33. En Svensk Tiger - Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL II - DE LYCKLIGA ÅREN ( 2000 – 2009)

AVSNITT 17 - FRAMTIDSTRO! VAD MÅNNE HÄNDA 2010?

Under de lyckliga åren var det mängder av andra händelser, både små och stora. Allihop gav mig en känsla av att vi ändå hade valt rätt, att vi behövde göra detta för att kulturarvet skulle bevaras. Några särskilda händelser vill jag verkligen dela med mig av då de träffade mig i själ och hjärta, och jag har burit med mig händelserna sedan dess.

Människors upplevelser – som de har påverkat mig!

Vi gjorde allt vi kunde för att hinna med att bevara så mycket som bara gick. De här åren, det var de sista åren för de människor som varit med under beredskapstiden. De hade uppnått, och passerat, 80-årsstrecket och nu var det bråttom. Om vi inte tog vara på deras historia så skulle den försvinna in i glömska. Än värre var om någon i framtiden skulle försöka ändra historien om Sverige under andra världskriget. Det hade många försökt göra, särskilt under 1990-talet. I början av Beredskapsmuseets historia fanns ingen digitalteknik för enkel inspelning. Varje gång vi skulle intervjua någon fick vi hyra in utrustning vilket var oerhört kostsamt, så vi gjorde vad vi förmådde ur ett ekonomiskt perspektiv.

Det kom så många spännande människor till museet och jag gjorde allt jag kunde för att ta mig tid att skriva ner och memorera vad de alla berättade. Ibland högg det lite extra i hjärttrakten på mig när jag mötte människor. Jag drömde mardrömmar efter att ha intervjuat Gunny om hennes tid i Auschwitz. Jag kände mig futtig och feg när jag jämförde mina insatser i livet med Anika Bremell, hon som var ”Agent P9” i den franska motståndsrörelsen. Det kändes fånigt av mig att kvida över mat när jag hörde hur de åt rovor, dag efter dag, i Finland. Så många möten. Så många perspektiv. Alla dessa människor jag mötte fick mig att se på världen och min tillvaro på ett helt annat sätt. Jag förstod mina föräldrar, hur de var funtade. Hur kan man klaga över något när man har tak över huvudet och mat på bordet? Vill du ha något mer, då får du lösa det själv, med hårt arbete. Och, ge aldrig upp!

En sak som slog mig när jag mötte kvinnor som utsatts för fruktansvärda övergrepp, som min farmor Sinaida, det var deras "inre stolthet", en framtoning som sa att de hade ett värde och att det kunde ingen ta ifrån dem. Dessa kvinnor höll huvudet högt. Ibland ser jag kvinnor med precis den utstrålningen och varje gång undrar jag för mig själv vad de kan ha utsatts för. Det är ju knappast en fråga man ställer till en främling: "Eh, ursäkta mig, men har du utsatts för något riktigt traumatiskt vid något tillfälle. Det ser ut som det...." Nej. Det hade varit uteslutet att ställa en sådan fråga, givetvis. Men jag ser dem, både kvinnor och män, med exakt den framtoningen, men jag kommer förstås aldrig att få veta om min iakttagelse stämmer.

Sommaren 2006 fick jag del av två berättelser som jag verkligen vill förmedla vidare. De ger en inblick i hur det var under beredskapsåren i Sverige och de är så fina exempel på alla berättelser jag fick del av. Dessa två berättelser är nedtecknade ord för ord samma dag som jag träffade besökarna på museet. Det finns många, många fler berättelser bevarade i arkivet, men de ligger huller om buller i väntan på att jag, eller någon annan i framtiden, ska få tid att ta hand om dem.

Berättelse 1, tuggummit

En dam kom till Beredskapsmuseet för att delta på en guidad visning. Efter guidningen haffade hon mig i armen och sa med pillemarisk blick att hon bara måste berätta ett barndomsminne. När hon var barn var kriget igång i hela världen. Det fanns inget att köpa i affärerna. Antingen fanns det inte varor nog, eller så fanns det inte ransoneringskort i tillräcklig omfattning. Eventuella lyxprylar kom lite då och då från de som hade turen att få paket från det stora landet i väster, USA. Damen i fråga hade en moster i USA som såg till att skicka kaffe och annat livsnödvändigt till systern i Sverige. En dag kom ett paket med något alldeles extra, ett TUGGUMMI. Tuggummi var något så sällsynt att ingen av ungarna visste hur det smakade. Det just erhållna USA-tuggummit åkte ner i damens ficka och togs upp i skolan. I klassen var det dags. Tuggummit kom fram och stoppades noga in i munnen för en allra första tuggning. När ett par tuggor hade tagits var det dags för nästa barn att prova hur tuggummi smakade. Ut ur mun nummer ett, in i mun nummer två, mun tre, mun fyra och så vidare tills alla barnen i klassen hade provtuggat tuggummit. När siste man tuggat sina tuggor fick ägarinnan till tuggummit tillbaka den numera vältuggade lilla biten. In med alltihop i munnen och sedan tuggade hon tuggummi tills det inte fanns något tuggummi mer...

Berättelse 2, stridsvagnarna i Glumslöv

En gammal, gammal farbror var med på en guidning. Efter guidningen haltade han fram till mig och berättade följande otroliga historia. 1940 var han inkallad på Ing 2 i Eksjö. Den 9 april blev han liksom alla andra i Sverige medvetna om att våra nordiska grannar fått ett synnerligen ovälkommet besök. Beredskapen var usel, uppfinningsrikedomen var desto större. Mannen åkte tillsammans med sina kamrater från Ing 2 till Glumslövs backar. Där påbörjades ett bygge av sällan skådad variant. Trettio stridsvagnar byggdes upp på kullarna i byggmaterialet trä och masonit. De ställdes på tvären och på bredden. Till sist målades de i kamouflage. Mannen var fortfarande lika stolt över det försvar han varit med och skapat. Med darrande stämma sa han: "det var ooomöjligt för tysken att se att det bara var trävagnar. Det blev sååå bra!"

Och några rader om den finske krigaren Björn Munsterhjelm

I september 2009 var det dags för Kulturhusens dag, med årets fokus på Finland. Krigsveteraner och finska krigsbarn minglade på museet hela dagen. 90-årige finske krigsveteranen Björn Munsterhjelm som åkt hela vägen från Helsingfors, han förkunnade att:

”Hela Sveriges folk borde ha medalj för det som Sverige gjorde för Finland under andra världskriget."

Björn berättade om sin tid vid fronten där han slogs för livet mot ryssarna. Annikki berättade om sin första tid i Sverige som litet krigsbarn från Finland. Vi hade byggt en pytteliten utställning om Finland och givetvis vajade Finlands flagga i flagstången på museet.

Björn Munsterhjelm berättade i en intervju inför sitt besök på Beredskapsmuseet att det fanns en kapten bosatt i Mörarp, Nils-Göran Fock. Fock hade precis varit hemma på permission och kom tillbaka till fronten den 24 juni 1944. När han återkom blev han kompanichef för 11 kompaniet. Dagen därpå, den 25 juni 1944, stupade Nils-Göran Fock i Tienhaara. Eftersom det handlade om en person bosatt i Mörarp, en liten by strax utanför Helsingborg, tyckte vi det var värdefullt att Nils-Göran Focks namn publicerades i intervjun, som skulle användas som ”lockbete” för besökare inför den kommande dagen. Kanske fanns det någon som kände till den stupade Nils-Göran Fock från Mörarp. Strax efter klockan 11 på söndagsförmiddagen ringde telefonen på Beredskapsmuseet. En person undrade om hon kunde få tala med Björn Munsterhjelm angående Nils-Göran Fock. Vi skickade in Björn bakom kassan och han fick telefonen. Efter en liten stund säger Björn: "Så Nils-Göran var din far... " Huvva, där reste sig håren på underarmarna på oss allihop. Tänk, efter 65 år fick dottern chans att träffa och prata med en person som kände hennes stupade far, som offrat sitt liv för Finlands frihet. Vilken upplevelse för oss alla! Det måste ha varit omtumlande både för Björn och för Nils-Göran Focks dotter. Dottern och hennes make kom genast ut till museet där de fick möjlighet att prata länge med Björn. Vad de pratade om? Det får vara deras hemlighet... Det ska i alla fall konstateras att den 13 september 2009 var en spännande dag. Nya vänskapsband knöts och Finlands och Sveriges historia visade sig än en gång vara sammanflätad.

Wienerbröd – utmärkt ammunition för goda vägbyggen!

Har jag varit en sådan där mut-tant? Ägnat mig åt bestickning? Nej. Men jag har utnyttjat doften av nygräddade wienerbröd. Det erkänner jag. Och det var verkligen, verkligen nödvändigt. Sommaren 2007 skulle nämligenTrafikverket bygga om väg 111, det avsnitt som leder förbi Djuramåsa. Vägplaneraren tyckte att det räckte med en liten 90-gradig avfart från huvudvägen in på Djuramossavägen. Jag såg effekten framför mig. Folk skulle köra förbi.Det här äventyrade totalt vår verksamhet. Det måste ändras. Jag kontaktade Trafikverket, och tidningen, men för att inte få det att låta som att jag var orolig för besökssiffrorna, så valde jag den andra vägen som alltid smäller högt; säkerheten. Jag gav ett skräckscenario om att med det tänkta bygget skulle fordon behöva bromsa in på vägen och risken för krock var uppenbar. Trafikverket uttalade sig i tidningen och sa att det var viktigare att det bara fanns ett körfält när man skulle ut från Djuramossa.

Nä minsann. Det där kunde jag inte acceptera. Jag ringde upp vägprojektledaren. Vi bestämde möte. Tittade på avfarten och diskuterade hur de tänkte sig avfarten till museet från vägen. Jag körde mitt starkaste kort igen, säkerhet, och målade upp bilden av att turistbussar, människor på bilsemester och andra skulle i sista sekund se avfarten mot museet, göra en 90-gradig sväng från en 100 km i timmen-väg och pang, skulle olyckan vara ett faktum. Efter diskussionen tog vi en tur på museet och avrundade turen med kaffe och nygräddade wienerbröd och – tadaa – så var det löst. Efter wienerbrödsmumsningen kom projektledaren på att det nog fanns extra pengar som kunde bekosta en liten asfalterad avfart till vägen som förhindrade scenariot med olyckor. Han fick däremot inte göra en ”riktig” avfart för det var minsann inte planerat. Men det blev bra nog. Hösten 2007 hade vi en fin asfalterad bit avfart som bilar och bussar kunde svänga in på innan det var dags att ta av in på Djuramossavägen. Tänk vad man kommer långt med ett trevligt möte, kaffe och en sötsak!

Kristidskokboken – en succé på alla sätt och vis

Beredskapsmuseets Kristidskokbok gavs ut första gången år 2003. Då, 2003, hade vi inte råd att trycka någon bok, så jag skrev ut alla sidor i kokboken på skrivaren och band ihop boken, exemplar för exemplar, med spiralband. Jädra jobb med den där spiralbindningen. De flög åt alla håll och skulle pressas fast i en eländig maskin och... ja...

Idén att skapa en kokbok kom från kvinnorna jag träffade på museet, de kvinnor som under krigsåren höll igång vardagen medan männen var inkallade. Många av kvinnorna påpekade, indignerat, att andra världskrigets historia var så oerhört fokuserad på manliga insatser; männen som stred och männen som styrde, och att ingen brydde sig om vad som hände i samhället, där inga män fanns kvar. Kvinnorna hade tagit över allt och såg till att vardagen rullade på, både på hemmaplan och i yrkeslivet. Den hårda ransoneringen upptog en stor del av människors vardag under andra världskriget. Det skulle klippas, klistras, räknas och kontrolleras kuponger. Dessutom skulle det hämtas ut kuponger, planeras mat ochhållas koll på eventuell extra tilldelning. Så då sammanställde jag ”Beredskapsmuseets kristidskokbok”, för att ge kvinnornas bild av hur det var att leva i Sverige under beredskapstidens ransonering. Ett särskilt tack vill jag rikta till Kerstin Nyhrén som lärde mig massor om hur det var att arbeta i storkök under beredskapsåren. Hon kom dessutom på den smått berömda "Kristidskakan" som jag har fått förevisa i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

2010, vad händer då?

I slutet av 2009 sprudlade det av framtidstro på Beredskapsmuseet. Vi hade etablerat en så fin relation med SFHM. Vi var ett etablerat, välrenommerat museum och besökarna kom till museet i allt större skaror. En ny hall hade vi fått löfte om bidrag till och dessutom skulle vi få ökade anslag det kommande året. Jag hade fått ännu fler uppdrag med utbildning av museer och mina kunskaper hade gjort intryck i sådan omfattning att även museiorganisationen ArbetSam i Norrköping köpte in en utbildning av mig. Allt var verkligen toppen. Tigertvisten med militärerna var helt avslutad. Vi skulle ha en gigantisk militärhistorisk dag i augusti där SFHM skulle bära en del av kostnaderna. Det skulle bli internationellt uppmärksammat. Och jag var dessutom frisk. Det var slut på sovande överallt och blodtrycket var lågt och fint. Och min examen var klar. Det fanns verkligen inte ett enda moln på himlen, i alla fall inte i min värld. Så kul vi skulle ha det med vårt projekt som vi numera kallade för vårt Livsprojekt.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!