48. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet
Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.
Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.
Vid pennan
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet
KAPITEL IV - KAMPEN (2011 – 2016)
I varje kapitel påminner jag om att det här är MIN berättelse om hur JAG uppfattade vad som hände mig och Johan. Kapitel IV handlar om hur vi fick kämpa, stenhårt, för att behålla museet i helt skick. Jag vill särskilt i detta avsnitt påminna om att benämningen SFHM är likställd med myndigheten SFHM, som numera är avvecklad.
AVSNITT 8 - TVÅNGSHÄMTNING AV VÅRA FÖREMÅL; april 2016
SFHM förberedde sig för sin tvångshämtning, med Kronofogdens hjälp. Men så kom beskedet: Kronofogden hade stoppat hämtningen. Det fanns verkställighetshinder, sa de. SFHM var fly förbannade och uttalade sig om beslutet i massmedia: ”Vi har naturligtvis överklagat beslutet till Malmö tingsrätt. Det här är bara ett sätt för dem att dribbla. Vi har dokumentation som visar att det är statens egendom.” sa SFHM förnärmat. SFHM informerade tidningen om att SFHM hade planerat för att hämta våra föremål med hjälp av bland annat Arsenalen i Strängnäs, Luftvärnsmuseet i Halmstad och Artillerimuseet i Kristianstad. Efter hämtningen skulle våra föremål placeras på andra museer.
Handlingarna flög mellan oss. Rättsprocesserna haglade. Till sist var det kört. Det skulle bli tvångshämtning. Kostnaderna för hämtningen, vem skulle stå för den? Jag frågade Kronofogden hur det såg ut med den saken och fick beskedet att vi hade ju inga pengar i Stiftelsen, så det var givet att vi inte skulle åläggas någon betalningsskyldighet för Kronofogdens kostnader. Så skönt, tänkte jag. Då kanske det i alla fall skulle kunna finnas ett avslut på hela denna tragiska historia, så småningom. Om SFHM bara fick hämta vad de nu ville ha.
Kulturministern ställdes till svars - igen
I februari 2016 ställde återigen en riksdagspolitiker en fråga till kulturministern. Han ville veta hur SFHM:s agerande stämde överens med SFHM:s uppdrag att "stödja samlingar av militär art i Sverige". Inte heller denna gång kom något annat svar än att kulturministern inte kunde ge sig in i en enskild myndighets affärer. Armlängds avstånd gällde. Jag tänkte bara; Men åh, varför är svenska kulturministrar så fega?
Tvångshämtningen inleds
I början av april 2016 kom SFHM till Djuramossa med Kronofogden i släptåg. Nu skulle våra föremål hämtas, föremål som vi hade räddat undan skrotning, föremål som vi hade renoverat, ställt ut, införlivat i samlingarna, föremål som utgjorde en helhet i museets utställningar. Jag som inte rökte längre, åh vad jag rökte cigarretter dessa dagar. Det gick två paket per dag. Det var så fruktansvärt, så hemskt, att se hur de gick åt våra föremål. Första dagen på tvångshämtningen kom Leo hem från skolan. Han gick i nionde klass. Jag sa till honom att det bästa vore om han bara gick hem, men han vägrade. Han gick raka vägen in i SMB-hallen, fram till SFHM och frågade vad de höll på med, men något svar fick inte vår son. Jag tror, som sagt, att syftet hade gått förlorat för SFHM för länge sedan. Nu drevs de bara av lusten att förstöra. Tragiskt.
Men låt mig berätta lite mer ingående om vad som hände under dessa dagar, så du som läsare verkligen förstår hur den här hämtningen gick till. Och håll i minnet att det var människor som påstod sig vara museifolk som stod för hämtningen. Pfft, museifolk. Icke! Så här beter sig inte någon som bryr sig om vårt kulturarv. SFHM berättade för tidningen varför de tvunget måste fördärva våra samlingar:
”Vi vill ju att det ska gå så smidigt som möjligt. Men de har själva försatt sig i den här situationen. Genom sitt agerande har de förbrukat vårt förtroende och nu vill vi ha så lite med dem som möjligt att göra i fortsättningen. Därför hämtas pjäserna. I ett första steg körs de till våra centrala lager i bland annat Kristianstad och Halmstad. Där ska skicket undersökas. Sen kommer de andra museer till del, museer som inte har ifrågasatt vår äganderätt.”
SFHM:s uttalande var nästan ordagrant identiskt med deras uttalande åtta år tidigare, när det handlade om värmlandsföreningen och tvångshämtningen som SFHM iscensatte därifrån. Och visst behövde SFHM "undersöka skicket" på våra föremål, för SFHM hade aldrig haft våra föremål i sin ägo! Man kan tycka att SFHM kunde ha betalat entré och gått runt och tittat på ”skicket” på våra föremål, men jag antar att entréavgiften var för hög för SFHM… Jag kan inte låta bli att vara alltigenom sarkastisk i det här avsnittet, tyvärr, för det här var de mest absurda dagarna i museets historia.
Genomförandet av tvångshämtningen
Hur gick tvångshämtningen till då? Först hämtade SFHM alla ”små” saker, dvs allt sådant som vi kört ut framför museet. De slängde upp materielen på taket och körde iväg. Sedan hämtade SFHM Batteri Helsingborgs luftvärnskanon… Vi försökte en sista gång förklara att ett kulturarv fördärvas om de skulle ta den, men det var att tala för döva öron. SFHM:s tjänstemän pekade med hela handen: ”Ta kanonen!”. Därmed var sagan all för det kulturarvet.
Dagarna gick. Fördärvet fortsatte. SFHM blev förbannade med jämna mellanrum på att en del materiel var i dåligt skick. Jo, men vi hade ju som sagt inte hunnit renovera allt de hämtade.
Nere i sammanställningsplatsen hade vi luftvärnskanoner, de där som KA2 personal ägnat dagar åt att ta isär ovan jord, för att sätta ihop dem under jord. Nu stod kanonerna innanför glas i sina montrar och skulle de flyttas, ja då fick alla utställningar rivas. Jag stod precis bakom SFHM när jag hörde dem diskutera att de var tvungna att riva allt för att skära sönder kanonerna på plats i sammanställningsplatsen om de skulle kunna lyfta ut delarna. Där och då kände jag hur något inom mig bara exploderade. Jag tittade på Kronofogden som stod bredvid mig, efter det vände jag på klacken och bara gick därifrån, fort, innan jag sa något som jag skulle behöva ångra. Men, Kronofogden hade hört deras diskussion och uppenbarligen insett hur sjukt det var med den här tvångshämtningen. Nu ingrep Kronofogden och beslutade på stående fot att nix, någon hämtning av kanonerna i sammanställningsplatsen skulle det minsann inte bli när de inte gick att få ut. Så kanonerna i sammanställningsplatsen fick inte röras.
Efter det där tillfället när Kronofogden hade hört den vansinniga diskussionen kring sönderskärning av materiel i sammanställningsplatsen, så blev det på något vis lite enklare att förhindra SFHM:s fördärv. Kronofogden vaknade till och förbjöd SFHM att hämta den ena saken efter den andra med hänvisning till att föremålen fördärvades. Kanonen Maja fick de inte komma i närheten av. Inte heller 21:an. En del föremål ville SFHM plötsligt inte ha, trots att de hade drivit process om föremålen de senaste fem åren. Andra föremål fick de inte ta, som exempelvis radarvagnen som stod i centrum av hallen. SFHM försökte påstå att radarvagnen uppe på kullen var SFHM:s (den radarvagnen var i nyskick efter de frivilligas insatser) medan vi påtalade att det var den radarvagn som stod inne i hallen som de krävde med hänvisning till deras eget påstådda äganderättsunderlag i form av försvarsmaktsbeslut om överföring av vagnen till oss (den radarvagnen var tom och orenoverad). Då sa Kronofogden till SFHM: ”Då får ni ingen alls.” Så SFHM fick ingen radarvagn.
En av kanonerna hade nummer 66. I polisens register hade fel nummer registrerats, där fanns en likadan kanon, men med nummer 67. SFHM hade ju aldrig haft våra kanoner och utgick endast från polisens vapenregister när de påstod att de ägde våra föremål. Därmed hade SFHM krävt nummer ”67”. Vi sa till Kronofogden: ”Vi har aldrig haft en kanon med nummer 67. Vi har nummer 66.” SFHM sa: ”Det spelar väl ingen roll. Det är den kanonen. Hit med den.” Kronofogden sa: ”Icke sa nicke, ni får inte en kanon som har fel nummer.”
Tvångshämtningen fortsatte. SFHM sa: ”vi ska ha kanonen som står där inne i hörnet.” Kronofogden sa: ”Nix, då förstörs alldeles för mycket av byggnaden.”
SFHM sa: ”Vi ska ha det där tillbehöret till den kanonen.” Kronofogden sa: ”Nix, för det står inte i domen.”
Sådär höll det på, föremål efter föremål. Men bäst av allt var hästarna. Våra fina gipshästar. De som vi fick från LV4 gamla museum år 1998. De som stått på samma plats inne i hangaren sedan dess, då det helt enkelt inte går att flytta dem på grund av risk för att de faller samman och förvandlas till en liten hög gips om man börjar röra på dem. SFHM sa: vi ska ha kanonerna som står bakom hästarna. Vi förklarade hur det låg till med hästarna. Kronofogden tittade på hästarna och på varandra och så blev det: ”Nix, ni får inte ta något som riskerar hästarna.”
Vi lyckades faktiskt rädda hyfsat många föremål under den gräsliga tvångshämtningen.
Mot slutet av den sista kronofogdedagen den där våren 2016, när det kändes som att livet höll på att sugas ur mig, vilket var hyfsat förståeligt då jag hade kedjerökt två paket cigarretter per dag (jag slutade röka för alltid den 10 juni 2017 och har inte rökt en cigarrett sedan dess). Vårt livsverk, Beredskapsmuseet, var lämnat i spillror. Vi satt där, vid ett bord i cafeterian, djupt bedrövade. Johan var fullständigt fördärvad. Alla år han tillbringat med att söka upp, förvärva, transportera och renovera föremål som skulle komma att bli en del av en komplett samling kustartillerikanoner, allt detta hade SFHM fördärvat.
Vi hade verkligen försökt allt, på alla sätt, för att förhindra detta helt onödiga fördärv, men förgäves. Jag hade gråtit så mycket under de senaste dagarna att jag inte hade några tårar kvar. Johan, han var bara förstenad, stelnad, i själen. Men han är en omvittnat godhjärtad person så han kunde inte ens säga ett ont ord till dem när de var där. Jag däremot, jag lade dem på minnet, allihop. Jag vet än idag exakt vilka museer de företrädde, de som hämtade museets föremål och förstörde samlingarna. Kronofogden gjorde förstås bara sitt jobb, givetvis. Det är en helt annan sak att behöva utföra ett arbete än att ha ett val, att kunna välja sin strid och sin medverkan.
Vi satt där i alla fall, i vår cafeteria, den där dagen i mitten av april år 2016. Ärendet var avslutat. SFHM var klara med sitt. Johan, som var så ledsen. Jag som satt tyst. Och Gustaf Trolle, han hade varit med hela tiden under tvångshämtningen. Han satt och såg så sorgsen ut han också. Och så tog Gustaf Trolle till orda och sa; ”Jag har ett förslag. Öppna upp sjukhusbunkern och gör i ordning den.” Vilket bra förslag! Sjukhusbunkern skulle kunna bli en fantastisk historisk del av anläggningens historia. Samtidigt undrade jag för mig själv om Johan verkligen skulle orka dra igång något projekt igen med museet. Hade SFHM knäckt honom totalt den här gången? Hur skulle jag själv orka? Var Beredskapsmuseets existens över?
Vi hörs snart igen!
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet