17. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL II - DE LYCKLIGA ÅREN ( 2000 – 2009)

AVSNITT 1 - Skånelinjen och bunkrarna räddas; 2000 - 2009

Leif Högberg, bunkerfantast och marknadsförare i själ och hjärta

År 1999 kom en glad herre till museet. Han liksom ”brölade” in, vilket var hans ständiga normalläge, och frågade mig om jag var den som kokade kaffe där. Det var verkligen inte världens bästa öppningskommentar, men jag fann mig snabbt, tittade på honom, gick ut från kassan och lämnade museet, förbannad på snubbar som han som trodde att bara för att jag var kvinna på ett försvarshistoriskt museum så var kaffekokning typ det enda jag förmådde bidra med. Johan fick klara sig själv resten av den dagen. Kvinnoförnedrande händelser har jag varit med om så många gånger. Som exempelvis när jag kom till Beckers färgaffär på Stattena i Helsingborg och frågade efter en bredspackel, då fick jag motfrågan: ”Ska DU göra det?” När jag skulle hålla en visning på museet kom en besökare fram till mig och frågade: ”Var är guiden?” Något som retade gallfeber på mig, det var att bli kallad ”vännen”, ”gumman”, ”låt du oss fixa detta” eller, ”Gör som skomakaren, bliv vid din läst.” Så många gånger detta hände. Men visst, jag var 27 år när vi startade museet. Och kvinna. Vem trodde väl att jag skulle kunna något alls, egentligen? Jag var ju bara en... tjej... Idag vid fyllda 56 år är det ingen som kallar mig lilla gumman. Det växer alltså tydligen bort med åldern...

Mannen som ställt den plumpa frågan var Leif Högberg, en man som verkligen ”snöat in” på allt om bunkrar och betong. Han var ute på en sväng för att se bunkrarna på Batteri Helsingborg. Trots hans kommentar blev vi strax goda vänner då det visade sig att Leif var marknadsförare i själ och hjärta. Om någon behövde sälja konserverad gröt och få det att låta som att det var den enda maträtten som behövdes, då var det Leif. Jag fick plötsligt den där marknadsförarvännen som jag så väl behövde, någon att kasta idéer emot och se om de fångades, eller om de flög förbi och landade i papperskorgen. När vi sågs blev den naturliga öppningskommentaren "Är det du som kokar kaffe här?"

Leif och Johan blev snabbt absoluta bästa vänner i vått och torrt. De delade samma humor, samma envishet och samma intresse för historia, även om Leif var mest inne på betong. Det blev en, för Leif, livslång vänskap till dess Leif tyvärr dog i januari 2024 av, som han själv uttryckte det, sina ”tre dödliga sjukdomar”, som han mot alla odds hade lyckats besegra i många år.

Bunkrarnas försvarare - Leif och Johan

Ingen brydde sig om 1940-talets skyddsrester runt om i de svenska städerna och längs med kusten. Fortifikationsverket var i full färd med att ta bort allt som påminde om beredskapsåren. Någon måste snarast bevara vår försvarshistoria. Och denne någon blev kombinationen Leif och Johan. Tillsammans var de ”Bunkrarnas försvarare” i alla lägen.

Bunkervandringar i Helsingborg startar

Leif och Johan genomförde den allra första bunkervandringen inne i Helsingborg år 2000, givetvis under Beredskapsmuseets ”paraply”. De fortsatte med vandringar längs med Skånelinjen samma år.

Leif skrev bok efter bok om betongen längs vår kust, med Johans hjälp. Växjöbon Jörgen Sjöblom, ytterligare en sån där härligt bullrig vän med fantastisk humor och glädje, dök också in i bunkervärlden och sällade sig till de två. Sedan kom Höganäsbon Lars Dahlbom också och han gjorde enorma insatser i arbetet med dokumentation och bevarande av Skånelinjen och dess historia. Och Vikenbon Sven-Olof Heed sällade sig till skaran när den gamla radaranläggningen i Laröd skulle räddas. Jag däremot, jag höll mig undan betong och bunkrar. Det fanns inte tid för mig att engagera mig alls i det de höll på med. Men, de gjorde en fantastisk insats. Jag såg till att det fanns pengar till alla projekt de hade i samband med bunkerräddningen. Bland annat åkte de runt hela Europa och besökte varenda liten kvarlämnad betonghög. Det var lärorikt för Johan, som kunde applicera upplevelser från andra museer på utställningarna på museet.

Skånelinjen dokumenteras

Forskning om Skånelinjen inleddes på museet, under ledning av Johan och Leif. Ju mer historik de fick ordning på, desto mer blev de alldeles sålda på att Skånelinjen måste bevaras på något sätt. Linjen var ju avgörande om Sverige skulle ha angripits under andra världskriget. Det var en fantastisk historia om de 1063 bunkrarna längs med den skånska kusten, men ingen ville bevara den. Sextio år efter bunkrarnas uppbyggnad skulle räddarna Johan och Leif gå i krig med stat och kommun för att få dem att förstå att vår försvarshistoria måste räddas.

I Helsingborg inleddes så småningom arbete genom en Bevarandeplankommitté, där en man vid namn Lars-Erik Lydén skulle inventera Skånelinjens värn (Lägg hans namn på minnet, det kommer mer om honom i min berättelse). Lydéns inventering skickades ut på remiss. På den här tiden var det ingen som kunde något om bunkrar, eller Skånelinjen, förutom Johan och Leif. När de hade fått ta del av utredningen sågades den jäms med fotknölarna av de båda bunkergrabbarna, särskilt när det föreslogs att det cirkelrunda, unika värn H59 i Öresundsparken skulle rivas ”för att ge de äldre på Valltorp en vackrare utsikt”. Just det förslaget fick Johan att omgående kontakta Länsstyrelsen och kräva agerande för att bevara bunkrarna. De var ju en del av vårt gemensamma kulturarv! sa Johan.

Helsingborgs kommun blev sura på Johan, och därmed även på vårt museum förstås, för hans ansökan hos Länsstyrelsen. Kommunen uttryckte att det var ett ”utspel från museet som komplicerar utredningen.”

Riksantikvarieämbetet drar lans för bunkrarna

Riksantikvarieämbetet hoppade in i bunkerdiskussionen och sa stopp och belägg till kommunen. Dessutom framförde Riksantikvarieämbetet skriftligen att genom tillkomsten av Beredskapsmuseet "finns i Helsingborgsområdet en unik möjlighet att göra detta moderna kulturarv levande och tillgängligt för allmänheten". Ett representativt urval av värnen skulle uppfylla kriterierna för byggnadsminnesförklaring, ansåg ämbetet. Eftersom de kulturhistoriska värdena hade "nationell betydelse" tyckte också ämbetet att det var "fullt realistiskt" att skydda det antal värn som Beredskapsmuseet hade föreslagit.

Fortifikationsverket erbjöd sig att rusta upp och modernisera de värn som skulle bevaras så att Helsingborgs stads framtida underhållskostnader kunde minimeras. Moderaten Mats Sander motionerade i kommunfullmäktige och begärde att kommunens förvaltningar fick i uppdrag att, tillsammans med Beredskapsmuseet, ta fram en bevarandeplan för delar av befästningslinjen och sedan göra dem tillgängliga för allmänheten.

2005 fick Helsingborgs kommun överta runt 120 värn av Skånelinjen, från Försvarsmakten. De plomberades och målades och marken runt många av värnen röjdes så att intresserade besökare kunde komma åt att titta. 17 värn och skyddsrum – 15 i Helsingborg och två i Höganäs – blev de bunkrar som Johan och Leif hade föreslagit, med förslaget tillstyrkt av Riksantikvarieämbetet. Arbetet gick sakta framåt. Det fanns hopp om bevarande istället för rivning. Johans och Leifs bokstavliga tjat, i åratal, om att värnen måste bevaras hade äntligen gett resultat. Ingen annanstans skulle värn bevaras på det sätt som skedde i Helsingborg.

Orsaken till bevarandet var precis som Riksantikvarieämbetet hade förklarat några år tidigare, att genom Beredskapsmuseet kunde värnens historia göras tillgänglig för allmänheten. Det skulle man ta vara på. Så sakta gick vi mot ett befäst avtal om värnen, ett avtal som inte skulle gå att riva upp.

Helsingborgs dagblad följde projektet ”Rädda beredskapsvärnen” med stort intresse. Och plötsligt hände det. Försvarsmakten gick in och räddade de 17 utpekade bevaransvärda bunkrarna genom att helt enkelt återta ansvaret för dem. Genom Försvarsmaktens återtagande av dessa 17 värn tog försvaret även på sig ansvaret att rädda dem till eftervärlden. På så sätt iordningställdes dessa 17 värn för visning. Värn 740 (alla värn har siffror, från 1 till 1063…) hade dessutom ett stridsvagnstorn som museet hade licens för. Även det bevarades och är idag alldeles ensamt om att vara helt bevarat. Nu till den klassiska frågan från alla eventuellt oroliga själar som bor i närheten av värn 740. Om någon undrar; Går det att skjuta "på riktigt" med värn 740:s torn? Nej, det gör det inte, absolut inte.

Kommunfullmäktige fattade den 12 juni 2008 beslut om att överta de 17 utvalda bunkrarna från försvaret och så var det klart. Johan behövde två pansarvärnskanoner som skulle sättas ut i värnen och frågade SFHM om SFHM kunde tänka sig att hjälpa till genom att överlämna två sådana små kanoner. SFHM tyckte att det var toppen och vi fick, som vanligt på egen bekostnad, hämta de två små värnkanonerna som de frivilliga baxade in i respektive värn med mycket möda och stort besvär. De små kanonerna är fast installerade och kan inte tas ut ur värnen om de inte skärs sönder.

De "nygamla" värnen i Helsingborg fick sakta sin forna glans åter tack vare ett välvilligt inställt Fortifikationsverket samt en likaledes välvilligt inställd Helsingborgs Stad. I december 2008 var det förbesiktning av alla värnen, inklusive den gamla radaranläggningen i Laröd. Dörrar var på plats, det hade putsats och målats, men, ve och fasa, ett av värnen, 733 a i Domsten, hade fått en trappa som skulle få vilken försäkringstjänsteman som helst att skrika av fasa och vägra försäkring. En stege hade monterats och tanken var att få hugade besökare att klättra två meter ner på en liten stege med trappsteg avsedda för fötter i högst storlek 32. Ånä, sa museet, åjo, sa PEAB och Fortverket, som ansvarade för renoveringen. Till sist löste det sig med den eländiga trappan och jag slapp ligga sömnlös över eventuella plötsliga fall från trappor, rätt ner i bunkrar, där ingen kunde lyfta upp dem, så den fallande stackaren låg där och dog, med bruten rygg, och avslagna armar och ben och… jag vill bara förklara för dig hur mina tankar kunde rassla iväg kring olika skeenden under infall av sömnlöshet på grund av oro för problematiska händelser…

Den 30 maj 2009 invigdes Skånelinjen med pompa och ståt; 17 värn och en radaranläggning i Laröd. Göteborgs Artilleriavdelning och KA4 Museum var med under invigningen. Birgitta Persson och Ingela Rasmusson hade bakat kristidskakor för glatta livet, lottorna serverade kakan tillsammans med Åsens lantmjölk, sponsrad av Skånemejerier. Helsingborgs stad var på plats och politiken representerades av riksdagsledamoten Mats Sander, som varit en av de starkast pådrivande politikerna i Helsingborg för bevarande av de historiskt värdefulla värnen i Skånelinjen. Alla frivilliga krafter på Beredskapsmuseet höll ordning på evenemanget och SFHM var också där. En del av ett bidrag från Karl-Vilhelm Lundgrens minne gav ekonomiskt stöd för att genomföra invigningen!

Radaranläggningen i Laröd, den följde med bunkrarna som en fantastisk liten historisk pärla. I oktober 2008 var det dags att för första gången visa den för allmänheten. Johan hade bjudit in Helsingborgs dagblad att som allra första tidning få se hur det såg ut inne i anläggningen som avvecklades av Försvaret så sent som år 2006. Efter en heroisk insats av museets frivilliga, Lars Dahlbom och Sven-Olof Heed, lyckades de till och med sparka igång den gamla radarn. Allt fungerar än idag och under visningar startas radarutrustningen så deltagarna kan följa vad som händer ute i sundet via skärmarna i anläggningen. Vi planerade att under 2010 levandegöra anläggningen ytterligare, men det behövdes ekonomiska resurser för de planer som gjordes upp.

Larödsradarn invigdes den 1 juli 2009. Den allra första visningen hölls den 26 juli 2009. Nu var den unika kallakrigsanläggningen bevarad som en del av Beredskapsmuseet. Ännu en gång hade vi lyckats bevara ett ovärderligt kulturarv. Och jag, jag var nöjd med att kunna avsluta den enorma ekonomiska ansträngningen för att få igång Larödsradarn. Nu återstod att hålla den i fint skick. Elkostnader. Avfuktning. Översyn. Det blev en kostnad som skulle komma att belasta museets skrala ekonomi, men det skulle jag nog kunna lösa. Då, vid denna tidpunkt, hade vi ju både statsbidrag och kommunalt bidrag. Jag såg inte ekonomi som något större bekymmer.

Så småningom kunde vi teckna ett avtal med Helsingborgs stad, för att bevara stadsvärnen inne i Helsingborg, ett urval av värn av Skånelinjen och dessutom radaranläggningen i Laröd. Vår ”bastardverksamhet” med visning av värn och bunkrar som pågått utan något som helst tillstånd var nu ordnat med officiella avtal och skulle komma att gälla i stort sett för all framtid. Jag skrev avtalet. Om du begär ut det kommer du att se svårigheterna med att säga upp avtalet. Jag återkommer till vissa "förtrödna" försök att säga upp vårt avtal lite längre fram i min berättelse.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!