44. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet
Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.
Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.
Vid pennan
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet
KAPITEL IV - KAMPEN (2011 – 2016)
I varje kapitel påminner jag om att det här är MIN berättelse om hur JAG uppfattade vad som hände mig och Johan. Kapitel IV handlar om hur vi fick kämpa, stenhårt, för att behålla museet i helt skick.
AVSNITT 4 - RÄTTEGÅNGEN; December 2012
Den 5 december 2012, klockan 09.00, Helsingborgs tingsrätt
Johan och jag satt sammanbitna i korridoren utanför rättssalen. Advokaterna och SFHM syntes inte till. Jag undrade om de skulle hälsa den här gången. Förra gången vi träffades i rätten, i november 2011, hade de backat när jag gick fram för att hälsa. Den här gången tänkte jag inte förnedra mig genom att ens försöka vara vänlig och säga hej till dem. Jag hade även i minnet vad en av de frivilliga hade hört advokaterna prata med SFHM om innan de gick in i rättssalen förra gången, att "målet är att krossa museet". Jag tänkte för mig själv att det var ganska tydligt att det var precis vad de försökte göra, krossa oss. Men de hade inte lyckats än. Vi stod upp, rakryggade, Johan och jag. Vad som än hände tänkte vi stå lika rakryggade. Det handlade om kulturarv, om vårt livsverk, om allt arbete vi hade lagt ner på att skapa Beredskapsmuseet, och SFHM skulle aldrig få lov att fördärva vår stolthet över vad vi mot alla odds hade lyckats åstadkomma.
Johan och jag hade redan pratat om att vi båda var införstådda med vart vi var på väg. Vi visste båda två att det inte fanns något annat val för mig och Johan än att försöka hitta en lösning. Omgående. Vi behövde lägga oss platt. Vi hade inte råd att förlora, helt enkelt. Jag visste hur mycket tid jag hade lagt och SFHM hade sin svindyra advokatbyrå med två advokater som rest ner från Stockholm. SFHM:s ombudsarvode borde vara uppe på i alla fall 1,5 miljoner. Så vi sa ifrån ganska snart när rättegången hade inletts. Meddelade att vi måste förlikas. Rättegången avbröts och förlikningsdiskussioner inleddes.
Och då kom nästa chock. Inför förlikningsdomaren lade SFHM fram ännu fler listor på föremål som de ville ha från museet. De ville ha våra fordon också. Men vi hade inget val. Jag och Johan gick med på precis allt SFHM ville ha i utbyte mot att SFHM skulle låta oss vara ifred de kommande fem åren.
Vi gick med på att betala en årlig summa till SFHM om 50 000 kronor i fem år, dvs totalt 250 000 kronor.
Vi godkände att SFHM skulle få hämta 85 föremål, däribland museets fordon, i mars 2013, utan någon som helst ersättning för allt arbete vi hade lagt på materielen, inklusive förvaring som vi ombesörjt i vissa fall sedan år 1997.
– För SFHM spelade det ingen roll vilka 85 föremål som lämnades ut, förutom fordonen, för dessa ville SFHM ha bums. Anledningen till att de ville ha fordonen förstod vi inte, men det var inte heller lönt att försöka förstå deras syfte. För det fanns inget syfte som kunde ursäkta vad de höll på med.
Johan tvingades på stående fot välja ut vilka 85 föremål som skulle överlämnas ur alla de listor som bestod av våra föremål. Med kulturarvsbevarandet som ledstjärna valde han ut föremål som skulle komma att göra minst skada för samlingarna. Vid ett tillfälle brast det för Johan. Han sträckte upp ICOM:s etiska regler i luften, viftade med dem och sa med bruten stämma: ”En museimyndighet som beter sig såhär, ni borde skämmas.” En enda sak som vi blankt vägrade gå med på, det var att kanonen Maja skulle tillhöra SFHM. Så det fick domstolen skriva in i domen. Givetvis ansåg SFHM att kanonen Maja var deras. Också. Utöver allt annat.
När vi hade gått med på allt som SFHM krävde av oss trodde vi att det var klart, men icke. Ur en portfölj trollade SFHM fram ett papper och sa att det här skulle vi också skriva på. Det var ett depositionsavtal med olika villkor som gällde för alla föremål som SFHM inte skulle hämta direkt, villkor som exempelvis reglerade att vi skulle svara för precis alla kostnader i samband med avtalet. Jag såg framför mig hur SFHM:s konsultbolag skulle ta sina ”vapentekniker” till museet, hur de skulle skära sönder museets historiskt värdefulla pjäser och så skulle vi, museet, tvingas betala för att de fördärvade kanonerna, vapnen och allt annat vi överlåtit till dem. Jag sa därför att vi får titta på avtalet i lugn och ro. Det togs in i domen att vi skulle signera avtalet, men när signering skulle ske, det var inte bestämt.
Direkt efter den avslutade förlikningsförhandlingen den 5 december 2012 spärrade jag SFHM från alla former av kontakt via e-post. Jag ställde in e-posten så att alla mail från SFHM kastades automatiskt som skräp. Den som skickade brev via e-post fick ett automatiskt meddelande med uppmaning att skicka brev via sedvanlig post i stället.
Äntligen var processen över. Nu hade vi köpt oss lugn fram till 2017 och då skulle det säkert vara en ny myndighetschef på plats, förhoppningsvis en myndighetschef som värnade ICOM:s bestämmelser.
Efter den avslutade förhandlingen i tingsrätten, var jag helt slut. Jag var sjukskriven för första gången i mitt liv, men jag hade redan bestämt mig för att jag måste ta mig samman så snart som möjligt. Jag skulle tillbaka i tjänst så som jag hade planerat. Den 29 december 2012, då var jag tillbaka på jobbet igen.Jag var fast besluten att inte låta mig slås sönder av vad som just avslutats. SFHM skulle inte få lov att fördärva min notarietjänstgöring. Jag behövde dessutom bygga upp mig mentalt inför mars 2013, när de hundra föremålen skulle lämnas ut till SFHM.
Vi hörs snart igen!
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet