60. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet
Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.
Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.
Vid pennan
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet
KAPITEL V - BEREDSKAPSMUSEET SEGRADE! (2017 – 2026)
AVSNITT 8 - JOHAN ANDRÉE, HISTORIKER M.A.; 2022
Johan anmälde sig som student på Lunds universitet direkt efter kontemplationsresan till Teneriffa. Hösten 2017 inledde han studierna som den äldste studenten på historieprogrammet i Lund, 52 år gammal. Och det var en fröjd att se hur han stärktes för var dag. Särskilt kul var det när han hade tentamensångest. Jag tänkte för mig själv att jodu, det där vet jag hur det känns, och tackade min lyckliga stjärna för att slippa bli bedömd av en massa människor hela tiden. För det är vad studier går ut på. Du ska prestera. Visa vad du kan. Och få ett betyg på dina kunskaper. Det är banne mig ganska modigt att plugga. Inte alla som klarar den där bedömningshetsen.
Johans tur att få ansiktsförlamning
2022 kom den, dagen då Johan studerat färdigt. Han kan från den dagen titulera sig som Historiker M.A., med en master i historia. I fem år hade han tryckt näsan i böckernas värld mer än vanligt. Han hade skrivit och skrivit, läst och läst. Hans uppsatser och examensarbeten gav hans harpspelande kind nya friska melodier varje gång det var dags att visa vad han kunde. Varje gång sa jag: det kommer att gå bra. Oroa dig inte för det! Men det fick fysiska konsekvenser, hans nervositet.
2011 var det jag som vaknade med nedfallen ansiktshalva, vilket du kan läsa om i tidigare inlägg i min berättelse. 2021 var det Johans tur. Och som han såg ut! Hans förlamning orsakades inte av en fästing. Inte för att vara spekulativ, men nog tror jag att hans förlamning utlöstes av stress. Han var mitt uppe i mastersarbetet och det hopade sig en mängd arbete som skulle bedömas av andra historiker. Helt klart nervöst för den som lever med minnet av att tidigare ha fått allt sitt arbete förstört av någon som inte vill en väl (Jo, SFHM gjorde sig påminda länge, länge när det gällde vårt självförtroende). En sak som var bra, om man nu ska leva efter devisen att det inte finns något ont som bringar något gott, var att Johans harpspelande nerv har i stort sett lagt av efter ansiktsförlamningen. Det är nästan lite synd då det var så enkelt att se på honom när han blev stressad, bara genom en enkel kindkoll. Nu får jag titta mer noggrant.
Några månader senare hade han tillfrisknat någorlunda. Än idag har både Johan och jag varsin lite hängande ansiktshalva, men det är bara vi som ser det.
Med denna milstolpe var nu, 2022, både jag och Johan klara med våra respektive utbildningar. Jag var advokat. Johan var historiker M.A. Kanske skulle någon vilja lyssna på våra åsikter någon dag, om en ny museivapenlag exempelvis, om bevarande av kulturarvet, om konsten att driva museum. Vi har en hel del kunskap som vi gärna delar med oss av, faktiskt.
Vi hörs snart igen!
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet