45. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL IV - KAMPEN (2011 – 2016)

I varje kapitel påminner jag om att det här är MIN berättelse om hur JAG uppfattade vad som hände mig och Johan. Kapitel IV handlar om hur vi fick kämpa, stenhårt, för att behålla museet i helt skick.

AVSNITT 5 - 85 FÖREMÅL TVÅNGSHÄMTAS; mars 2013

Och så var det dags för hämtning. Johan hade plockat ihop de 85 föremålen som SFHM hade begärt. Jag var inte ledsen när dagen för hämtning infann sig. Jag var bara, bara förbannad. När jag såg hur SFHM bemannade hämtningen med personer från Armémuseum i Stockholm, Artillerimuseet i Kristianstad, Arsenalen i Strängnäs, Luftvärnsmuseet i Halmstad, då brast det verkligen för mig.

För mig är följande alldeles självklart: Om en verksamhet fördärvar ett museums samlingar, med vilje, genom att hämta/ta över/skrota föremål med tvång från ett museum, då ska verksamheten inte längre få kalla sig för "museum". Jag har tidigare berättat om vad den internationella organisationen ICOM gjorde för att försöka lösa problemet SFHM ett par år innan den här tvångshämtningen av våra föremål genomfördes; Ingenting... Det krävs starka, modiga företrädare i en organisation som ICOM om kulturarvet ska skyddas, bevaras och förvaltas. Kanske kommer det en dag då ICOM har sådana företrädare. Då bör diskussioner om skydd av titeln "museum" genast sättas upp på agendan! Våra föremålssamlingar förstördes av andra verksamheter som påstår sig vara museer. Det som hände oss i mars 2013 borde aldrig ha fått lov att hända!

Samlingarna fördärvades

Vi hade tvingats fördärva en del tillhörande kanonen Maja då instickspipan, som hörde till kanonen, ingick i det SFHM påstod var deras. Och vi tvingades lämna ut föremål som var tillbehör till kanoner, föremål som utgjorde delar av Batteri Helsingborgs beväpning. Varje föremål hade en bestämd plats i den historia som Batteri Helsingborg och Beredskapsmuseet berättar. Nu uppstod hål i historien på grund av tvångshämtningen.

Och vad var det då som SFHM hämtade? Här är listan.

Vart tog våra föremål vägen?

En del undrar kanske var dessa föremål har tagit vägen. Det gör jag också. Jag vet att automatkarbinen är utställd på Arsenalen. Där har den ingen licens, men det tycks inte ha någon betydelse. Frågan är varför vi skulle behöva lägga pengar på att söka licens för samma automatkarbin när det är tydligt att licens inte behövs vid visning av vapen på museer. Men detta är en annan del i min berättelse som jag återkommer till i senare kapitel.

Vad gäller fordonen såldes de på auktion av SFHM något år senare. Idag ägs flera av våra fordon av privatpersoner.

SFHM blev sura på att skicket var dåligt på föremålen de fick. Ja, det kanske inte är så konstigt, för som bekant var det bara skrot vi fick från regementen och privatpersoner. Eftersom Johan fick välja ut vilka föremål som skulle lämnas ut valde han givetvis föremål som vi haft minst kostnad för, föremål som skulle göra i vart fall minst visuell skada för samlingarna och för den historiska kontexten. SFHM hade ju aldrig ägt något av de föremål de påstod sig äga, så självklart blev de förvånade över att vi hade skrot stående… skrot som nu var SFHM:s. Jag har underrättats om att det som inte såldes på auktion och det som var i för dåligt skick, det skickades direkt till skrot. Samma källa påstod att skrotpremien betalades ut till de bidragsberoende medverkande museerna, dvs till Artillerimuseet i Kristianstad i första hand. Kanske är det inte sant. Jag har inte sett något kvitto på utbetald skrotpremie till Artillerimuseet, men jag har anledning att antaga att det är i högsta grad med sanningen överensstämmande. Jag återkommer till varför jag tror att det är så i ett senare kapitel.

Om man skulle börja gräva i vart alla föremål tog vägen är det förstås problematiskt att SFHM är avvecklad som myndighet. Armémuseum finns däremot kvar och det museet vet var våra föremål slutade sina dagar; på skroten, i förråd eller utställda någon annanstans, med eller utan licens...

När utlämningen var klar, då var vi i alla fall klara med SFHM. Nu återstod att hoppas på att det skulle bli lite lugn till den dag SFHM fick ny ledning. Så i mars 2013 drog jag en lättnadens suck. Nu skulle väl ändå SFHM vara klara med oss.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!