8. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL I - DRÖMMEN OCH STARTEN ( 1996 – 1999)

AVSNITT 8 - MITT FÖRSTA MÖTE MED KANONEN MAJA!; Februari 1997

När avtalet med Gustaf Trolle hade ordnats (och det var enkelt löst för Johan, jag och Gustaf Trolle delade ju i själ och hjärta visionen om ett museum), så var det dags att kavla upp ärmarna och sätta igång projektet. Museet måste invigas så snart som möjligt, helst redan dagen därpå, om vi skulle klara projektets obefintliga ekonomi. Tiden fram till den 30 maj kändes oändlig, ur ett ekonomiskt perspektiv. Pengarna var slut redan innan vi hunnit börja. Ur praktiskt perspektiv var det rena vansinnet med så kort framförhållning. Hur skulle vi hinna gräva fram en igenmurad stridsledningscentral? Hugga ner träden som vuxit upp framför kanonen Maja? Och varför hette kanonen Maja? Mängden frågor hopade sig, men det var bara att klura ut en fråga i taget.

Jag började ta tag i all administration. Vi behövde låna pengar, massor av pengar. Vem skulle vilja låna ut pengar till oss när vi inte hade någon som helst säkerhet utöver viljan att ro projektet iland? Vi behövde material, vapenlicenser för gevär och kanoner, tillstånd att servera kaffe och kakor, men viktigast av allt var att vi måste ha en toalett! Det skulle tydligen finnas vatten i den igenmurade underjorden, men avlopp, det fanns inte... Går det att gräva ett avlopp?

Ingen av oss, varken Johan eller jag, hade en aning om vad vi gav oss in på. Men en sak var vi helt överens om; det var en väldigt, väldigt bra idé – trots att jag hittills bara hört talas om den där igenmurade gamla försvarsanläggningen som skulle finnas någonstans under jord i en pytteliten håla vid namn Djuramåsa. Innan vi verkligen bestämde oss krävde jag att vi besökte platsen tillsammans, Johan och jag. Tyvärr skulle projektet kanske kantra hur mycket vi än ville genomföra det, på grund av bristen på pengar.

Kör mot Djuramåsa!

En vinterdag i februari 1997, när vädret var sådär gräsligt som bara vinterväder i Skåne kan vara, då var det dags för mig att besöka Djuramåsa för allra första gången. Johan, jag och vår nio månader gamla dotter tog en liten tur från Malmös innerstad till den lilla byn. Regnet piskade i sidled och vinden ven från alla håll. Tjocka moln skapade den där klassiska grå februaridagen. Men vi var vid gott mod alla tre, Johan, jag och förstås, vår lilla dotter som självklart skulle med på äventyret.

På vägen mot Djuramåsa körde vi förbi Sofiero Slott och jodå, jag höll med Johan om att det här är ju en alltigenom perfekt placering. Precis vid väg 111, vid turiststråket. Det var lätt att hitta dit. Men så blev det dags att ta av från väg 111 in på lilla Djuramossavägen, en hålig, bucklig grusväg som spottade lerklumpar ända upp på bilfönstren. Det kändes som om vi hade kastats tillbaka till 1940-talets Sverige. Bilen skakade fram längs grusvägen som Långbens husvagn i Disneytimmen på julafton. För mig, en inbiten stadsbo, kändes det som om vi hade lämnat allt bakom oss; stadslivet, civilisationen, mänskligheten. Vi hade bokstavligt talat kommit in i en helt ny, okänd värld.

Djuramåsa befolkades vid den här tiden, 1997, endast av lantbrukarfamiljer som sedan generationer hade brukat marken i Djuramåsa. Lantbrukare Lennart Andersson, en av dessa generationslantbrukare, mötte upp oss vid sin gård i Djuramåsa. Det var första gången jag mötte en "riktig" lantbrukare. Lennart stod där vid sin brevlåda med fötterna bokstavligen i myllan, och han utstrålade så mycket vänlighet. Utan en blinkning eller ens en rysning lät han vinden vina och regnet pina honom i ansiktet, samtidigt som jag själv led av varje regndroppe som likt ett piskrapp slog mig i ansiktet. Vi var hjärtligt välkomna till Djuramåsa, sa han. Tack för det!

Lennart visade oss omgivningarna, och sin gård, där han hade bott sedan han föddes 1931. Efter förevisningen traskade vi iväg tillsammans med Lennart mot kanonen Maja. Vi följde vad som en gång varit en grusväg, längs med bunkern, och se där, ett plåtskjul dök upp i vegetationen. Johan drog upp dörren till plåtskjulet med ett knirk, viftade bort spindelväven och så hukade vi oss under betongen. In i bunkern. Johan, som är livrädd för spindlar, brydde sig plötsligt inte det minsta om att de små djuren vinschade ner sig i ansiktet på honom. Spindelskräck kan alltså enkelt botas med hjälp av bunkrar. Förmodligen ett botemedel endast för den som älskar historia. Och bunkrar.

Efter Johans spindelslagsmål och den därpå tunga kampen för att få upp den enorma ståldörren, kom vi till sist in i bunkern. Det kändes som att kliva in i en rå betongvägg. Fukt och mögeldoft slog emot oss och jag blev bekymrad över hur Sophie skulle klara att vara i den miljön ens en minut. Vattnet rann längs väggarna. Färgen flagnade. Det var verkligen ingenting som var värt att visa för någon. Det kändes ytterst tveksamt om vi ens skulle få tillstånd att visa en så fuktskadad möglig anläggning för allmänheten… Vi gick genom gången och kom fram till den tunga, rostiga ståldörren som ledde mot en ny del av bunkern. Johan tog tag i den rostiga dörren med all sin kraft och pressade upp den. Rosten flög åt alla håll. Men upp gick dörren, med ett rostigt skrik. Och där stod den, kanonen Maja, en gigant. Där och då var det som om historien grep tag i mig.

Jag tittade på kanonen och tänkte att ”Det här är banne mig helt unikt”. Plötsligt såg jag framför mig hur soldaterna sprang där under krigsåren, fram och tillbaka i gångarna, hur de övade, ropade till varandra, laddade kanonen med granater och hur de bokstavligen var beredda att dö för att försvara Sverige mot en grym fiende. Och jag såg framför mig hur vårt Projekt fick liv genom det där tänkta museet, på plats i Djuramåsa med mängder av besökare som gick runt i bunkrarna, tittade på anläggningen och tog del av all historia med samma starka närvaro som jag just kände när jag såg kanonen stå där i sin bunker. Jag såg framför mig hur vårt projekt skulle bli ett besöksmål i klass med Vasamuseet i Stockholm, om möjligt ännu mer autentiskt genom anläggningens bunkrar. Att inte göra om Batteri Helsingborg till museum och besöksmål, den tanken gick bara inte.

Den där vinterdagen i februari 1997, då bestämde vi oss definitivt för att det måste bli ett museum av Batteri Helsingborg. Vad museet skulle heta, det hade vi däremot inte ens börjat fundera på.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!