Beredskapsmuseets historia - Inledning
- Marie Andrée
- för 1 dag sedan
- 3 min läsning
Hej igen, så trevligt att du hänger med på min rapportering från Beredskapsmuseet! Varje söndag kommer minst ett nytt avsnitt i min berättelse om Beredskapsmuseet. Idag är det söndag. Så. Nytt avsnitt. Det första avsnittet i en lååång rad avsnitt. Jag vågar inte ens skriva hur mycket jag har att berätta. Men låt mig förklara varför jag tycker det är viktigt att berätta om museets historia.
Johan och jag inledde vårt arbete på en vattensjuk åker hösten 1996. Under de här åren har Beredskapsmuseet prytt fler löpsedlar än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Varje gång domedagsnyheter basunerats ut om museets ”snara upphörande”, eller om nya mörka moln på museets himmel, så har det varit både skrämmande och traumatiserande. Samtidigt har det hållit mig alert och jag har blivit hyfsat hårdhudad. Det ska väldigt mycket till för att göra mig riktigt bekymrad.
Min kärlek till museiverksamheten – om nu kärlek är rätt ord att använda – bottnar i alla människor jag träffat och alla oförutsägbara händelser jag hamnat i.
Jag har lyckats med konststycket att göra kristidskaka i det superpopulära tv-programmet Hela Sverige Bakar, trots att jag verkligen brister fullständigt i kökstjänstgöring.
Jag har suttit i museifiket och observerat svenska statsministrar som firat sina högtidsdagar på museet samtidigt som jag läst i veckopressen att ingen vet var de befinner sig…
Munkar från Thailand har kommit på besök, bugande hela vägen in till kassan och jag har känt mig tvungen att bjuda dem allihop på museets wienerbröd. Det uteblivna klirret i kassan från wienerbrödsförsäljningen spelade ingen roll när belöningen var en tacksam, livs levande munk med wienerbrödsflagor runt munnen.
Bernadotteföreningen, som bestod av chaufförerna som körde de Vita bussarna, kom till museet för sitt allra sista årsmöte. Jag satt tyst som en mus i kassan och lyssnade på deras samtal. Det kändes overkligt. Likadant satt jag och lyssnade på alla de andra föreningarnas avslutande möten i mitten av 2000-talet; Finska krigsbarnen, avvecklade regementsföreningar, överlevande från koncentrationsläger som träffades en sista gång… åldern tog ut sin rätt hos alla dessa livspräglade människor och… ett tag var det ständiga avsked och farväl till deras generation….
Jag har fått förmånen att möta en finsk soldat som stolt, men med tårar i ögonen, berättade för mig hur han dödade sina motståndare under andra världskriget. Amerikanska matroser som var i tjänst ombord på sina fartyg i Pearl Harbor när japanerna anföll har också besökt museet. Jag har stått där, bakom kassan, och funderat över om jag lever i en film. Men nej. Högst verklig var deras närvaro.
Och förstås, alla soldaterna på Batteri Helsingborg, vilka kämpar de var! Deras försvarsvilja satt kvar i ryggmärgen på dem och de var lika bestämda när det gällde att hjälpa Beredskapsmuseet att berätta deras historia vidare. Jag är evigt tacksam för deras vilja att vara med och bygga upp verksamheten de där första åren.
Mina samtal med kvinnor som överlevde fruktansvärda umbäranden i Auschwitz och i andra koncentrationsläger, med kvinnor som smugglade allierade piloter ut ur Paris, med kvinnor som försökte hålla sina barn vid liv till havs och till lands under flykt, och mina samtal med kvinnor som bevakade svenskt luftrum natt som dag…. åh, alla dessa modiga kvinnor! Vem vore jag om jag skulle ducka för småsaker, när dessa kvinnor klarade allt! Jag har präglats starkt av mina möten med alla människor som upplevt krig, och givetvis har jag präglats av min uppväxt hos mina flyktingföräldrar. För mig är krig bara elände, sorg och själsliga ärr som förs vidare, från generation till generation utan att egentligen blekna.
Tiden med Beredskapsmuseet har stundtals varit extremt påfrestande, men alla dessa möten med människor som betytt så mycket för vår historia – och för mig personligen – har mer än väl uppvägt de stunder då jag slagit mig för pannan över mitt val att öppna museum.
En sak jag fortfarande fascineras över är att vårt lilla museum ute på en åker i Skåne har skapat så mycket rabalder genom åren. Hur i hela världen har detta lilla museum lyckats bli riksnyhet så många gånger? Men det är ju något visst med Beredskapsmuseet, det tror jag att du som besökt Beredskapsmuseet också håller med om.
Med dessa rader vill jag leda in dig i berättelsen om Beredskapsmuseet. På återhörande – snart!
Vid pennan
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet
