4. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet
- Marie Andrée
- 8 juli
- 4 min läsning
Uppdaterat: för 5 dagar sedan
BETYDELSEFULLA PERSONER I DJURAMÅSA
Soldaterna på anläggningen
Under de första åren med Beredskapsmuseet fick jag förmånen att lära känna några av soldaterna på Batteri Helsingborg. Deras berättelser levandegjorde tillvaron på Batteri Helsingborg för mig, vilket har hjälpt oerhört i uppbyggnaden av museets utställningar. Ingen av soldaterna lever idag, men vi hann dokumentera deras berättelser, som kommer att leva för alltid genom museet. Vi hann öppna museet innan det var för sent!
Några av soldaterna har haft särskilt stor betydelse för mig.
Pjäschefen Göte "Sjuan" Stjärnemyr var i tjänst på Batteri Helsingborg som en av de första på den nybyggda anläggningen, sommaren 1940. Under sin tjänstgöring träffade han Maja Tellström och ljuv kärlek uppstod mellan de unga tu. Göte hjälpte till på museet från invigningen 1997 till sin död våren 2003. Jag och Johan stod vid hans sida på guidningar. Det han berättade antecknades och hans upplevelser på anläggningen kan du läsa mer om i boken Kanonerna på Djuramåsa. Men framför allt berättade Göte om sin ungdomskärlek Maja. De var förlovade, skulle gifta sig, men Göte förflyttades till annan tjänstgöring inom försvaret och kärlekens låga falnade mellan dem. Fotografiet på Göte och Maja ger en vink om den korta, men ljuva förälskelsen mellan dem. En förälskelse som Göte återkom till varje gång han besökte Batteri Helsingborg. Kärlek rostar aldrig, sägs det. Så var det för absolut för Göte och hans kärlek till sin Maja.
Helmer Morin, luftvärnssoldaten som tvingades skjuta ner ett flygplan som kränkte svenskt luftrum, han gjorde stort intryck på mig. Helmer kunde aldrig riktigt förlika sig med det ansvar han burit. Han mådde så dåligt över att hans skott orsakat flera människors död, vilket han poängterade med jämna mellanrum. Detta trots att det var krig och att han hade gjort allt precis enligt regelboken. För Helmer spelade det ingen roll. Han levde med sorgen över att han dödat människor som han aldrig hade träffat.
Jag har fått förmånen att umgås med underbare Gustav Johansson, laddare på Batteri Helsingborgs tredje pjäs Asta i nitton månader, 1942-43. Gustav och hans hustru Gurli, de var två riktigt fina, omtänksamma, snälla och goda människor. Gustav har otaliga gånger berättat hur han och kamraterna satte hastighetsrekord vid kanonen Asta och hur de sjöng medan de rengjorde eldröret. Någonstans i arkivet har jag inspelningen av hans sång. Jag lovar att så fort jag hittar den (någonstans i arkivet är den!) ska den ut i etern hos kanonen Maja. Gustav och Gurli var mina "klippor" när museet skakade rejält på alla sätt och vis de där första åren. Men åren gick och Gustav, han blev äldre. Gurli ringde mig bara ett par dagar innan han avled i december 2007, för att meddela att Gustav ville ta farväl. Jag åkte dit och fick kämpa med att hålla tårarna tillbaka när Gustav sa till mig ”Ta nu hand om museet och Batteri Helsingborg åt mig”. Hans ord skapade ett ännu starkare ansvar, en skyldighet, att göra precis det han sa. Så många gånger har jag sagt till mig själv att jag arbetar inte med museet för min egen skull. Jag gör det för Gustav. För Göte. För Ragnar. För Helmer. Och för alla de andra soldaterna på Batteri Helsingborg.
Underbara Lennart och Gunnel Andersson, Djuramåsa
Lennart Anderssons berättelse om sin barndom när Batteri Helsingborg byggdes, den finns nedtecknad i boken Kanonerna på Djuramåsa. Men det finns mer att berätta om dessa för mig så viktiga människor, Lennart och Gunnel. De har för alltid en plats i mitt hjärta.
Kring mitten av 1950-talet gifte sig Lennart och Gunnel. De fortsatte bruka jorden i Djuramåsa, precis som Lennarts föräldrar gjort, men skillnaden för den nya generationen Andersson var att de fick leva sida vid sida med försvaret i decennier. De såg soldater komma och gå, övningar genomföras och en hel epok passera. Gunnel upplät sin trädgård till soldaternas tältläger. Och så bakade hon bullar och langade runt dem bland bemanningen. Ingen bakar så goda bullar som Gunnel.
När Johan och jag flyttade till Djuramåsa 1997 den första sommaren med Beredskapsmuseet, då hade vi bara en liten övernattningsbod som saknade både el och vatten. Det var pittoreskt och mysigt och vi stortrivdes, även om det var spartanskt. Lennart och Gunnel tyckte nog att det var lite väl spartanskt att leva så med en ettårig liten bebis. Gunnel bjöd på nybakta bullar, hemkokt saft, varma smörgåsar och grillkvällar. Deras enorma generositet, det blev vi så bortskämda med, Johan och jag, våra första år på museet. Gunnel hoppade ofta in bakom kassan och fixade allt som behövdes, särskilt sommaren 2001 då nyfödde Leo och jag tillbringade dygn efter dygn, vecka efter vecka, månad efter månad på neonatalavdelningen, Helsingborgs lasarett. Den vistelsen var inte planerad.... Så småningom skulle vi komma att ta över familjen Anderssons hus i Djuramåsa. Lennart var född på gården och jag hade inte hjärta att möblera om i köket, så när han kom och hälsade på, vilket hände minst två eller tre gånger i veckan efter att de flyttat ut, så kunde han ändå sätta sig på sin gamla stol, på sin gamla plats i sitt gamla kök i sitt barndomshem. Tre år efter vi flyttat in vågade jag mig på ommöblering.
Alla dessa människor jag mött, det är för deras skull jag vill berätta Beredskapsmuseets historia. Kanoner kan bevaras och bunkrar kan restaureras, men människors berättelser, deras godhet, vänlighet och omtanke försvinner om ingen berättar om dem. Beredskapsmuseet hade aldrig funnits om inte alla dessa underbara människor varit med på museets uppbyggnadsfärd.
Vid pennan
Marie Andrée
Administratör och medgrundare på Beredskapsmuseet