43. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL IV - KAMPEN (2011 – 2016)

I varje kapitel vill jag påminna om att det här är MIN berättelse om hur JAG uppfattade vad som hände mig och Johan. Kapitel IV handlar om hur vi fick kämpa, stenhårt, för att behålla museet i helt skick.

AVSNITT 3 - VI NÄRMAR OSS VÅRT ÖDE; 2012

Bidrag från SMM - vågade vi ta emot det?

2012 fortsatte samma sorgsna väg som 2011. Det enda glädjeämnet var att efter polisanmälan hade SMM faktiskt fattat beslut om att ge museet bidrag. Samtidigt var jag skeptisk till att alls ta emot bidrag från staten med tanke på vad SFHM hade gjort mot oss. Men vi behövde pengarna. Det måste installeras en ny elcentral bland annat och det var en så stor kostnad att vi inte förmådde klara det utan bidrag. Alla pengar som kom in från verksamheten gick till vår advokat. Dessutom hade besökssiffrorna sjunkit som en sten. Det var inte särskilt förvånande. Allt om museet var ju bara negativt, eländigt. Det var inte längre ett kul och spännande besöksmål, inte ens för mig och Johan.

Utredning av Statskontoret - ingen effekt

Regeringen hade även gett en utredare, Marja Lemne, ett uppdrag. Hon skulle utreda formerna för bidragsgivning. Utredningen kom. Och gick. Och landade längst ner i en skrivbordslåda där solen aldrig lyser. Jag hade lagt massor av tid och en hel del pengar på att åka upp till Stockholm mitt i högsäsong enbart för att träffa utredaren. Men det jag sa var uppenbarligen alldeles fullständigt ointressant. Och vad skulle hon tro, utredaren? Hon hade aldrig besökt Beredskapsmuseet och hon fick ju bara höra att jag var… enligt ett brev jag fick ta del av från något som kallades för ”Lerduvesektionen” där SFHM var engagerad. Där stod det att jag var ”en galen kärring från Skåne”, att jag var ”vapenfetischist” och allt annat som SFHM skrev om mig. Visserligen nämndes jag inte vid namn, men hur många kvinnor fanns det i Skåne, med en tvist med SFHM? Flera? Två? En. Med tanke på hur SFHM uttryckte sig i skrift om mig blev jag nästan mörkrädd när jag tänkte på hur SFHM måste uttrycka sig om mig i muntliga sammanhang. Inte konstigt att utredaren ignorerade mig.

”Business as usual!”

Vi kämpade på. Johan hade bildat en uppvisningsgrupp, ”7:e Brigaden” som visade upp vagnarna Gittan och Alice på olika evenemang. P7 hade ett stort evenemang när regementet fyllde 200 år och givetvis var ”7:e Brigaden” inbjudna. H M Konungen och ÖB Sverker Göransson var på plats för att beskåda uppvisningen. När vårt fantastiska gäng passerade Hans Majestät och Sveriges ÖB hade en gemensam hälsning tränats in av gruppen. Konungen och ÖB hälsade tillbaka.

Den legendariske militärhistorikern Terry Gander besökte Beredskapsmuseet och i en artikel i tidningen ”The Armourer” utnämnde han Beredskapsmuseet till Sveriges bästa militärhistoriska museum. Det var mycket glädjande att få läsa en så fin artikel om museet. Det var precis i de sammanhangen vi ville bli omnämnda, men det enda dagspressen skrev om var SFHM, våra kanoner, konflikter och elände.

"Tänk om de fördärvar min notarietjänstgöring?"

Jag hade min lön till oss privat, så den biten fungerade utmärkt. Museet var däremot starkt ekonomiskt påverkat av den pågående processen, inte bara för att vi fick betala hundratusentals kronor till ombudet. Vi hade inte heller möjlighet att marknadsföra museet. Och jag hade tystnat på hemsidan. Jag var mycket försiktig i vad jag lade ut eftersom jag var rädd att någon skulle skicka något som jag skrev till min arbetsplats och att det skulle kunna äventyra min notarieutbildning. Jag var egentligen rädd hela tiden för att SFHM, eller SFHM:s hejdukar på något av de bidragstagande museerna skulle försöka fördärva även min notarietjänstgöring. Med allt som hade hänt oss hade det inte på något sätt förvånat mig. De hade tagit ifrån oss allt, så varför inte försöka ta ifrån mig även min notarietjänst? Så jag var diskret. Och det drabbade museet, för jag kände mig vingklippt. Det dödade helt min kreativitet att ständigt tänka på vad jag borde, kunde eller fick göra.

Den militärhistoriska helgen fortsatte. Men SFHM var stenhårt på SMB och försökte förmå dem att sluta samarbeta med oss. SMB stod emot så gott de kunde och SMB-dagarna blomstrade. SFHM lyckades inte med sitt uppsåt. I alla fall inte just då, 2012.

Ett ”öppet brev” från de bidragstagande museerna

Helsingborgs dagblad ringde mig under våren 2012. Journalisten frågade om jag kände till att en rad museer hade skrivit ett gemensamt brev till tidningen som de önskade få publicerat. Brevet handlade om mig, om Beredskapsmuseet och insinuerade att varken jag eller museet hade rent mjöl i påsen. Jag blev inte förvånad. När jag fick veta vilka museer som signerat brevet förklarade jag för journalisten att detta var enbart bidragsberoende museer, som fick sina pengar från SFHM. Brevet publicerades aldrig i Helsingborgs dagblad.

”Om detta vill vi berätta – Beredskapsmuseet!”

SFHM skydde inga medel för att hänga ut oss. Det där med ”Vi uttalar oss inte i det enskilda fallet”, det var ett minne blott på SFHM. I stället hade de valt att publicera en länk på sin hemsida, illustrerad med en bild på ett värn ur Skånelinjen och med texten ”Något om konflikten med Beredskapsmuseet”. Där beskrev SFHM hur dumma vi var. Jag blev heligt förbannad på deras agerande och anmälde dem till Justitiekanslern. Och då blev jag förstås uthängd för det. Varje gång jag försökte anmäla SFHM för deras agerande kontrade SFHM med att hänga ut mig för att jag anmälde dem hela tiden. Så effekten blev att ingen brydde sig om vad jag sa, eller hur jag än försökte påtala hur tokigt SFHM betedde sig mot oss som enskild verksamhet.

Sammanbrottet

Efter drygt ett och ett halvt års mer eller mindre oavbruten skriftväxling i målet om våra kanoner, närmade sig till sist förhandlingen. Jag var verkligen slutkörd. De senaste månaderna hade jag begränsat sömnen till tre timmar per dygn och jag delade upp mina vakna timmar mellan barnen, notarietjänsten och författande av inlagor. Till sist sa kroppen ifrån på det mest bisarra sätt.

I slutet av november skulle jag åka till jobbet, som vanligt. Jag gick upp på morgonen och noterade att tårarna rann. Jag förstod inte varför, för jag grät inte. Eller, kanske grät jag? Men vad det än var så kunde jag inte stoppa tårarna. Jag gjorde mig iordning medan tårarna rann. Jag drack mitt morgonkaffe, och tårarna rann. Jag satte mig i bilen och körde ut från gården medan tårarna fortsatte rinna. Vägen var bara ett suddigt töcken så jag fick köra in på en mack och parkera. Jag gick in och köpte en kaffe och bad killen i kassan om ursäkt för att tårarna rann, men att jag inte förstod varför det var så. Jag satte mig i bilen, ringde min chef och förklarade att jag tyvärr inte kunde komma till jobbet för det var omöjligt för mig att sluta gråta. Min chef, eller rättare sagt HR-chefen på Förvaltningsrätten i Malmö, åh vad hon var hygglig. Jag hade ju berättat för henne när jag började om eländet med SFHM och nu sa hon att eftersom hon visste hur det var, så var det nu nödvändigt för mig att vara sjukskriven. Jag hade aldrig i mitt liv varit sjukskriven! Men jag insåg att nu gick det nog inte längre. Jag berättade för henne att snart skulle rättegången vara och att jag behövde ta ut semester då. Hon sa bara att det enda viktiga nu var att jag fick komma till företagshälsovården. Jag fick en tid. Läkaren sa: ”Du är fullständigt, alldeles utbränd. Du kommer att behöva vara sjukskriven i månader.” När jag hörde det tänkte jag: ”Det kan du glömma!” Jag accepterade sjukskrivning i 14 dagar. Efter det tänkte jag använda kompledighet och semesterdagar till att vara hemma till den 29 december. Då hade vi klarat av rättegången och livet skulle förhoppningsvis komma på rätt köl igen.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!