34. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL III - ANGREPPET ( 2010 )

AVSNITT 1 - ÅRET BÖRJADE SÅ BRA; Januari 2010

Det här kapitlet, kapitel 3, i min berättelse om Beredskapsmuseet, det är också en del av Beredskapsmuseets historia. Det jag kommer att berätta är inte en "version" av en händelse. Det är inte heller en "friserad" del av någon annans sanning. Och det handlar inte om "rätt" eller "fel". Nej, tyvärr är det här precis vad som hände oss och jag hoppas innerligt att det aldrig, aldrig händer något liknande igen.

2010 inleds med pompa och ståt

2010 började lika fint som alla andra år, fast ännu finare. Vi hade levt två år i verkligt ”sus och dus” med Beredskapsmuseet, tack vare den fina ekonomiska stöttningen från SFHM. Våra statsbidrag hade ökat rejält och nu, inför 2010, skulle vi få hela 750 000 kronor. Pengarna skulle gå till att bygga en ny hall. Det kändes fantastiskt. Allt var toppen! Det fanns verkligen inte ett orosmoln på himlen när 2009 gick över till 2010. Arrangemangen och planeringen flöt på precis som det var tänkt. Johan hade etablerat mängder av kontakter på museerna runtom i landet och han var tongivande i SFHM:s marknadsföringsgrupp. Vi var respekterade för vår kunskap och för det vi hade åstadkommit.

Min juristbyrå, ja den blomstrade. Jag fick göra precis det jag älskade att göra; dela med mig av mina erfarenheter från museiverksamheten och kombinera den med juridiken. Jag åkte till olika verksamheter och höll utbildningar, från norr till söder. På mina utbildningar uppstod diskussioner kring vapenlagen. Vissa museer påstod att de inte behövde vapenlicens längre - SFHM hade ordnat det, sa de. Rikspolisstyrelsen hade gett SFHM tillstånd att visa vapen som var ombyggda till ”rekvisitavapen” berättade museerna, och då var dessa vapen, enligt vad museerna fått höra, licensfria. Det lät märkligt i mina öron, men vårt museum hade inget med det att göra. Jag tänkte inte mer på det.

"Museet präglas också av den speciella välkomnande atmosfär som kännetecknar helt eller delvis ideellt drivna museer."

Skrivet om Beredskapsmuseet. Utdrag från en wordpressblogg 2010, ”traditionochfason”

Varje gång jag fick del av positiva omdömen gällande vår museiverksamhet såg jag till att dela dem på hemsidan, som var vårt nav i marknadsföringen. Jag arbetade oerhört mycket med hemsidan för att den skulle bli så informativ som möjligt. Där fanns verkligen allt möjligt för den historieintresserade. 2010 gick vi dessutom med i den ”nya trenden” Facebook, som nu började sprida sig rejält. Ytterligare en plattform för direkt kontakt med besökarna. Det var ju världens bästa idé, tyckte jag. Så Facebook och hemsidan, det var våra kanaler där vi kunde förmedla vad som hände på museet.

2010 inleddes med extrem kyla. Mitt i smällkalla januari spelade metalbandet Inept Madness in en video vid luftvärnseldställningen i Djuramåsa. Det var iskallt. Och det var supercoolt. Och vi kände oss verkligen gamla, för varken Johan eller jag kände att musikstilen kanske var för oss. Men det gjorde inget. Det var kul ändå att kunna hjälpa till.

En lördag i februari 2010 genomförde vi en historisk parad i Helsingborg. Vi hade planerat den i ett drygt år och syftet var att uppmärksamma utvecklingen av vårt svenska försvar med start i soldaterna som deltog i Slaget vid Helsingborg exakt trehundra år tidigare, år 1710. Den soldatkavalkad som gick genom Helsingborg genomfördes i samverkan mellan oss och de Carolinska föreningarna, Försvarsmakten, FRO, Hemvärnet och Husarerna. Kavalkaden som gick till fots och till häst genom Helsingborg bestod av 30 karolinska soldater, utrustade med musköter, i 1710 års uniformer. Därefter kom skånska husarer till häst, iförda husaruniform av årsmodell 1895. Efter dem följde dagens försvar, representerade av Ledningsregementet med tre fanor, Upplands-, Västmanlands- och Södermanlands regemente. Alla tre förbanden deltog vid slaget vid Helsingborg år 1710. Respektive fana fördes av två officerare/befäl. Det blev en fantastiskt fin kavalkad. Själva kavalkaden utgjorde även startskottet (!) för det kommande enorma arrangemanget som vi skulle genomföra på museet i slutet av augusti. Slaget vid Helsingborg skulle reenactas, lajvas, av hundratals karolinska soldater. Planeringen för det arrangemanget hade Johan lagt massor av tid på och det skulle verkligen bli ett arrangemang att beskåda. Vi räknade med uppemot femtusen åskådare. I samband med uppmärksammandet av Slaget vid Helsingborg ställdes den naturliga frågan: "Varför ska Slaget vid Helsingborg uppmärksammas?" och "Varför ska man påminna om blodiga krig?" Jag skrev ett svar på hemsidan där jag förklarade museets ståndpunkt, att alla krig har gett avtryck i världshistorien och att vi måste lära oss av vår historia, hur den präglat vår nutid.

Precis i början av 2010 kom det även in en hel del gåvor från olika håll och kanter, inte bara i form av föremål att ta omhand, utan även ekonomiska gåvor, bland annat 6000 kronor i donation från BRB, Driftvärns kamratförening Byggvärnet.

Bokklubben SMB, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, har jag redan presenterat ingående i tidigare avsnitt. Precis som vanligt skulle vi genomföra SMB-dagarna under Kristi himmelfärdshelgen. Dessutom skulle ”Årets enkrona” delas ut för allra första gången till museets störste välgörare, Godsägare Gustaf Trolle. Vi hade bestämt oss för att det vore väl orimligt att betala en krona per år genom insättning på bankkontot. Nej, det måste bli ett större projekt kring den enkronan. Innan vi började planera hade vi förstås frågat Gustaf Trolle om han kunde tänka sig att erhålla årets enkrona på lördagen då den militärhistoriska helgen ändå genomfördes och besöktes av hundratals människor som alla älskade både museet och militärhistoria. Jodå, det kunde han absolut. Så år 2010 var första året vi hurrade för Gustaf Trolle, gav honom en rejäl bukett blommor, och överlämnade en inramad enkrona. Bara för att göra det extra speciellt hade jag sparat en specifik enkrona som präglades år 2009 till minne av 200-årsjubileet av Finlands avskiljande från Sverige.

Efter 2010 års SMB-dag fick vi tackmail från besökare som bland annat skrev:

"Jag är full av beundran över de insatser som är gjorda för att åstadkomma den höga kvalitetsnivå som objekten och materielen på museet håller.

Ni är värda allt stöd i ert entusiastiska arbete med att dokumentera, visa upp och vårda vår militärhistoria. Lycka till i fortsättningen.

Med vänlig hälsning Krister K."

Vi fick bidrag även från Helsingborgs kommun vid den här tiden. Bidraget användes till att bekosta fria visningar för skolelever i Helsingborg, från årskurs nio och uppåt. Det var en win-winsituation. Skolorna behövde inte betala något för visningen och vi fick betalt via bidraget.

Vi hade en mycket fin relation med Armémuseum, SFHM:s museum, och dess museichef. I Armémuseums butik såldes produkter från oss med ”En Svensk Tiger” och de sålde även min lilla kristidskokbok. Den inledande produktionen av kokboken, med krav på egenhändig utskrift, laminering av fram- och baksida samt spiralbindning, den var så tidsödande att det hade varit fullständigt omöjligt med större produktion. Nu när jag hade fått möjlighet att trycka kokboken genom bidraget från SFHM, så nu kunde jag äntligen sälja kokboken på fler ställen än bara i museets lilla butik. Våra produkter gick väldigt bra även på Armémuseum så beställningarna ökade allteftersom.

Jag hade flera beställningar på kurser och jag skulle åka runt till föreningar och bibliotek för att hålla föredrag om ransonering och kristid. För en symbolisk summa spred jag historiken om andra världskrigets påverkan på svensk kosthushållning. Det allmänna intresset för ransonering och kristid var inte överst på listan hos allmänheten år 2010. Det var liksom ingen risk att något sådant skulle hända igen, antogs det.

Vi körde på med bunkervandringarna, precis som vanligt. Sedan år 2009 hade vi dessutom visning av den återställda närspaningsradarn i Laröd, och visning av Skånelinjen. Museiverksamheten var i sig självt redan då unik. Det var bara på Beredskapsmuseet som vi visade de här återställda delarna av det svenska försvaret under beredskapsåren och det kalla kriget. Men det var också därför vi fick statsbidrag, för att Skånelinjen, stadsvärnen och Larödsradarn skulle bevaras av oss.

Kort sagt inleddes 2010 som ett riktigt Kanonår. Jag var glad och stolt över min verksamhet. Fridens boning rådde efter tigern. Vår ekonomi såg ljusare ut än på länge. Det kändes inte som om särskilt många sorger låg på mina axlar. Och vi hade ett enormt arbete framför oss med den kommande "jättehelgen" där vi skulle återskapa "Slaget vid Helsingborg" ute på Beredskapsmuseet. Inbjudan till föreningar, såväl nationellt som internationellt, hade redan skickats ut och jag såg fram emot att få ro projektet i land. Med erfarenheten från alla SMB-dagar jag varit med om att arrangera, så var jag säker om att det kommande evenemanget skulle bli en succé.

Vidareförmedling av statsbidrag

Vissa saker med SFHM hade jag lite svårt att fördra. Hösten 2009 blev jag ombedd av SFHM att inför 2010 ansöka om 50 000 kronor extra. Pengarna skulle jag sedan föra vidare till Hässleholms museum, då de behövde ett anslag för att bevara försvarets mobila wienerbrödsbageri. Jag sa bestämt nej till detta. Det kändes absolut som fusk, för mig i alla fall, att ta emot pengar och sedan smyga över dem till ett museum som inte var berättigat till statsbidrag. Så nej. Det meddelade jag SFHM.

Styrning av historieförmedling

Ett par veckor efter frågan om överföring av statsbidrag skickade SFHM ut en skrivelse med historik om det kalla krigets period. SFHM tyckte att den texten skulle alla museer sätta upp som beskrivning avtidsperioden. Jag blev, faktiskt, upprörd över skrivelsen. Bara för att vi hade statsbidrag innebar väl inte det att en statlig myndighet skulle styra över hur vi beskrev svensk historia. Jag pratade med Johan om det hela och sedan åkte skrivelsen i papperskorgen med ett ”pfft” från mig.

Föremålsregistrering

Hösten 2009 erbjöds alla museer en dator där vi skulle registrera alla våra föremål. Datorn var kopplad direkt till SFHM:s föremålsregister och föremålen skulle på så sätt kunna hittas även av SFHM. Jag sa till Johan att den dagen något föremål som är vårt registreras i SFHM:s databas, den dagen jobbar inte jag här längre. Det kommer aldrig att hända. Men. God min utåt gällde. Jag reste upp till Stockholm. Fick en förevisning av datorn. Tog med mig datorn till museet. Ställde den i ett hörn och där fick den stå. Orörd. Det kändes verkligen märkligt att vi skulle registrera våra föremål. Jag bar med mig historien om Wermlands militärhistoriska förening i bakhuvudet och det kändes verkligen inte bra i magtrakten att registrera något alls hos SFHM.

Fanns det ett särskilt tillstånd att slippa vapenlicens, för museerna? 

I SFHM:s årsredovisning för 2009 stod följande intressanta text att läsa.

Eftersom det diskuterades så mycket under mina utbildningar av de andra museerna just gällande vapenlagen och SFHM:s påstådda 'tillstånd från Rikspolisstyrelsen',så valde jag att kontakta Rikspolisstyrelsen direkt för att verifiera uppgifterna. Som jurist ville jag helt enkelt kontrollera fakta och kanske behövde jag korrigera min museiutbildning eftersom ett tillstånd skulle finnas. Lars Bjöhle på Rikspolisstyrelsen och Patrick Hertzmann på SKL var tydliga i sina svar till mig. Inget sådant tillstånd existerade. Det hade aldrig meddelats. Det skulle strida mot vapenlagens bestämmelser att meddela ett sådant tillstånd.

Det SFHM hade påstått i sina årsredovisningar, i sina riktlinjer till andra museer, och i sina offentliga uttalanden –var det inte sant? Jag tänkte att det måste vara ett missförstånd. En statlig myndighet skulle väl aldrig påstå att man hade ett tillstånd som inte fanns? Det verkade så osannolikt att jag tänkte att SFHM måste ha misstolkat något i sina samtal med Rikspolisstyrelsen. Jag lade ut informationen på museets hemsida då jag tänkte att någon säkert visste mer om det här uppenbara missförståndet.

Någon vecka senare ringde SFHM Johan. SFHM var rasande. Jag skulle sluta 'lägga mig i deras arbete'. Detta kunde inte accepteras." Johan berättade vad som hade sagts i det oväntade samtalet och vi var båda så förvånade. Det var väl inga problem om de hade missförstått något på SFHM. Allt gick väl att rätta till. Men, man ska välja sina strider sa vi båda och jag blundade för vad jag hade fått reda på. Locket på. En Svensk Tiger.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!