37. En Svensk Tiger - Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL III - ANGREPPET ( 2010 )

AVSNITT 4 - VAD ÄR DET NI SÄGER?; Sommaren 2010

Jag vill återigen poängtera att jag berättar vad jag upplevde under 2010. Allt är verifierbart genom tidningsartiklar, tv-inslag och finns dokumenterat i alla skrivelser som skickades fram och tillbaka mellan oss..

Telefonsamtalet från Advokatbyrån

Den första tiden när SFHM ständigt inledde nya turer i ärendet så gick mina tankar fram, och tillbaka. Hur skulle jag få stopp på detta? Vad hade vi gjort för att skapa den här situationen? Vad ville SFHM uppnå? Jag kunde inte förstå vad SFHM sysslade med, och varför det var så viktigt för SFHM att ständigt komma med nya angrepp. De hade dragit in vårt statsbidrag. De hade stoppat alla våra kontakter med andra museikollegor. De hade förstört mina möjligheter att hålla fortsatta utbildningar. Vad skulle komma härnäst?

Härnäst...

Sommaren 2010 kontaktades jag av en av Stockholms dyraste advokatbyråer. De ringde upp mig, bara sådär, utan att ha bestämt någon tid. Jag som aldrig haft med advokater att göra på det sättet tog förstås samtalet och trodde inte på något sätt att det skulle vara något problem. Advokaten var noga med att informera mig om att vårt samtal var uppkopplat via högtalare och att hans kollega var där. Advokaten förde fram ett för mig helt absurt påstående. Han sade sig företräda SFHM och menade att SFHM ägde våra museisamlingar. Han krävde att vi gick med på att teckna avtal med myndigheten. Genom avtalet skulle vi bekräfta SFHM:s äganderätt till samlingarna och SFHM skulle ha rätt att hämta samlingarna när myndigheten så önskade. Jag vägrade bestämt och förklarade att samlingarna på museet tillhörde museet, inte SFHM, och att det var uteslutet att teckna avtal om något som SFHM aldrig ägt och aldrig heller skulle äga, så länge jag fick råda över situationen.

Jaha. Nu kom det alltså. Den där magkänslan jag hade inför "depositioner". Nu blev våra museiföremål som vi hämtat, renoverat, byggt hallar till och samlat in historik om, de var nu också indragna.

Vi uttalar oss inte i enskilda ärenden – ett minne blott hos SFHM

Den 1 juli rapporterade Svenska dagbladet om den accelererande tonen från SFHM. Journalisten citerade SFHM, som hade uttalat följande i intervjun.

”Vi har lånat ut föremålen och kan när som helst ta tillbaka dem.” ”Vår uppfattning är att Marie Andrée ljuger och förhalar processen.”

Det var inte särskilt trevligt att hängas ut som en lögnare. Av en myndighetsföreträdare. Det där med ”vi uttalar oss inte om enskilda”, det var ett minne blott i den här processen. Men samtidigt var jag förvissad om att eftersom de inte hade lånat ut något av de föremål de påstod sig äga, så kändes det ändå som att sanningen skulle segra till sist. Jag fortsatte betrakta deras aggressiva uttalanden i massmedia som försök att få oss att gå med på något, men vad de ville hade jag inte lyckats få ihop. SFHM:s besök hos värmlandsföreningen fanns ständigt i bakhuvudet.

SFHM går till Kronofogden

Artikeln i Svenska dagbladet den 1 juli 2010 citerade SFHM:

”Vi har i över ett års tid sagt att om de inte följer vapenlagen så kan vi inte fortsätta att ge museet statsbidrag.”

Jag fick en chock när jag läste artikeln. Var kom det påståendet ifrån? Det var ju en ren och skär lögn. Det fanns inga diskussioner alls om något sådant över huvud taget, inte ens den dagen då SFHM ringde mig och sa att jag inte skulle lägga mig i deras affärer. SFHM gick nu helt obekymrat ut i massmedia och beskrev en påstådd diskussion som aldrig ägt rum, och dessutom påstod SFHM att vi begick vapenbrott. Där tog det stopp för mig. Igen. Jag insåg att något samtal skulle det aldrig kunna bli med SFHM. Det började sakta sjunka in hos mig, att vår tidigare vän och samarbetspartner, SFHM, helt vänt oss ryggen. Varför gjorde de såhär? Det kunde jag för mitt liv inte förstå.

När jag, självfallet, vägrat följa advokatbyråns krav på signering av ett avtal som skulle ge SFHM äganderätt till museets föremål gick striden vidare till en ny nivå. SFHM gav in en ansökan om handräckning till Kronofogden. I en ny artikel i Svenska Dagbladet den 10 augusti 2010 påstod SFHM att:

”Vi har valt ut sju lättransporterade vapen med olika typer av dokumentation som stödjer vår äganderätt.

De är tänkta som pilotfall.”

I samma artikel skrev journalisten att

”SFHM:s inställning är att Beredskapsmuseet slåss mot väderkvarnar,

eftersom myndigheten inte vill plocka bort föremål från museet utan

bara bringa ordning i avtal och säkerhet.”

I ett slag framställdes vi som något slags Don Quijote, inbillningssjuka, samtidigt som SFHM hade ansökt hos kronofogden om att hämta museets föremål, som ”pilotfall”.

Med exakt samma uttryck som använts vid hämtningen från den värmländska föreningen menade SFHM att myndigheten inte kunde samarbeta med Beredskapsmuseet, ”när museet inte följde lagen”.

I en intervju med Radio Malmöhus den 23 juli 2010 sa SFHM:

”Vi kan inte ta lätt på när ett museum säger att vi inte får tillträde att inventera statens vapen.

Då börjar man verkligen undra vad det är som döljer sig bakom det här.”

SFHM:s misstänkliggörande av mig, Johan och museet tillsammans med insinuationerna om att vi var kriminella och att vi bara inbillade oss saker, hur skulle vi hantera det?Uttalandena om oss i massmedia gjorde i alla fall att SVT skickade en av sina stjärnreportrar, Helena Gissén, till museet. Det blev en intervju. Ett inslag i SVT. Inget mer.

Mitt under museets absoluta högsäsong kom brevet från Kronofogden. Vi var tvungna att svara på deras ansökan snarast, så jag skred till verket. På dagarna höll vi museet öppet. Kvällar och nätter skrev jag sida efter sida där jag förklarade hur vi förvärvat föremålen som de påstod var deras och att deras påståenden inte alls var sanna. Kronofogden avslog SFHM:s ansökan i november 2010.

SFHM säger upp fiktiva avtal

SFHM hade aldrig förvärvat något av våra föremål som de påstod sig äga. Det fanns inga avtal om deposition. Våra föremål fanns inte i SFHM:s föremålsregister och de hade aldrig funnits där heller.

I november 2010 kom det ett brev från SFHM med en riktigt märklig tanke. Kanske hade den uppfunnits efter Kronofogdens beslut att avslå SFHM:s ansökan. Där stod att från och med den 23 november 2010 hade SFHM sagt upp alla MUNTLIGA depositionsavtal med Beredskapsmuseet. Jag svarade med att förklara att man inte kan säga upp avtal som inte finns och att SFHM inte ägde någon egendom som fanns på Beredskapsmuseet.

Johan var nu i det närmaste alldeles fördärvad. Hans arbete med museiföremålen, som följde en klar röd tråd med tillhörighet till kustartilleriet, till Batteri Helsingborg. Hans vilja att bevara ett ovärderligt kulturarv riskerade nu att förstöras inför ögonen på honom. Johan var så ledsen att det skar i mitt hjärta. Jag var inte ledsen. Jag var beredd att fajtas. Vi skulle klara detta. Vi hade klarat allt annat, så det här skulle också gå bra, även om jag skulle jobba ihjäl mig på kuppen. Det hade ju gått bra med kronofogdeärendet, så de kunde väl inte ha så mycket ammunition kvar, tänkte jag. Ack så fel jag hade... En sak hade SFHM, och det var en outsinlig plånbok. Den skulle de komma att använda. Och där stod vi oss alldeles slätt. Vad i hela världen skulle SFHM hitta på härnäst?

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!