3. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL I - DRÖMMEN OCH STARTEN ( 1996 – 1999)

AVSNITT 3 - ANLEDNINGEN TILL ATT JAG SKRIVER NER BERÄTTELSEN

Anledningen till att det är dags att berätta hur Beredskapsmuseet startade, vilka som startade museet och vilka som såg till att det blev verklighet, detta egentligen omöjliga projekt.

Jag hör ibland namn på personer som påstås ha startat Beredskapsmuseet. Det känns lite konstigt att för mig helt okända personer får ”äran” när det faktiskt bara är två personer som orsakat allt rabalder om tigrar, vapen och bunkrar. De två personerna är min livskamrat Johan, och jag själv. Det är vi som ligger bakom ”Projekt Beredskapsmuseet” , ett projekt som inleddes hösten 1996.

Johan, 32 år och jag, 27 år, framför den högst primitiva biljettkassan på Beredskapsmuseet, sommaren 1997. Vårt äldsta barn Sophie hade just fyllt ett år.

På Beredskapsmuseet ansvarar jag för allt som inte är historia eller föremål, den delen hör till Johans ansvarsområde. Vi må vara livskamrater sedan snart 40 år, Johan och jag, men för den sakens skull jobbar vi inte ihop som två klisterlappar. Det är snarare som två magneter med sydpolerna mot varandra. Jag sköter ekonomin. Marknadsföringen. Administrationen. Förverkligar nya projekt. Jag är ordförande i Stiftelsen Beredskapsmuseet. Johan är historiker. Han utvecklar den historiska grundpelaren. Söker nya vägar. Förmedlar sina kunskaper. Driver på nya projekt för att bevara kulturarvet. Vi vill båda samma sak, men på olika sätt. Johan sätter kulturarvet först. ”Kulturarvet skall bevaras!” säger Johan. Då startar paniken hos mig. Min uppgift är att lösa bevarandet, vad det än må kosta i blod, svett, tårar och pengar. Våra arbetsområden innebär, som du säkert förstår nu, konstant kollision. Men de innebär också att vi har en gemensam vision. När det gäller visionen om Beredskapsmuseet är vi alltid överens.

Johan och jag har två vuxna barn, Sophie och Leo. Våra barn betyder mest i hela världen för mig. Barnen har bokstavligen vuxit upp på museet och har alltsedan de föddes varit fullt ut delaktiga i museiverksamheten. Leo var med på sin första guidning när han var tre månader gammal. Sophie var lite äldre eftersom vi invigde museet strax efter hennes ettårsdag. Det har förstås varit en lite annorlunda uppväxt för våra barn jämfört med sina kamraters välordnade tillvaro i Helsingborgs förorter, men alla barn växer ju upp under olika förutsättningar, eller hur! Nu råkade våra barn växa upp som om de var en del av ett besöksmål. Helt okej, tycker jag i alla fall.

VEM OMNÄMNS I MIN BERÄTTELSE? I min berättelse om Beredskapsmuseets historia berättar jag om alla fina människor som bara varit alltigenom snälla och gjort gott för mig, min familj och för museet. Alla dessa människor omnämns vid namn, eller ibland bara som en positiv gemensam namngiven grupp, som exempelvis Frivilliggänget på Beredskapsmuseet. Jag vill att alla dessa godhjärtade, osjälviska människors minne ska leva kvar, som en del av museets historia.

Det har funnits människor som lagt ner sin själ i att motarbeta museet, vilket du kan läsa om i kapitel III och IV. Dessa människor har spridit osanningar om mig, om min familj, om museet och försökt göra livet riktigt surt för alla som varit involverade i museiverksamheten. De personerna förtjänar inte att bli en del av min historia och därför nämns de inte heller vid namn i min berättelse om Beredskapsmuseet. De här individerna har en sak gemensamt. De arbetade alla för – eller erhöll bidrag och uppdrag från – den statliga myndigheten Statens försvarshistoriska museer, SFHM, en myndighet som tack och lov avvecklades den 31 december 2025. Något olösligt problem med någon myndighet, organisation eller person utöver SFHM, det har vi aldrig haft och det är jag stolt över. Den som varit involverad i härvan med SFHM och oroar sig för att bli uthängd kan alltså vara helt lugn. Jag ger inte den sortens människor någon plats i min berättelse. Det förtjänar de inte.

NU KÖR VI! Med detta sagt är jag nu i stort sett redo att ta med dig på en färd genom Beredskapsmuseets historia, från starten hösten 1996 till idag, nästan trettio år senare. Håll i hatten och sätt fast säkerhetsbältet. Vi har många hållplatser att stanna på. Det blir en resa på Highway to hell, några turer rätt upp i himlen och flera tvärstopp innan vi når slutdestinationen.

Vi hörs snart igen! Marie Andrée Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!