjälplig med uppbyggnaden av Långholmens fängelseutställning samtidigt som han byggde utställningen på Kriminalvårdsstyrelsen, så det var många gamla bekanta på den gamla fängelseön, såsom Ola Nyman exempelvis, han som med den äran kickade igång hela Långholmens hotell och vandrarhem en gång i tiden.

Sommaren 1995 visades utställningen "Gå i fängelse" på Långholmen. Det blev inget bra ekonomiskt utfall där heller. Vi måste tvunget fortsätta utställningen i en ny lokal. Återigen kontaktades Erik Åsbrink och Vasakronan och nu erbjöds vi en riktigt fin byggnad. Armémuseum på Riddargatan 13 i Stockholm stod nämligen tomt då hela den gamla kåken skulle renoveras från topp till tå. Vi fick låna hela tredje våningen. Hösten 1995 gick därmed flyttlasset till... Riddargatan 13 och Armémuseum.

VÅRT NYA HEM – Riddargatan 13, Armémuseum, tredje våningen!

För att dra ner lite på kostnaderna, eftersom vi bodde i Malmö och verkligen inte hade råd att pendla, såg vi till att inreda ett av Armémuseums kontor till ett tillfälligt hem. Närmare bestämt var det t o m överintendenten som hade suttit i just det rummet. Det var verkligen inte särskilt mysigt. Värst av allt var... nätterna! Varje natt tvingades vi genomlida den gräsliga proceduren. När vi hade gått och lagt oss och tystnaden lade sig i byggnaden, då kom de, tunga steg, från ingenstans. Stegen stannade till precis vid vår dörr. Johan och jag låg tysta som möss utan att ens våga andas. Det kändes som om någon stack in huvudet genom den låsta dörren och tittade på oss. Efter en stund som kändes som en hel evighet drog de tunga stegen vidare, ut i det larmade utställningsområdet. Varje kväll. Vi satte för möbler för den enda dörren som skulle kunna användas. Det spelade ingen roll. Stegen kom ändå och möblerna stod kvar nästa morgon. Vi knöt samman handtagen på dörren så det verkligen inte gick att öppna. Det hade ingen betydelse. Stegen hördes men repen var orörda. Vi ställde kastruller och glas framför dörren så att de garanterat skulle slås till golvet och glasen skulle krossas om någon gick in genom dörren. Men allt var kvar morgonen därpå. Orört. Trots att de tunga stegen hade vandrat förbi, och stannat till vid vårt rum, som vanligt. Det var bara att inse att allt här i världen går inte att förklara, särskilt inte tunga steg utanför dörren i en gigantisk byggnad från anno dazumal. Jag pratade med städerskan som berättade att folk slutade på Armémuseum för att det spökade så mycket, särskilt på våningen vi hade till förfogande för utställningen. Än idag kan jag absolut inte tänka mig att det skulle röra sig om något övernaturligt, men förklaringen till de där stegen, den har jag icke funnit. Någon kanske tänker om det var en säkerhetsvakt? Nej. Det var det inte. De hade inga säkerhetsvakter i huset under renoveringen. Någon kanske tänker att någon gick in och kollade läget ändå? Ja, det gjorde ju "någon", men när "någon vandrade ut på det larmade området, rätt ut i utställningarna, det var svårare att förstå. Oh, jag glömde skriva att vi dessutom visade den svenska giljotinen. Johan blev "diplomerad" i hur man sätter upp giljotinen av dåvarande chefen för Polismuseum. När vi skulle ta ner giljotinen efter avslutad utställning passade vi på att visa Nordiska museets personal hur giljotinen skulle sättas upp. Som tack för det fick Johan två kaffemuggar som han vårdat ömt genom åren, till den dag då jag råkade tappa den ena. Oops.

Tänka sig. Jag hittade ett foto på giljotinen, taget på utställningen vi hade på Långholmen sommaren 1995. Alla fotografier vi själva tog på utställningarna finns i de djupaste gömmorna i arkivet....

Men låt oss nu gå tillbaka till starten av "Projekt Beredskapsmuseet" efter min lilla utvikning om muggar, giljotiner och utställningar på Armémuseum. Våren 1996 var vi tillbaka i Malmö igen, fattiga som kyrkråttor efter den fångvårdshistoriska utställningen. Men skam den som ger sig! Det hade uppstått en blodad tand, en vilja att göra något mer, men vad?

STAFFAN FORSBERG – den bokstavliga nyckeln till Batteri Helsingborg

Johans "riktiga" historiska intresse, försvarshistoria, gjorde sig påmint igen. Han började söka efter lokaler. För att få plats med alla utställningsdetaljer till den misslyckade fångvårdsutställningen hade vi tvingats hyra ett gammalt mobiliseringsförråd och genom de kontakterna träffade Johan Fortifikationsverket och en av cheferna där, den oerhört vänlige Staffan Forsberg. Johan bjöd in sig själv till ett möte och förklarade sin dröm; tänk om det fanns en gammal anläggning någonstans i Skåne, en anläggning som kanske skulle gå att göra om till ett museum. Staffan Forsberg visste direkt en anläggning som skulle vara perfekt; Batteri Helsingborg, strax utanför Helsingborg. Det var en anläggning med en unik historia, som sträckte sig från 1940, då anläggningen byggdes i rasande fart på grund av andra världskrigets utveckling, hela vägen till 1990 då det kalla kriget upphörde och anläggningen avvecklades. Anläggningen var avvecklad, förseglad och allt var borta. Staffan hade förgäves försökt övertala Helsingborgs stad att de skulle ta hand om anläggningen, men de vägrade. Armémuseum med dess myndighet Statens försvarshistoriska museer, SFHM, erbjöds också övertagande, men de vägrade. Så hela anläggningen skulle rivas. När det var dags att boka maskiner för rivning av alla bunkrar och de fyra kanonerna som fanns i Djuramåsa, då sa fastighetsägaren, Godsägare Gustaf Trolle, bestämt NEJ! Aldrig i livet, meddelade Gustaf Trolle till försvaret. Här rivs inget. Batteri Helsingborg var ett kulturarv som måste bevaras, även om det krävdes att alla delar av anläggningen behövde förseglas. Försvaret hörsammade Gustaf Trolles bestämda uppfattning och med hjälp från Riksantikvarieämbetet förseglades anläggningen snyggt och prydligt, istället för att rivas. Marken återlämnades till Gustaf Trolle med hela anläggningen kvar, om än förseglad och under jord. Och därmed var Batteri Helsingborgs officiella historia förseglad och över.

Staffan Forsberg närvarade vid Batteri Helsingborgs officiella avvecklingsceremoni den 24 juni 1991. Han hade då gjort allt, precis allt, för att någon myndighet eller kommun skulle vilja ta hand om anläggningen innan den förseglades.

Under mötet med Johan, sommaren 1996, berättade Staffan att en av bunkrarna hade Staffan sparat undan i största hemlighet, i överenskommelse med Gustaf Trolle. Bunkern var inte igenmurad, elen var igång, men den var möjlig att komma in i även om det såg förskräckligt ut både in- och utvändigt. Staffan föreslog att om Johan fick tillstånd från Gustaf Trolle att låna den där bunkern, som hette "fjärde pjäs Maja", så hade Staffan nycklarna till bunkern, och faktiskt fanns nycklarna kvar även till den gamla sammanställningsplatsen. Den kanske Johan kunde gräva fram igen, om Gustaf Trolle gav tillstånd till det.

Direkt efter mötet styrde Johan bilen mot Djuramåsa. Han ville med egna ögon se den där fantastiska anläggningen som omgående slagit an i hans historiehjärta. I Djuramåsa var det tomt på synliga spår efter Batteri Helsingborg. Det enda som egentligen syntes av anläggningen var en upphöjning, ganska precis framför ett bondgård. Uppe på kullen/upphöjningen, där gick en häst och betade i stilla ro. Några fler kullar syntes sticka upp, väl dolda av tjock vegetation. Vad som dolde sig under kullarna var en hemlighet.... Och så var det den där bunkern som inte var igenmurad. Den syntes svagt bakom träd och buskar. Ingången var väl dold, men till sist upptäcktes den. Johan hade fått låna med sig nycklarna till Maja, så han smög sig in... och väl inne stod det klart. Här fanns en historisk anläggning med precis den potential han hade letat efter, hela livet.

Johan körde hem, slängde upp dörren till vår lilla lya i Malmö och ropade till mig och vår tre månader gamla dotter: "Jag har hittat det, en otrolig anläggning!" Jag som planerade vårt bröllop med samtidigt dop av vår dotter fick istället för en diskussion om vilken tårta som kunde vara god för gästerna en lång berättelse om det fantastiska Batteri Helsingborg, en anläggning som var perfekt placerad för turister då den låg mitt emellan Helsingborg och Höganäs, bara några kilometer från det välbesökta Sofiero Slott. Den måste vi bara göra något av, tyckte Johan. Jag fick återberättat för mig om vad som sades vid mötet med Staffan Forsberg och erbjudandet som Johan hade fått om att öppna i alla fall en bunker, om vi nu kunde få tillstånd från Gustaf Trolle. Jag behövde ingen tid att fundera. Det här lät spännande. Det lät kul. Jamen varför inte? Vad skulle väl ett sådant försök kunna leda till? En sommar på landet tillsammans med vår lilla dotter, det lät väl alldeles fantastiskt. Det kunde väl aldrig bli mer kostsamt, eller jobbigare än den där utställningen Gå i fängelse, tänkte jag, så svaret från mig blev helt enkelt: Självklart! Vi kör! Ring Gustaf Trolle!

Mötet med Godsägaren, Gustaf Trolle!

Gustaf Trolle, han behövde inte övertygas om att det vore en bra idé med ett museum i Batteri Helsingborgs anläggning. Han ville ju precis detsamma. Gustaf trodde på Johans förmåga att skapa i alla fall en utställning i Majas pjäsbunker, vilket kändes väldigt fint och dessutom väldigt ansvarsfullt. Vi måste helt enkelt lyckas med projektet eftersom så många nu trodde att vi skulle klara det, tänkte jag! Ett enkelt avtal upprättades. Och så var det färdigt. Vi hade fått en bit vattensjuk åker för en pytteliten arrendesumma. Vi hade fått tillstånd att gräva fram den gamla sammanställningsplatsen/stridsledningscentralen. Och vi skulle få låna fjärde pjäs Maja. Fortifikationsverket utlovade hjälp med allt som kunde behöva göras. Så nu var det igång. "Projekt Beredskapsmuseet!" Invigning planerades till den 30 maj 1997.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet.

TILL NÄSTA INLÄGG!