42. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet
Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.
Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.
Vid pennan
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet
KAPITEL IV - KAMPEN (2011 – 2016)
I varje kapitel påminner jag dig, kära läsare, om att det här är MIN berättelse om hur JAG uppfattade vad som hände mig och Johan. Kapitel IV handlar om hur vi fick kämpa, stenhårt, för att behålla museet i helt skick.
AVSNITT 2 - "NU BORDE VI VÄL ÄNDÅ GE UPP!" Våren 2011
Vi hade knappt hunnit smälta hela historien med polisanmälan innan nästa steg inleddes av SFHM. Nu tog ärendet den dyraste vändningen. SFHM stämde oss. Och det var inte en liten stämning. Jag vet inte om du minns det där när SFHM vände sig till Kronofogden första gången, sommaren 2010. Då sa de att de ville ”testa” med ”sju lättransporterade vapen”. Den tanken var som bortblåst i deras stämningsansökan.
När jag fick det tjocka kuvertet från domstolen… jag trodde jag skulle svimma. Där fanns alla våra kanoner. Det var tydligt att SFHM hade använt våra vapenregister för att sammanställa listor över allt vi hade, som hade licens. Och de ville ha ALLT. SFHM:s uttalande till journalisterna i juli 2010, det tycktes inte vara gällande längre:
”SFHM:s inställning är att Beredskapsmuseet slåss mot väderkvarnar,
eftersom myndigheten inte vill plocka bort föremål från museet
utan bara bringa ordning i avtal och säkerhet.”
SFHM-citat i Svenska dagbladet den 1 juli 2010.
SFHM påstod i sin stämningsansökan till domstolen att de ägde:
– Kanonen Maja! Batteri Helsingborgs kanon, på sin post i Djuramåsa sedan 1940.
– Den ”livsfarliga” luftvärnskanonen som skänktes från KA 2, den som tillhört Batteri Helsingborg i decennier.
– 21:an som skänktes från FMV 2002.
– Luftvärnskanonerna som skänktes från KA2 och bars ner i sina beståndsdelar i sammanställningsplatsen våren 1997.
– 12/80-kanonen som skänktes till museet från försvaret.
– 12/70-kanonen som KA2 skänkte till museet 2002
Och så påstod SFHM, när de ändå höll på, att de ägde allt annat också. Allt som Johan hade fått från olika håll under åren, allt som hade en historia, allt som hade renoverats, fått en mening i historieskrivningen, allt påstod SFHM var deras. Till och med 12/80-kanonen som försvaret hade skriftligen beslutat om överlämning till museet, den påstod SFHM också att de ägde. Det var alldeles sjukt att läsa deras stämningsansökan.
Vad i hela världen skulle vi göra nu? Det här skulle ta all min tid i anspråk. Hur skulle vi hinna driva museet med ett sådant här monstruöst stort mål pågående. Det var så uppenbart hur de hade resonerat när de gav in stämningsansökan; ”Gör målet så stort och omfattande att de ger upp.”
SFHM visste att vi inte hade några pengar. SFHM satt själv med alla skattebetalares plånbok och hade anlitat en av de absolut dyraste advokatbyråerna i Stockholm, en sådan som tar uppemot 6 000 kronor per timme. Det var uppenbart att även kostnaderna för den här processen skulle skrämma oss mot ett ”We surrender”. Men jag var inte där än. Jag tänkte inte ge upp utan en rejäl fajt. Och kanonen Maja, den skulle SFHM aldrig, aldrig få lägga tassarna på.
Jag måste hitta ett jobb!
De hade advokat. Jag anlitade också advokat. Det fick väl kosta. Men nu var det kört för min del med lön från museet. Alla pengar behövdes till fajten mot SFHM. Så, jag behövde skaffa mig en inkomst någonstans ifrån. Jag hade jobbat på museet i tretton år. Visserligen hade jag en juristutbildning med hyfsade betyg, men vem skulle vilja anställa mig? Jag hade valsat omkring i massmedia den senaste tiden och omskrivits som en ”bråkstake”. Dessutom var polisanmälan mot oss fortfarande pågående. Ingen ville väl ha mig i sin personalkår. Men det skulle nog lösa sig det med. Hur jag skulle hinna med en jättetvist med SFHM, vara heltidsanställd, ta hand om museet och vara tvåbarnsförälder, det var däremot en ekvation som skulle bli riktigt tuff att få ihop.
Och så kom det ytterligare elände ovanpå alltihop. Jag blev sjuk. I en ny konstig sjukdom som jag inte kunde förstå mig på.
Småkrypet anfaller!
Sensommaren 2011 hade vi precis överlevt en säsong med tusen och en frågor från alla håll och kanter; ”Hur är det med era vapen? Har ni licens? Får ni ha dem kvar? Får ni behålla museet? Alla dessa frågor kändes som piskrapp. Ibland kunde jag inte hålla stilen så det blev ett och annat dräpande svar. Ibland orkade jag inte svara alls så jag sa bara att ”Jag har ingen aning, maila dina frågor.” Och ibland var det bara hopplöst hemskt att vara på museet. Allt fint som byggdes i utställningarna, alla föremål som ställdes ut, all historia som presenterades, ingenting var av intresse i jämförelse med SFHM-historien. Johan var så himla ledsen över detta, men vi kunde bara hålla ihop och kämpa på. ”THE SHOW MUST GO ON!” var devisen.
Och så kom influensan. Den högg tag i mig med full kraft. Ingen annan blev sjuk. Bara jag. 40 graders feber. Svetten rann. Inlagor fortsatte komma i målet mot SFHM. Ingen respit gavs. Efter ett par veckors hög feber kom… SMÄRTA. Av ett slag som jag aldrig haft tidigare. Jag gick upp på nätterna, slog mig på benen för att försöka flytta fokus från inre smärta till yttre smärta, men det var helt obegripligt så ont det gjorde. Helst hade jag velat öppna låren och kasta ut musklerna för det var där det gjorde som ondast. Men det borde väl gå över, tänkte jag. Guidade visningar lyckades jag genomföra med hjälp av stolar och väggar som jag lutade mig emot, för att inte ramla ihop av smärtorna.
Ytterligare några dagar senare vaknade jag på morgonen med en konstig känsla i ansiktet. Jag gick in i badrummet, tittade mig i spegeln, och där stod banne mig Elefantmannens kvinnliga motsvarighet. Ena ögonbrynet hade fallit ner, mitt öga hängde, munnen hängde, till och med halva näsan hängde. Vad var detta frågan om? Nu var det dags att ringa vårdcentralen. Och sedan blev det utredning, skjuts till sjukhuset, diverse provtagningar med sprutor som såg ut som om de var gjorda av myrsloksmunnar. Och så kom domen. Jag hade fått ”neuroborrelios”. Neuro-vadå? Jo, en liten jäkla fästing hade satt sig någonstans, omärkligt, gett mig en bacill av något slag, och detta hade gått in i kroppen på mig. En hästkur antibiotika sattes in och så småningom blev det bättre. Ansiktet, det hängde ett bra tag och jag fick till och med sova med en liten plastbubbla över ögat eftersom det inte stängdes. Mitt i eländet var det ändå ganska dråpligt kul, för Johan tyckte det var hopplöst jobbigt att se mig sova samtidigt som mitt öga stirrade rätt på honom. Jag drack bubbel genom sugrör på vår bröllopsdag. Allt löser sig.
Min vän Cecilia
Mitt i allt elände hände det att jag faktiskt hann prata med mina vänner. Cecilia, min vän från juristtiden, hon var trött på att jag inte använde min utbildning. Hon hade själv fått anställning som notarie i domstol och nu sa hon till mig att jag måste söka. Jag tänkte för mig själv att det kommer väl aldrig att fungera. Hur ska jag hinna med en sådan anställning? Pendla tre timmar per dag? Nej det går inte. Men Cecilia var ihärdig. Hon sa att om inte jag fyllde i ansökan så skulle hon göra det. Ok då. Ansökan fylldes i. Jag stapplade iväg mot en brevlåda och så var den iväg. Det kanske var lösningen ändå, ett jobb i domstol.
Några veckor senare kom beskedet. Jodå. Jag hade fått en plats som notarie. Jahapp. Då var det väl bara att börja planera för det. Jag ringde chefen på domstolen och berättade om SFHM, om tvisten och om allt, eftersom jag var rädd att om jag inte sa något skulle det kanske innebära att jag inte fick fortsätta. Chefen hade absolut inga problem med det. Hon hälsade mig välkommen. Den 17 oktober 2011 inleddes min nya karriär som förvaltningsrättsnotarie. Åh så kul det var! Johan, han var deppig och ledsen, men jag försäkrade honom att vi skulle klara museet ändå. Jag skulle nog hitta tid att göra allt som behövdes trots mitt arbete.
December 2011
Jag hade tillfrisknat efter neuro-vaddetnuvar, jag hade börjat som notarie i Malmö, SFHM fortsatte ”tjöta” i tingsrätten och allt flöt på. Men en sak som var avslutad för gott, det var SFHM:s polisanmälan. En sista åklagare hade gått igenom SFHM:s alla skrivelser och uppmanade SFHM i sitt beslut, ungefär såhär, att SFHM fick vända sig någon annanstans med sina tankar kring Beredskapsmuseet. Så nu var det inte något mer polisanmälningstjafs. Avslutet av polisanmälan fick positiva följder. Regeringen bestämde att en annan myndighet, Statens Maritima Museer, SMM, skulle ta över bidragsgivningen till oss. Jag hoppades innerligt att 2012 skulle bli ett bättre år än 2011. Vad som än hände skulle 2012 omöjligen kunna slå 2010 och 2011 i elände, tänkte jag. Ack, så fel jag hade…
Vi hörs snart igen!
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet