46. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet
Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.
Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.
Vid pennan
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet
KAPITEL IV - KAMPEN (2011 – 2016)
I varje kapitel påminner jag om att det här är MIN berättelse om hur JAG uppfattade vad som hände mig och Johan. Kapitel IV handlar om hur vi fick kämpa, stenhårt, för att behålla museet i helt skick.
AVSNITT 6 - VI JOBBAR PÅ, PRECIS SOM FINLAND EFTER 1944!; våren 2013
Ryktet: SFHM var inte nöjda med domstolsförlikningen
Direkt efter den avslutade rättegången nådde ett rykte mig. SFHM var enligt ryktet inte nöjda med förlikningen i tingsrätten. De tyckte att vi kommit undan alldeles för enkelt. Överenskommelsen mellan oss hade enligt ryktet inte gjort tillräcklig skada. Ännu ett rykte spreds, och växte sig starkare, om att när vi väl hade skrivit på SFHM:s depositionsavtal skulle SFHM inleda en avtalstvist med oss, en tvist som skulle knäcka oss ekonomiskt för all framtid. När jag hörde ryktet om och om igen, från olika håll och oberoende av varandra, av människor som jag litade på fullt ut, så insåg jag att det förmodligen var ett sant rykte. SFHM var alltså inte nöjda. De ville bråka igen. Kanske var det precis som den frivillige berättade för mig, att den frivillige hade hört att de sagt till varandra i tingsrätten att deras mål var att ”krossa Beredskapsmuseet”.
Jag bestämde att vi måste hålla en riktigt låg profil och försöka vänta ut SFHM, utan att signera avtalet. Kanske skulle det komma nya människor till myndigheten, så det kunde lugna sig. Syftet med SFHM:s besatthet av oss, av Beredskapsmuseet, av att fördärva vår verksamhet, det hade jag aldrig lyckats ta reda på...
I januari 2013 kom ett signerat depositionsavtal med post från SFHM till museet. Jag läste depositionsavtalet en gång till och insåg att om vi signerade det, så skulle vi samtidigt signera museets ekonomiska dödsdom. Det finns ett gammalt talesätt: Ingå aldrig avtal med en fiende. Det kan nog stämma. Nej, det bästa var att vänta in ny ledning på SFHM. Och flyga under radarn under tiden.
Äntligen! Justitiekanslern kritiserade SFHM
Genom åren publicerade SFHM den ena vedervärdiga skrivelsen efter den andra om mig och om Beredskapsmuseet,på myndighetens webbsida. Den där grejen med att ”Vi uttalar oss inte i det enskilda fallet”, den hade SFHM avskaffat för länge sedan, det gällde inte oss. Här var det ”all in” och ”all out” som gällde. Vissa publiceringar var värre än andra. När SFHM påstod att vi skulle ha stulit materiel vid något besök hos SFHM, då fick jag nog och anmälde deras påståenden till Justitiekanslern, JK. I januari 2013 kom äntligen ett beslut. JK hade granskat SFHM:s uttalanden på myndighetens hemsida och kom fram till att SFHM förtjänade kritik för att ha använt ett språk som bröt mot lagens krav på myndigheters saklighett och opartiskhet. Kritiken riktades främst mot att SFHM påstått att museet hade stulit. JK ansåg också att SFHM i andra fall har uttryckt sig på ett sätt som "ligger på gränsen till vad en myndighet kan uttala med hänsyn till kraven på saklighet och opartiskhet".
Den 17 januari 2013, bara dagar efter JK:s kritik mot SFHM, publicerade fackförbundet ST:s tidning ”Publikt” en rejäl dos smutskastning riktad mot oss med rubriken "Skadeinsekter får inte ge svar på tal". Varifrån Publikt hämtade sin information till artikeln vet jag inte, men det går väl att ana sig till att allt kom från SFHM. Fackförbundet ST företräder statsanställda och kan man tänka sig, all personal på SFHM är ju – statsanställd... Jag kontaktade journalisten och ifrågasatte varför de publicerade en sådan artikel utan att låta oss få komma till tals. Men det tyckte inte hon att vi skulle få göra. Journalistetiken hade väl inte någon hög status på den tidningen.
Hejdå statsbidrag, igen
I februari 2013 kom ett brev från SMM med ett beslut om att avslå vår ansökan om statsbidrag. Beredskapsmuseets statsbidrag var villkorat till att Beredskapsmuseet skulle skicka in ett signerat avtal enligt förlikningen. Om signerat avtal inte kom in blev det inget statsbidrag. Jag vägde de 300 000 kr i statsbidrag mot en högst sannolik avtalstvist med Statens försvarshistoriska museer om vi signerade avtalet och valde efter övervägande att meddela SMM att avtalet inte var färdigt för signering. Jag hänvisade till att materielen inte var färdiginventerad. Mitt svar upprepades även 2014 och 2015 och jag struntade till sist i att ansöka om bidrag. Jag tänkte mig att SFHM:s myndighetschef förr eller senare måste lämna SFHM och då kanske det kunde komma en ny chef som var möjlig att prata med, en som inte slängde luren i örat på mig, en som inte kallade upp Johan till möte och sa till honom att "sitta lugnt i båten", en som kanske värnade kulturarvet istället för att säga att "vi måste få göra kanonen till skrot"...
Vi fick helt enkelt klara oss utan statsbidrag åren 2013, 2014 och 2015, men det var väl inte hela världen. Den lilla droppe i havet av bidrag som vi hade fått 2008 – 2012 uppgick till en tiondel av kostnaderna vi haft för vårt ombud under tvisten. Dessutom skulle vi ju betala 250 000 kronor till SFHM de fem kommande åren. Tänk om vi aldrig hade låtit oss frestas av erbjudandet om statsbidrag den där gången 2006, så hade kanske ingenting av allt vi gått igenom inträffat. Så nej, att få statsbidrag från en myndighet som krävde att vi skrev på ett uppenbart djävulsavtal, det gjorde jag icke. Det var ändå inte lönt att vara efterklok och tro att något hade gått att ändra i den här sorgliga historien. Om inte om hade varit, så hade väl världen sett annorlunda ut på många sätt och vis.
"Business as usual"
Johan intervjuades av Helsingborgs dagblad i april 2013 och han fick givetvis frågan om hur det skulle se ut på museet efter SFHM:s hämtning och hur det hade gått med en lösning av tjafset med myndigheten. Johan sa:
”Den har vi kunnat lägga bakom oss. Det slutade med en förlikning där både vi och staten fick ge och ta. Vi är helt nöjda och kan äntligen bara blicka framåt i utvecklingen av Beredskapsmuseet. Samtliga mellanhavanden är lösta. Vi har kunnat städa upp lite i samlingarna och prioritera sådant som är viktigt. Under denna långa vinter har vi kunnat bygga om och rusta för framtiden. Det finns en hel del sådant som vi inte kunnat visa tidigare.”
När jag läste artikeln tänkte jag för mig själv: ”Jo, tjena, vad SFHM lagt detta bakom sig. De kommer att fortsätta bråka. Vi vet inte när, men det kommer att bli så…” Jag såg ännu en gång framför mig hur Johan viftade i rättssalen med ICOM:s etiska regler som om det vore ett tal för kvinnlig rösträtt vid 1900-talets början. Men nu spelade ju ingenting någon roll. Vi hade varit tvungna att ge oss. Pengarna var slut. Orken var slut. Det fanns ingen annan utväg. Och nu måste vi borsta av oss sorgen och resa på oss. Så Johans uttalande i artikeln, det var precis så det skulle vara, utåt sett. Vår sorg och besvikelse över att SFHM hade förstört delar av samlingarna som vi lagt så mycket tid och pengar på, det var en sorg vi fick hantera utanför rampljuset.
Avbetalningen till SFHM – precis som Finlands skadestånd till Sovjet
Varje år i december, med start 2013, skulle vi enligt domen betala 50 000 kronor till SFHM. Anledningen till att vi skulle betala de här pengarna blev inte klarlagt under rättegången, men SFHM krävde i alla fall just detta belopp från oss. Så vi betalade snällt. 50 000 kronor. Varje år i december. Pengarna kunde ha gått till vår museiverksamhet, men, Sovjet, oj förlåt, fel, jag menade SFHM, skulle förstås ha sitt.
Varje år som jag skulle genomföra betalningen kunde jag inte låta bli att tänka på Finlands skadestånd till Sovjet. Finnarna betalade skadeståndet rekordsnabbt och det skulle vi minsann också göra resonerade jag med mig själv. Jag hade tappat räkningen på hur många gånger SFHM hade inlett nya angrepp mot oss, men detta skulle väl ändå komma att bli den sista officiella tvisten med SFHM, en tvist som vi hade betalat ett mycket högt pris för att ta oss ur. SISU!
SFHM skulle snart komma att sätta effektivt stopp för mina planer på snabb avbetalning genom att inleda ännu en tvist. Igen.
Vi hörs snart igen!
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet