Beredskapsmuseets historia – introduktion till persongalleriet
- Marie Andrée
- för 1 dag sedan
- 3 min läsning
Vi är egentligen bara två personer som orsakat allt rabalder om tigrar, vapen och bunkrar. Det är min livskamrat Johan, och jag själv. Det är vi som ligger bakom ”Projekt Beredskapsmuseet” , ett projekt som inleddes hösten 1996. Bara ett par år senare, våren 1999, förstod vi att det vi hade skapat genom Beredskapsmuseet skulle komma att leva kvar mycket längre än vi själva.... Det behövdes en självständig, självägd organisation och det enda som kom ifråga var bildandet av en stiftelse. Så vi bildade Stiftelsen Beredskapsmuseet, en självägd stiftelse under Länsstyrelsens tillsyn. Jag är sedan många år ordförande i stiftelsen.
På Beredskapsmuseet ansvarar jag för allt som inte är historia eller föremål, den delen hör till Johans ansvarsområde. Vi må vara livskamrater sedan snart 40 år, Johan och jag, men för den sakens skull jobbar vi inte ihop som två klisterlappar. Det är snarare som två magneter med sydpolerna mot varandra. Jag sköter ekonomin. Johan är historiker. Vi vill båda samma sak, men på olika sätt. Johan sätter kulturarvet först. ”Kulturarvet skall bevaras!” säger Johan. Då startar paniken hos mig. Min uppgift är att lösa bevarandet, vad det än må kosta i blod, svett, tårar och pengar. Våra arbetsområden innebär, som du säkert förstår nu, konstant kollision. Men de innebär också att vi har en gemensam vision. När det gäller visionen om Beredskapsmuseet är vi alltid överens.
Johan och jag har två vuxna barn, Sophie och Leo. Våra barn betyder mest i hela världen för mig. Barnen har bokstavligen vuxit upp på museet och har alltsedan de föddes varit fullt ut delaktiga i museiverksamheten. Leo var med på sin första guidning när han var tre månader gammal. Sophie var lite äldre eftersom vi invigde museet strax efter hennes ettårsdag. Det har förstås varit en lite annorlunda uppväxt för våra barn jämfört med sina kamraters välordnade tillvaro i Helsingborgs förorter, men alla barn växer ju upp under olika förutsättningar, eller hur! Nu råkade våra barn växa upp som om de var en del av ett besöksmål. Helt okej, tycker jag i alla fall.
Nu till något viktigt när det gäller vilka människor som kommer att omnämnas i Beredskapsmuseets historia.
I den kommande berättelsen om Beredskapsmuseets historia får du möta alla fina människor som bara varit alltigenom snälla och gjort gott för mig, min familj och för museet. Alla dessa människor omnämns vid namn, eller ibland bara som en positiv gemensam namngiven grupp. Jag vill att dessa godhjärtade människors minne ska leva kvar, som en del av museets historia.
Sedan har det funnits människor som motarbetat museet, spridit osanningar om mig, om min familj, om museet och försökt göra livet riktigt surt för alla som varit involverade i museiverksamheten. Dessa människor förtjänar inte att bli en del av min historia och därför nämns de inte heller vid namn i min berättelse om Beredskapsmuseet. Den som oroar sig för att bli uthängd kan alltså vara helt lugn. Jag ger inte den sortens människor någon plats i min berättelse.
Med det sagt är jag nu i stort sett redo att ta med dig på en färd genom Beredskapsmuseets historia, från starten hösten 1996 till idag, nästan trettio år senare. Håll i hatten och sätt fast säkerhetsbältet. Vi har många hållplatser att stanna på. Det blir en resa på Highway to hell, några turer rätt upp i himlen och flera tvärstopp innan vi når slutdestinationen.
Vi möts snart igen!
Vid pennan
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet
