47. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet
Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.
Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.
Vid pennan
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet
KAPITEL IV - KAMPEN (2011 – 2016)
I varje kapitel påminner jag om att det här är MIN berättelse om hur JAG uppfattade vad som hände mig och Johan. Kapitel IV handlar om hur vi fick kämpa, stenhårt, för att behålla museet i helt skick. Jag vill särskilt i detta avsnitt påminna om att benämningen SFHM är likställd med myndigheten SFHM, som numera är avvecklad.
AVSNITT 7 - Jaha, då hamnade vi i domstol, igen...; 2015
Från april 2013. Till den 5 mars 2015. Den perioden var lugn. Men den 5 mars 2015, då hade SFHM laddat om. Nya brev skickades till oss från den jättedyra advokatbyrån, på alla tänkbara sätt. Via e-post. Via rekommenderat brev. Via vanlig post. Det var som den där brevleveransen i Harry Potter där det bara väller in brev överallt.
Jag stod lamslagen. Hade precis hämtat mig från förra gången. Vi hade betalat 50 000 kronor i december varje år. Nu var det 100 000 kr kvar att betala enligt vår överenskommelse. Så visst hade vi en överenskommelse. Vad ville SFHM nu?Jo. Nu var det nya grepp från SFHM. Det var dags att gå på det påtvingade depositionsavtalet, som vi hade duckat alltsedan rättegången avslutades. SFHM skrev, i snyggare ordalag, men med den exakta innebörden ”Nu kommer vi! Vi ska ha vartenda föremål från er. Allt ska vi ha.” Utåt sett skyllde SFHM på att vi hade signerat avtalet ”för sent” och nu fanns det minsann ingen återvändo för oss.
Tidningarna frågade SFHM hur de tänkte och SFHM svarade: – Det har nu gått två år, det är väldigt lång tid. Så här kan det inte fortsätta. Nu vill vi avsluta vår relation med Beredskapsmuseet.” När jag läste det tänkte jag, vadå relation? Är detta ett dåligt förhållande? Har vi gjort slut? Har vi ens haft en relation? SFHM förklarade sitt agerande såhär: ”Det här gör vi inte för att vi har användning av något, utan för att de vägrar skriva under så att vi kan komma in på museet och kontrollera hur de förvaras.”
Jag försökte bjuda in SFHM till samtal. Jag försökte föra en diskussion om villkoren i avtalet. Jag påpekade att vi hade ju en överenskommelse, att vi betalat vad vi skulle, att de hade fått hämta föremål 2013, att SFHM hade signerat avtalet och skickat det till oss. SFHM vägrade och påpekade envist att nej, det var minsann ”för sent” för oss. Det var bara att inse. SFHM var på krigsstigen igen, trots att vi hade försökt att hålla en så låg profil vi bara kunde.
Jag försökte en desperat sista åtgärd. Jag signerade avtalet och skickade det till SFHM Men icke. Det spelade ingen roll. SFHM menade att sista dag för signering var den 7 januari 2013. Varför detta var sista datum har jag aldrig förstått. SMM tjatade ju om att vi skulle skriva på både 2013, 2014 och 2015 för att få ut vårt bidrag.
SFHM skickade in en ansökan om hämtning av föremål till Kronofogden som gick med på deras begäran. Så nu,sommaren 2015, stod vi inför faktum att SFHM på riktigt försökte få ut 21:an, kanonen Maja, stridsvagnstornet i Viken, vår 12/80-kanon och alla de andra föremålen som vi lagt så mycket tid och pengar på att bevara, för att föremålen fyllde en plats i museets historieskrivning. Åh, det var en mardröm! Samtidigt började rykten spridas i museikretsar: Arsenalen och SFHM hade kommit överens med ett tjeckiskt museum om en bytesaffär. Vår 21-cm kanon skulle överlämnas till Tjeckien, och Arsenalen skulle få något tillbaka. Bytesaffären mellan Arsenalen och museet i Tjeckien inväntade bara hämtningen av 21:an, från Beredskapsmuseet. När jag hörde det, ja herregud, vad säger man. Jag vet inte. Det var så sjukt att jag inte kunde ta in det. Men jag var inte beredd att ge upp. Det måste finnas en väg ut ur detta.
När diskussionerna inleddes hos Kronofogden var det dags för mig att samla all ammunition jag hade. Jag tog bland annat tag i depositionerna från Malmö museer, de tre kanonerna som SFHM nu påstod tillhörde SFHM enligt domen i tingsrätten. Jag skrev till Kronofogden och påtalade att de tre kanonerna inte tillhörde någon av oss. När SFHM underrättades om detta av Kronofogden löste de frågan enkelt med ett litet papper som sköts under näsan på Malmö museers chef. På papperet stod det att Malmö museer härmed, år 2016, överlät sina tre kanoner till SFHM. Tänk så lätt det är att byta ägare på våra föremål. För mig upphörde Malmö museer därmed att vara berättigat till titeln "museum", för såhär gör icke museer mot varandra. Ett museum som förstör ett annat museums samlingar borde rullas i tjära och fjädrar och skämmas ut offentligt!
Kulturministern ställdes till svars
Två gånger, sommaren 2015 och våren 2016, ställde två olika moderata riksdagsledamöter frågor till kulturministern, om hon tänkte göra något för att säkerställa Beredskapsmuseets verksamhet. Svaret blev, båda gångerna, att kulturministern inte kunde ge sig in i en enskild myndighets affärer. Armlängds avstånd gällde. För mig var svaret bara fegt. En kulturminister som inte försvarar kulturarvet bör inte vara kulturminister. Men ingen kulturminister hade heller, någonsin, bemödat sig att besöka Beredskapsmuseet. Vi var väl för långt från Stockholm...
”Hör upp, alla, här kommer lite smutskastning av Beredskapsmuseet!”
Jag måste ge lite bakgrundsinformation här innan jag fortsätter. Hela grunden för SFHM:s bidragsfördelning till försvarshistoriska museer skapades genom en förordning som infördes år 2008. Genom förordningen fick SFHM och SMM möjlighet att fördela statsbidrag till vissa museer och verksamheter. SFHM hade föreslagit vilka museer som skulle kunna söka bidrag till sina verksamheter och bilagan till förordningen namngav alla dessa museer, däribland Beredskapsmuseet. År 2011 ändrade regeringen förordningen så att den myndighet som skulle ge bidrag till oss, enligt samma förordning, blev SMM.
Men så kom våren 2015. Ett brev från regeringen dimper ner i vår brevlåda med information om att SFHM ville stryka Beredskapsmuseet helt från förordningen, dels för att vi inte hade signerat deras depositionsavtal och dels, vilket jag fann förfärande, för att vi anklagades för att inte ha redovisat tidigare erhållna statsbidrag.
Handläggaren hos regeringen, ja det var den blivande myndighetschefen för SMM. How convinient, my dear! Och för att riktigt förmedla att vi var skurkar och banditer som enligt SFHM smög undan statsbidrag och drog oss undandomstolsavgöranden, såg handläggaren till att SFHM:s skrivelser, med de osanna påståendena om oss, skickades som "remiss" till ALLA Sveriges regioner, kommuner, länsstyrelser och museer som vi hade samröre med. En perfekt organiserad smäll mot oss, som nu blev ”museum non grata” hos alla som fick brevet. För en myndighet som SFHM har väl alltid rätt, eller hur? Det som står i en myndighetsskrivelse måste väl vara sant, eller hur? Vi fick inte en chans att försvara oss mot SFHM.
Det är fortfarande fullständigt obegripligt – och alldeles absurt – att handläggaren skickade frågan om vårt statsbidrag på "remiss". Vad hade Arbetets museum i Norrköping att göra med om Beredskapsmuseet skulle finnas med i en förordning eller ej? Vad hade region Skåne med saken att göra? Vad hade någon remissinstans alls med frågan om bidrag eller ej till Beredskapsmuseet?
Vi hade ingen aning om brevet, eller att de skulle skickas ut som massbrev till halva kultursverige. Det bara damp ner i brevlådan. När jag läste de bifogade breven från SFHM, med alla osanna påståenden om oss och om Beredskapsmuseet var chocken lika stor som när vi blev polisanmälda. Jag skrev genast ett svar till Kulturdepartementet och begärde att museets svar med bemötande på felaktigheter skulle skickas ut till samtliga remissinstanser. Det blev kalla handen. Det kände inte Kulturdepartementet för. Så vad skulle jag göra åt detta? Det fanns inget att göra. SFHM hade den här gången lyckats smutskasta oss, mig, museet, Johan inför hela museibranschen.
”Jag HATAR Beredskapsmuseet”
En rotaryförening i nordvästra Skåne hade bokat in ett föredrag om militärhistoria, med SFHM som föredragshållare. Men Rotaryföreningens medlemmar hade ingen aning om detta. De bänkade sig förväntansfullt för att lyssna. SFHM inledde sitt föredrag något oväntat genom att högt förkunna: "Bara så ni vet så HATAR jag Beredskapsmuseet, så nu vet ni var jag står." Efter föredraget avrundade SFHM sitt föredrag med orden "Jag HATAR Marie och Johan. De ljuger, Ljuger, LJUGER. Vi förlorade inte bara processen om En Svensk Tiger, utan dessutom förlorade vi mot ett fruntimmer. Vi hatar alla Marie Andrée."
Dagen efter föredraget ringde telefonen oavbrutet och SFHM:s uttalanden repeterades om, och om igen för mig av medlemmar som hade varit på plats. Någon berättade att han lämnade lokalen efter SFHM:s första ord. Någon sa att det var djupt olustigt alltihop. Någon undrade om det var ett skämt. Ordföranden för Rotaryföreningen körde till museet för att berätta personligen för mig om vad som hade hänt och vad som hade sagts om mig, Johan och om museet. Det var lika gräsligt som intressant att höra. Nu började jag undra om SFHM:s hela agerande egentligen, faktiskt, bottnade i målet om En Svensk Tiger? Kunde det vara så att det fanns en koppling mellan SFHM:s agerande och tjafset om En Svensk Tiger? En och annan hade framfört den tesen genom åren, men jag hade avfärdat den som absurd. Inte skulle väl en statlig myndighet någonsin komma på att genomföra en sådan vendetta?
”Välkomna att höra oss berätta vad vi tycker om Beredskapsmuseet”
SFHM vilade inte på lagrarna. Hösten 2015 var bara ett av flera tillfällen då SFHM bjöd in sig själva för att tala om ”konflikten med Beredskapsmuseet”. Den här gången skedde det på ett möte som hölls på Armémuseum, arrangerat av föreningen Armémusei vänner. Till och med Konungen, alltså Sveriges Konung, skulle vara på plats. Så om han var där, ja då har till och med han hört talas om ”Konflikten med Beredskapsmuseet”, i SFHM:s tappning alltså. Jag undrar vad de sa, om de verkligen berättade om sina polisanmälningar, sina ständigt återkommande anklagelser, sin stämningsansökan och sin nya process mot oss. Vem vet vad som sades och tur är väl det att jag slapp lyssna på dumheterna. Jag fick många gånger under åren påminna mig om att det var en myndighet som gjorde allt detta, för ibland var det lite väl udda, deras agerande. Men det är ju bara vad jag tycker. SFHM gjorde säkert precis allt ”by the book”, åtminstone enligt sin egen ”lilla röda”.
Vi hörs snart igen!
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet