49. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet
Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.
Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.
Vid pennan
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet
KAPITEL IV - KAMPEN (2011 – 2016)
I varje kapitel påminner jag om att det här är MIN berättelse om hur JAG uppfattade vad som hände mig och Johan. Kapitel IV handlar om hur vi fick kämpa, stenhårt, för att behålla museet i helt skick. Jag vill särskilt i detta avsnitt påminna om att benämningen SFHM är likställd med myndigheten SFHM, som numera är avvecklad.
AVSNITT 9 - Dags att röja upp i röran; 2016
Utställningarna inne i SMB-hallen var fullständigt demolerade. Golvdamm låg som ett täcke över vartenda föremål som stod kvar därinne. När säsongen 2016 inleddes hade varken Johan eller jag orkat ta tag i något. De frivilliga städade. Johan, han vandrade mest runt, utan ett uns av energi eller lust att engagera sig. Det är en rimlig reaktion för den som har slitit i 20 år för att få ihop en samling som är unik, och sedan kommer någon och bara sliter sönder alltihop, i onödan och utan anledning.
Det som störde mig allra mest var att de hade snott museets luftvärnskanon, den som varit "entrén" till hela museiområdet alltsedan vi invigde museet. Luftvärnseldställningen gapade tom. Ett kulturarv hade förstörts. Och vad i hela världen skulle jag svara på frågan varför SFHM tvunget skulle ha den och köra den till skroten? Ja, vad svarar man? Till sist blev mitt korta svar: ”Förtrödenhet.” På skånska betyder det kortfattat avund. Jag har bestämt mig för att SFHM agerade som de gjorde helt enkelt för att de var avundsjuka. Det var lättare för mig att hantera deras agerande då, eftersom jag aldrig kommer att förstå varför i hela världen de skulle försöka fördärva ett museum som de egentligen hade i uppdrag att stötta. Att det var någon av de sju dödssynderna som orsakade SFHM:s fördärv av Beredskapsmuseet, det stod i alla fall klart för mig.
Samlingarna återställdes sakta…
Ett par veckor efter den tragiska tvångshämtningen förvärvade museet en 1700-talskanon till samlingarna. Strax därefter köpte vi in de klassiska automatkarbinerna AK 4 och en AK 5, vapen som ingått i Sveriges försvar sedan Hedenhös, för att citera En Svensk Tigers skapare Bertil Almqvist.
Två kanoner förärades museet från ett dödsbo. En av kanonerna var och är helt unik och dessutom var det något förvånande att den fanns kvar eftersom den skulle ha skrotats ett halvt sekel tidigare. När Johan såg den unika pjäsen där hos dödsboet i den småländska skogen, där kanonerna hade stått i decennier i väntan på bättre tider, kände han igen modellen, såg dess individnummer och förstod omedelbart att här stod en alldeles unik kanon. Det uttalandet har vi hört tidigare förstås, men för Johan som historiker är alla föremål unika. Just den här kanonen, benämnd 10,5 cm Bergshaubits årsmodell 1910-24, är i alla fall den enda bevarade kanonen i sitt slag, tillverkad av just Eskilstuna Stads Gevärsfaktori som annars tillverkade enbart gevär och lättare eldhandvapen. Kanonen var dessutom delaktig i strid för Finlands räkning. Den andra pjäsen som museet fick i gåva var inte heller den fy skam! Det är en 10,5 cm haubits m/1910 av vilka idag endast ett fåtal finns bevarade.
En sak som retade mig var att precis utanför hangaren hade vi, sedan 1998, haft två kanoner stående, som ett slags inramning, flankering, av entrén. De där kanonerna hade vi alla suttit på, lapat sol, druckit en kopp kaffe, pratat med besökare, med frivilliga, med varandra. Våra barn hade suttit där, deras kompisar också. Det var som våra vardagsrumsfåtöljer, de där kanonerna, en del av museet helt enkelt. När tvångshämtningen var klar, då var det tomt där. Det kändes nästan sorgligast av allt. Leif Högberg drog dit en pall och satte sig med en kopp kaffe bara för att manifestera att om något saknas, då får man ersätta det med något annat. Men en pall istället för en kanon. Nja.
SMB-dagarna för allra sista gången, slutet på en epok
Sedan 1999 hade vi genomfört SMB medlemsdagar på Beredskapsmuseet. Vi började på 400 deltagare och 2015 var vi uppe i 3500 besökare. Varje år var en succé. Men allt har ett slut och 2016 blev sista året vi genomförde SMB-dagarna. Med bravur, ska tilläggas. Det var många som kommenterade att det var tomt lite här och där, men museet stod ju ändå kvar. Vi körde på. Positivt skulle det vara. Och det blev det. Däremot medverkade inte en enda frivilligorganisation. Lottorna, Befälsutbildarna, Frivilliga radioorganisationen, Bilkåren och alla de andra som brukade delta, de hade allihop underrättats om att de inte under några förhållanden fick närvara vid några evenemang på Beredskapsmuseet och de fick verkligen inte marknadsföra sig hos oss. Alla grupper berättade samstämmigt vad orsaken var till detta nya förbudsdirektiv: SFHM. Ja, vad annars. Så vår fina samverkan med alla dessa grupper, den var nu också fördärvad. Det blev därför ett naturligt avslut med SMB-dagarna, för allt hade ju byggt på att precis alla med försvarsanknytning deltog under dessa dagar. Men, vi slutade med flaggan i topp!
Advokatbyrån blev museitjänstemän
SFHM hade avslutat all korrespondens med oss och lät allt gå via sin advokatbyrå. I november 2016 kom därför en uppsägning av våra depositionsavtal, det vill säga de depositionsavtal som vi faktiskt hade med SFHM. Mycket noga gick SFHM genom depositionsavtalets villkor, varav ett av dem var att SFHM kunde säga upp avtalet när som helst utan någon rätt till ersättning för oss. Och det skedde nu. Visst skulle SFHM få tillbaka sina grejer. Vi plockade ner de licenspliktiga vapnen ur vapenutställningen och jag körde alltihop till Artillerimuseet i Kristianstad där vi skulle lämna över alltihop. Artillerimuseet hade inga vapenlicenser. Ingen godkänd förvaring. Men Artillerimuseet var ändå SFHM:s vapenverkstad och det museum som hade ladorna fyllda med licenspliktiga kanoner och vapen i alla former. Vad skulle de ha den här materielen till egentligen, tänkte jag för mig själv.
Väl hemma var det dags igen att avregistrera licenserna. Men det gjorde ingenting för samlingarna att vi lämnade tillbaka vapnen till SFHM, för vi hade redan ersatt allihop med nya föremål. Det var mer förvånande att de inte sa upp depositionsavtalen redan år 2010 när de inledde alltihop. Kanske missade de att det fanns riktiga depositionsavtal? De ville nog inte låtsas om det, för då hade det blivit svårare för dem att påstå äganderätt till våra föremål utan några avtal alls. Kanske minns du, kära läsare, att de i november sa upp alla "muntliga" avtal.
Än idag har jag svårt att förstå att en museimyndighet tar in en advokatbyrå för att hantera myndighetens uppdrag. Än mer obegripligt är att agerandet föreföll vara accepterat. Kanske finns det fler myndigheter som anlitar advokatbyråer för utförande av alldagliga uppdrag...
Jag blir advokat
Efter avslutad notarietjänstgöring började jag arbeta som biträdande jurist på Alwå advokatbyrå i januari 2014. I juni 2016 beviljades jag inträde i advokatsamfundet. Äntligen kunde jag sluta oroa mig för att SFHM skulle försöka fördärva min dröm om advokatyrket, den som jag burit med mig sedan 1982 då den där järnrörsrättegången på något sätt formade min framtid. Något firande av titeln blev däremot inte av. Varken Johan eller jag orkade arrangera något, så vardagen lunkade på.
Arsenalen skänkte våra kanoner till Tjeckien
Hur gick det då för Arsenalen och deras planerade bytesaffär med Tjeckien, där vår 21:a var tänkt att överlämnas?Jodå, det löste sig. Hösten 2016 tog SFHM en skrotig 21-cmkanon som stod på Försvarsmedicincentrum i Göteborg och överlämnade den till tjeckerna istället. Arsenalen beklagade sig över att den 21:a de överlämnade var i så dåligt skick, och dessutom tyckte Arsenalen att det var jobbigt med Försvarsmedicincentrum i Göteborg som ville behålla sin 21:a, men det var ju helt ointressant för Arsenalen/SFHM, vad andra ville. Så, en 21:a gick iväg till Tjeckien, men det blev inte vår 21:a. Två av våra andra kanoner skänkte Arsenalen helt utan betänkligheter till Tjeckien och påstod att de kom från Luftvärnsmuseet i Halmstad. Ånej, det var vi som hade räddat de båda skrothögarna från att förvandlas till delar av Öresundsbron. Att våra kanoner hade konfiskerats och överlämnats till Tjeckien, det låtsades Arsenalen inte om.
Våra museifordon såldes på auktion – av SFHM
Efter den avslutade tvisten begrep vi till sist varför SFHM så gärna ville ha ut våra fordon. SFHM arrangerade nämligen en stor fordonsauktion via Strängnäsbaserade Arsenalen. Samtliga våra fordon såldes på den auktionen. Till privatpersoner. Jag har konsultbolagets fakturor. Följesedlar. Alla namn på konsulterna finns i följesedlarna. Allt finns på pränt. Juridiskt utan anmärkning eftersom ingen tyckte att det var ett problem med SFHM:s affärer. Men moraliskt? Knappast. Det är verkligen inte förenligt med de museietiska reglerna att agera på det här sättet, åtminstone inte såsom vi tolkar regelverket. Men, som så många gånger tidigare lyssnade ingen på vad jag hade att berätta om SFHM:s verksamhet.
Vi hörs snart igen!
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet