18. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL II - DE LYCKLIGA ÅREN ( 2000 – 2009)

AVSNITT 2 - NÄR LIVET SA TILL MIG: "JAG STYR, INTE DU!"; 2001

Vårt projekt kräver uppoffringar

Vårt museiprojekt ställde krav på oss. Vi måste finnas där, ständigt, Johan och jag. Vi kunde inte sjukanmäla oss och vi kunde inte vara bara lite trötta för dagen. Om museet skulle öppna en viss tid på dagen, ja då måste vi vara där. Och allt skulle vara färdigt. Det fanns ingen kollega att överlämna ansvaret till. Så oavsett vad vi drabbades av rullade vårt projekt skoningslöst vidare. Det blev till slut en vana. The Show Must Go On. Utan pardon.

Samma sak gällde för all administration jag hade dragit på mig när vi startade museet. All admin, alla siffror, alla beräkningar, ekonomin, det var bara min uppgift. Bara att visa Johan en siffra på ett papper gjorde – och gör än idag – att han tvärvänder och försvinner ut, någonstans där jag inte kan hitta honom. Lika mycket som han älskar historia, lika mycket avskyr han siffror. Vi har verkligen motsatta intressen, Johan och jag, och tur är väl att vi var en av varje i vårt projekt, eftersom båda behövdes. Så det var min sak att lösa den ekonomiska överlevnaden för museet.

Jag hade ingen aning om hur bokföring fungerade när vi drog igång vårt projekt. Det blev till att börja från början, läsa på, försöka förkovra mig. Vår första revisor, sådana grå hår hon fick av min bokföring de första åren. Jag lyckades trampa rätt ner i alla skattemässiga och redovisningsmässiga nybörjarfällor. Jag borde haft en mentor, men min självklare mentor, min pappa, han hade förstås lite svårt att hjälpa till eftersom han var saligen avliden. Därför blev det så att jag satt alldeles ensam på kontoret, som jag hade inrett hemma hos oss för att kunna arbeta på kvällar och nätter när jag inte behövde vara småbarnsförälder, och så försökte jag lösa det administrativa kaos som ständigt rådde.

Jag lärde mig alla program jag behövde kunna för att sjösätta en rejäl hemsida för museet, med mängder av historik, information, kalendrar, veckobrev och allmän information. Det blev museets kanal utåt. Jag skrev nyhetsbrev och krönikor om vad som hände på museet och vi hade en strid ström av återkommande sidläsare. I en årskrönika kunde man läsa att jag just det året hade publicerat 17 nyhetsbrev och jag hade skrivit klart och tryckt upp Kristidskokboken för första gången. Vi hade invigt utställningen Krigets kvinnor och de gigantiska kanonerna 21:an och en 12/70-kanon hade kommit på plats på museiområdet, som nu var fullt av ”vildvuxna kanoner”. Allt jag skrev på hemsidan då har verkligen kommit till nytta i min berättelse om Beredskapsmuseet.

Nya områden som krävde ny kunskap dök upp ständigt. Livsmedelshantering med egenkontroll. Vatten och avlopp. Bygglov. Skatter och avgifter. Personal. Försäkringar. Besökare. Försäkringar där också. Säkerhet. Larm. Vapenlicenser. Fastighetsavtal. Vägdragningar.

Vi hade inte råd att anlita hjälp, så allt som gjordes som inte gällde föremål, det gjorde jag. Jag drunknade i papper... Om jag inte höll undan de administrativa skyldigheterna för museet så steg de snabbt till oöverstigliga berg. Det var – på riktigt – fullständigt omöjligt egentligen att klara ut allt som måste göras, men på något sätt så lyckades jag. Ofta i sista stund. Och när det uppstod problem, oavsett vilket slag det må vara, då ställde jag mig upp, fullt beredd att reda ut situationen, finna lösningar, och, ibland, ta upp mitt starkaste vapen, pennan.

Livet kan ändras – på ett ögonblick 

Sommaren 2001 var jag gravid med barn nummer två. Det mesta gick som på räls även om det var väldigt mycket att göra i vårt museiprojekt, som numera var en väldigt fast förankrad institution. Det fanns inte på kartan att vi skulle göra något annat, eller att jag hade någon annan uppgift än att stå bakom kassan och koka ärtsoppa. Det kändes inte helt som min livsplan, men jag njöt av möjligheten att få vara entreprenör och utveckla verksamheten vidare. Och jag trivdes storartat med att träffa alla besökare. Världen består av väldigt många oerhört trevliga människor! Jag tyckte att vi hade planerat allt mycket väl. Senaste besöket hos barnmorskan hade varit positivt, med en beräkning av vårt barns födelsevikt till minst 3,5 kilo. Jag njöt av graviditeten. Vår son (jag var alldeles säker på att det var en pojke) var beräknad att födas den 4 augusti. Perfekt, då var säsongen i stort sett över, tänkte jag.

I mitten av maj 2001 hände något. Ena dagen var jag på kontroll. Allt var fint. Morgonen därpå kände jag att något hade hänt, men jag visste inte exakt vad. Två veckor gick och det kändes som om magen på något sätt började krympa, som om mitt ofödda barn liksom minskade. Jag ringde och frågade om jag inte kunde få komma på en extra kontroll, men fick beskedet att det ändå snart var dags för nytt besök då det skulle kontrolleras vikt och bestämmas en mer exakt uppskattning av när vår pojke tänktes vilja dyka upp.

Den 5 juni var det dags för nytt besök. Jag var i vecka 31. Johan och jag lämnade Sophie på dagis, vinkade hejhej och körde iväg mot doktor Bo-Inge. Jag mådde absolut inte bra. Magen drog ihop sig på ett så konstigt sätt. Smärtor kom och gick i hela kroppen, jag var uppsvälld som en fotboll och såg ut som en melon i huvudet. Hos Bo-Inge fick jag som vanligt lägga mig ner på britsen för mätning av gravidmage. Bo-Inge skojade på, drog fram måttbandet, mätte min mage, och så bleknade han... jag och Johan fick sätta oss vid skrivbordet, Bo-Inge lyfte luren och sa att vi måste åka till sjukhuset på kontroll. Sedan sa han, nästan tyst för sig själv: "De klarar barn i vecka 30, vet ni." Jag förstod inte helt vad han pratade om. Johan tittade på mig, jag tittade på Johan, och så hörde jag Bo-Inge prata om att han hade fått en tid för mig till i morgon på förlossningen. Men. Vad var på gång nu? Det här hade jag absolut inte planerat.

 Vi körde hem. När vi kom innanför dörren sjönk jag ihop på köksgolvet. Jag ropade på Johan och sa att jag tänkte inte vänta till imorgon. Vi måste åka nu. Så det gjorde vi. Färden gick till förlossningen under tystnad, och jag blev inlagd. Sedan gick allt slag i slag. Ultraljud. Undersökningar. Övervakning av hjärtljud. Kontroller. Min lille pojke var 40 procent under sin vikt för att vara i vecka 30. Det flöt omkring mekonium i fostervattnet... Läkarna började förbereda för kejsarsnitt.

Johan kunde inte vara tillsammans med mig på förlossningen för vi hade ju Sophie att ta hand om hemma. Min mamma hade på något sätt känt på sig att något var fel för när jag ringde henne för att berätta att jag var inlagd, då satt hon redan på tåget, på väg ner i expressfart från Stockholm för att hjälpa till. Nu förstod jag att min biologiska finska moster, som jag fick kontakt med på senare år, hon hade nog rätt i det där med att vi var en urgammal shamansläkt från Karelen. Tack och lov för min mammas intuition.

Morgonen därpå, då föddes vår son, Leo, med kejsarsnitt. Jag tror att jag tappade medvetandet en stund, men jag kom tillbaka. Mitt blodtryck rusade åt alla håll och maskiner tjöt överallt. Jag såg Johan i något töcken, men jag förstod ingenting innan jag hörde Leo skrika och Johan sade; ”Det är en liten pojke. Han mår fint!” Åh! Tack och lov! Han var världens minsta, men tuffaste lille pojke. Efter ett dygn andades han själv och jag såg på honom att han var en stark liten grabb. Jag mådde mindre bra, men det kändes oväsentligt. Det skulle nog lösa sig.

Efter förlossningen flyttades jag till en BB-avdelning. Leo var kvar på neonatalavdelningen i sin lilla kuvös. På avdelningen rullade nyblivna mammor runt med sina bebisar i små plastlådor och såg sådär mammigt nöjda ut. Jag kände mig uttittad. Inget barn, men ingen mage kvar. Inlagd på BB. Uppenbarligen hade något inträffat. Ingen vågade fråga vad som hänt och var min bebis var någonstans. När jag kom in i matsalen tystnade sorlet och mammorna tittade bort. De vågade uppenbarligen inte ens möta min blick. Jag ville bara gråta och skrika ut att jag hade fått ett litet barn, världens finaste lilla pojke, men att han behövde bygga upp sig i en liten kuvös under en tid. Men jag sade inget. Jag bara satt där, alldeles ensam, och ville bara fly någonstans där jag slapp blickarna.

Blodtrycket gick ner det första dygnet, men jag mådde verkligen inte bra. Kanske ska man må såhär, tänkte jag. Det enda som som var viktigt för mig var ändå bara Leo, att jag skulle få hålla honom och ge honom all styrka han behövde. Han var alldeles ensam därinne i sin lilla kuvös. Johan och Sophie klarade sig. Min mamma var på plats och höll ställningarna. Underbara Gunnel slet halvt ihjäl sig ute på museet, för det var ju mitt i säsongen och grupperna nästintill stormade verksamheten. Så jag koncentrerade mig på vår lille pojke.

Den 9 juni, två dagar efter Leos födelse, då rusade mitt blodtryck till oanade höjder. Men ”så kan det ju vara när man har haft havandeskapsförgiftning” fick jag veta. Vi blev kvar på sjukhuset, Leo och jag. Jag orkade inte bry mig om mig. Blodtrycksmediciner skrevs ut, den ena efter den andra. Jag fick Cozaar, Tenormin, Plendil, allt möjligt, men inget hjälpte. Herregud, vad jag mådde dåligt. Mina läppar var blå av det höga blodtrycket och jag svällde upp som en fotboll, men, som läkarna sa: "Så kan det bli ibland." Jaha, så blev det med mig alltså...

När jag satt därnere på neonatalavdelningen och lyssnade på Leos ”ping” och ”pong” från maskinen som övervakade hans andning, hans hjärtslag, hans puls och allt vad som nu kunde mätas, då hann jag även fundera länge över mitt eget liv. Jag hade nästan dött när han föddes. Det var riktigt nära. Och jag mådde fortfarande inte bra. Blodtrycket åkte högre och högre upp, kroppen var svullen som aldrig förr och huvudvärken slog som ett enormt hårband av törnen runt skallen. Var detta slutet för mig, tänkte jag ibland. Skulle jag dö av högt blodtryck?

Skatterevision – mitt i allt annat

När Leo var inlagd på neonatal blev jag fullständigt handlingsförlamad. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat än att se till att han fick mat, var tredje timme, och att han däremellan sov på min bröstkorg där han fick värme och närhet och kunde höra mina hjärtslag. Museet var helt utanför min sfär. Men Livet rullar ju på även om man själv inte vill vara med. Så blev det här också. Plötsligt ville Skatteverket göra en revision av precis allt. Det ena brevet efter det andra dök upp i brevlådan, med fråga efter fråga staplad på varandra. Hade vi bildat en stiftelse för att bli skattesmitare, kanske? Varför hade vi så låga intäkter på vintern? Var bodde vi? Hyreskontraktet på vår bostad, kunde vi skicka det snarast? Jag tappade fattningen av alla brev, trots att jag egentligen hade svar på alla frågor och kunde skicka in både hyreskontrakt och förklaring till att museet inte hade några besökare under vintern, eftersom det uppenbarligen var stängt. Men jag var handlingsförlamad. Jag sprang mellan Sophie i Djuramåsa och Leo på neonatalavdelningen och försökte göra mitt bästa på alla fronter samtidigt som blodtrycket stegrades så det sjöd ur öronen på mig. Mest förnedrande kändes det när jag ringde till Skatteverket, förklarade att jag var på neonatalavdelningen, att jag hade så ont efter kejsarsnittet att jag inte ens kunde gå, men rösten i andra änden var iskall och meddelade att alla underlag de begärt från mig måste vara inlämnade senast dagen därpå. Så jag fick gå till Skatteverket. Jag hade med mig hyreskontrakt, fakturor och kvitton i en plastpåse. Jag kunde inte sätta mig ner så jag fick hålla mig i en stolpe. Jag väntade i kön, på min tur. Lämnade in kassen. Och gick därifrån. Det var nog det hemskaste besöket jag gjort på en myndighet. Det kändes som att jag gick till robotar som var helt ointresserade av något annat än papper, som de skulle ha in till varje pris, utan pardon. Vårt Projekts alla krav på mig var helt enkelt... skoningslöst!

Leo och jag kommer äntligen hem till Djuramåsa

I september 2001 var det äntligen dags. Efter tre månader i ett mörkt rum på neonatalavdelningen, med maskiner som sagt ping och pling och pong och plong, tillsammans med andra föräldrar som precis som jag suttit alldeles blickstilla och bara värmt sina bebisar medan hemorrojderna frodats, nu var det äntligen över och vi fick komma hem. Leo vägde strax under två kilo och även om han var liten var han kärnfrisk och stark. Vi hade klarat oss med ett nödrop, både Leo och jag.

Så medan världen fortsatte snurra, jorden gick sin bana runt solen och månen sin bana runt jorden, så gick jag min bana mellan bebis och liten dotter och museum, samtidigt som jag mådde riktigt fysiskt dåligt. Ingen märkte att min bana var lite hackig och jag själv, jag försökte ignorera det hackiga. Så parallellt med museets historia fanns hela tiden en liten familj som kämpade med sin vardag, sina liv och sina bekymmer. Och de var inte särskilt små, det handlade om liv och död på ett sätt som ingen kan föreställa sig om man inte varit med om det själv.

Mina egna fysiska tillkortakommanden kvarstod. Vad jag än gjorde, vilken medicin jag än fick, så fortsatte blodtrycket att ligga på oanade nivåer. Jag somnade överallt också, vilket var ett stort problem. Det räckte att jag satte mig ner en stund, så började ögonen klippa och sedan sov jag. Nog kändes det konstigt, men läkarna hade ju i och för sig sagt att såhär kunde det bli ibland.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!