63. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet
Uppdaterat: 11 aug.
Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.
Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.
Vid pennan
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet
KAPITEL V - BEREDSKAPSMUSEET SEGRADE! (2017 – 2026)
AVSNITT 11 - VAKTAVLÖSNING PÅ BATTERI HELSINGBORG; 2026
Gustaf Trolle överlämnar Batteri Helsingborg till Stiftelsen Beredskapsmuseet
Genom åren har jag ofta tänkt tanken; vad händer den dag då Gustaf Trolle inte längre styr över Kulla Gunnarstorp? Vad händer om fastigheten säljs? Tänk om den som tar över fastigheten inte vill att det finns ett museum härute i Djuramåsa? Ännu värre, tänk om vi tvingas riva allting? Har vi något vi kan sätta emot om det blir så? Kan vi hänvisa till att museet i praktiken fått nyttja fastigheten vederlagsfritt eftersom vi bara betalar en krona per år? Hjälper det? Hur gör vi med samlingarna?Hur skyddar vi Batteri Helsingborg om Gustaf Trolle inte längre förmår skydda fastigheten? Beredskapsmuseets bevarande har, milt uttryckt, varit en oroande tanke som ständigt gnagt i mig.
De senaste åren funderade jag ofta på hur jag skulle kunna lösa en eventuell situation som vore det sorgligaste, mest fruktansvärda scenariot; att hela museet kanske skulle behöva jämnas med marken. Kanske hade vi kunnat köpa en fastighet någonstans, med tillräcklig plats för samlingarna? Kanske hade vi kunnat bara protestera och sittstrejka, men det hade knappast varit lämpligt? Skulle det vara möjligt att be stat och kommun om hjälp? Öööh, nej, verkligen inte. Tänk SFHM... Inte en enda lösning kunde jag hitta som vore lämplig.
För att slippa oroa mig och ligga vaken på nätterna, vilket jag gjort tillräckligt ofta ett oräkneligt antal gånger genom åren, har jag valt att blunda för risken med fastigheten och tänkt att det löser sig nog ändå. Och se där, det löste sig. På det allra bästa sätt som en lösning skulle kunna genomföras. Den lösning som kom skulle dessutom ge oss möjligheten att uppnå precis det vi ville från början, det jag tänkte mig som ett framtidsscenario den där gången när jag såg kanonen Maja, en bister dag i februari 1997, när dynga och lera omgav den igenmurade anläggningen samtidigt som anläggningens historia fullkomligt överväldigade mig. Läs det tidigare avsnittet här.
Visionen av ett färdigt museum
Det första året vi hade öppet, 1997, fick både jag och Johan en ännu starkare vision av hur museet skulle se ut. Jag tänkte på museet som besöksmål. Johan tänkte på Batteri Helsingborg och dess historia. När vi samlade våra tankar blev visionen såhär: Det skulle vara en rad utställningshallar, förbundna med varandra. En inglasad gång skulle leda till sammanställningsplatsen. Entré, cafeteria och butik skulle finnas i det gamla boningshuset och på baksidan kunde folk sitta och fika på en stor inglasad veranda. Inne i boningshuset skulle det vara inrett med vackra möbler, olika soffgrupper, där folk satt och fikade och njöt av vällagad husmanskost och givetvis ärtsoppa och pannkakor. Det skulle spelas föreställningar, teater och musik, inne i boningshuset och ute i den anslutande ladan skulle ett podie finnas för publika evenemang. Alla bunkrar skulle kunna besökas till fots genom stigar och vägar som ledde mot och runt dem. Kulsprutevärn skulle vara öppna och i bunkrarna skulle visas med olika inriktning. Sjukhusbunkern skulle var återställd och visades och Maja var fortsatt en museibunker. Sonja var utformad för uppvisningar då kanonen med sin placering var perfekt för detta. Brita hade kunnat öppnas upp för att se bunkern, hur det såg ut där inne när anläggningen var förseglad.
Vår vision var alldeles glasklar redan då, för trettio år sedan, men ingen trodde helhjärtat på den. Vi visste inte hur det såg ut nere i bunkrarna, om de alls var öppningsbara och än mindre om det gick att visa dem för besökare. Boningshuset var utarrenderat till ett lantbruk, precis som ladorna, så den där första sommaren hade vi faktiskt ingenting annat än just Maja och sammanställningsplatsen. Men visionen var där. Och den visionen har vi hållit fast vid genom åren.
Museet blev bättre än vi tänkt oss på grund av föremålen som museet fick från alla håll och kanter. Särskilt när 21:an kom till museet kändes det som att vi var på väg att bygga något riktigt unikt, inte bara av Batteri Helsingborg utan av hela museiverksamheten.
Johan har slitit som en idiot för att få ihop visningsbara föremål och det vi samlat in har så stark proveniens och tillhörighet till museet att det helt enkelt inte kan bli bättre. Den vapenhistoriska utställningen har blivit något alldeles exceptionellt. Utställningarna fanns inte med i min vision, men vi har ju alltid haft den där uppdelningen Johan och jag; han fyller på med historia, med föremål, skapar det unika sammanhanget medan jag ser till att visionen uppfylls och blir en fungerande verksamhet.
Så det var inte tal om att släppa någon vision bara för att det var osäkert med fastigheten. Jag har alltid varit säker på att det skulle lösa sig.
Samtalet med Gustaf Trolle
Till sist kom den där dagen då Gustaf Trolle kontaktade Johan och ville prata med honom, vilket skedde långt innan någon alls hade tänkt tanken på att Kulla Gunnarstorp skulle kunna komma att hamna hos en ny ägare. Gustaf Trolle sa till Johan att nu var det dags. Kulla Gunnarstorp skulle säljas. Det var tur att jag inte var med för jag hade svimmat på plats, bara sådär, med nerver och tarmar trillandes utanpå kroppen. Men så kom nästa steg som Gustaf Trolle hade planerat. Batteri Helsingborg måste skyddas och likaså museet. Då fanns det bara en sak att göra och det var att se till att fastigheten överfördes till Stiftelsen. Gustaf Trolle hade beslutat sig för att överlämna fastigheten i gåva till Stiftelsen. Åh herregud. Så fint!!
Johan var helt överväldigad. Med gåvan skulle Beredskapsmuseet vara tryggat, för alltid. Det vi skapat för trettio år sedan skulle bli kvar. Ingenting skulle kunna förhindra det. Helt otroligt!
Johan ringde mig genast efter mötet och berättade. Min vana trogen började jag genast fundera på utformningen. Hur funkar servitut? Finns det risker med servitut? Kan det uppstå bråk om servitut? Hur ska man i så fall undvika alla former av dylika bråk? Hur ska vi säkra fastigheten i sin helhet? Hur ska gåvobrevet utformas? Med alla dessa tankar i huvudet började jag utforma ett utkast till gåvobrev vars syfte skulle vara att eliminera alla risker för kollision i framtiden. Jag känner mig alltigenom trygg. Hela museet kommer att stå stabilt, hur lerigt det än blir kring verksamheten, till exempel om det kommer ett nytt SFHM, hujedamig...
Minnesmärke till framtiden
Hur kommer då framtidens besökare att veta hur det gick till när Batteri Helsingborg överlämnades till Stiftelsen Beredskapsmuseet? Jo, det är placerat en stor vacker sten på museet. Stenen flankeras av pollare i sten, hämtade från Kulla Gunnarstorp, för att rama in historien kring Kulla Gunnarstorp och gåvan av fastigheten. I stenen finns en skylt som berättar om gåvan. Det känns fint.
"Årets enkrona" hänger numera i hangaren
Den 17 juni 2025 slöts också cirkeln med ceremonien ”Årets enkrona”. Eftersom hela Kulla Gunnarstorp nu skulle säljas och övergå till ny ägare behövde alla ceremoniella enkronor som hängde på väggen på Gustaf Trolles kontor ett nytt hem. Så Gustaf Trolle och hans hustru Marika hjälptes åt att packa ner alla ramar med enkronor och överlämnade dem till Johan. Nu är alla enkronorna upphängda på väggen inne i hangaren. Där pryder de sin plats och berättar om en tid då Beredskapsmuseet var förbundet med Gustaf Trolle, på ett sätt som få museer haft förmånen att uppleva; en fastighetsägare som bara vill att museet ska leva vidare, på allra bästa sätt. Jag har tackat Gustaf Trolle många gånger i den här berättelsen, och jag gör det ännu en gång. Tack för att du också trodde på kulturarvet! Tack för att du trodde på oss, på mig och Johan.
Helsingborgsmedaljen till Gustaf Trolle!
Gustaf förärades en medalj år 2009 och ytterligare en medalj år 2024 för sina enastående gärningar, bland annat för att ha varit Beredskapsmuseets stora stöttepelare. 2026 tilldelades han även Helsingborgsmedaljen, Helsingborgs stads finaste utmärkelse, inte enbart för att han sett till att Batteri Helsingborg bevaras genom Beredskapsmuseet, utan även för en rad andra kulturgärningar som han har åstadkommit genom de fem decennier som han i egenskap av godsägare har förvaltat Kulla Gunnarstorps gods. Hipp hurra för Gustaf Trolle!
Några bilder från den 9 maj, Vaktavlösningen
Den 9 maj 2026 genomfördes högtidlig vaktavlösning av Batteri Helsingborg, från Gustaf Trolle till Beredskapsmuseet. Det var en väldigt fin dag. Samtidigt slog det mig under dagen att nu vilar ansvaret helt på våra axlar, att ta hand om Batteri Helsingborg till framtidens generationer. Det är ett stort ansvar, men jag är inte bekymrad. Allt löser sig. Det gör det alltid.
Så nu är det klart. Genom Gustaf Trolles oerhört fina gåva till Stiftelsen Beredskapsmuseet har Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget, befästs i Djuramåsa till framtida generationer. Hurra för det!
Vi hörs snart igen!
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet