År 1997 öppnade Sveriges enda museum i en underjordisk försvarsanläggning från andra världskriget.

​Beredskapsmuseets historia börjar våren 1940, under en tid när Sverige fruktade att andra världskriget skulle sprida sig över Öresund. Kustförsvarsanläggningen Batteri Helsingborg byggdes i rekordfart med byggstart den 27 april 1940 och anmält Klart för strid! den 7 juni 1940. Batteri Helsingborg  blev en viktig del av det svenska försvaret ända till början av 1990-talet. Då avvecklades anläggningen tillsammans med stora delar av det svenska invasionsförsvaret. Batteri Helsingborg förseglades och föll snabbt i glömska. Tanken var att det skulle förbli så.

 

Men hösten 1996 tog historien en annan vändning, genom det unga paret Marie Andrée (Kriisa) och Johan Andrée. Marie hade entreprenörens blick för möjligheter och en stark övertygelse om att det mesta går att lösa om viljan finns. Hon bar dessutom med sig andra världskrigets historia då hon var barn till ett finskt krigsbarn och en estnisk flykting. Johan, han drömde redan som liten påg om att bli historiker, med försvarshistoria som inriktning. Hans högsta dröm var ett eget museum där han fick styra över verksamheten som museichef. Johan gjorde militärtjänst, FN-tjänst och utbildade sig till värnpliktig officer. Erfarenheterna bar han med sig. 

 

När Johan och Marie för första gången kom till Djuramåsa, då såg de inte bara bunkrar och betong. De såg en plats där människors livsöden, Sveriges beredskap och andra världskrigets skugga fortfarande fanns närvarande. Här hade hundratals soldater tjänstgjort. Här hade unga människor levt sina vardagsliv medan kriget rasade i Europa. Här fanns en historia som förtjänade att berättas. Tillsammans såg de att den nedlagda försvarsanläggningen i Djuramåsa var ett unikt stycke svensk historia som riskerade att försvinna för alltid. Under samma period pågick en omfattande nedrustning av det svenska försvaret. Materiel skrotades i stor skala, militära anläggningar stängdes och generationen som upplevt beredskapsåren började bli gammal. Marie och Johan insåg att tiden höll på att rinna ut. Om ingen agerade skulle både föremål, minnen och berättelser gå förlorade.

 

Idén om ett museum växte snabbt fram. Projektet var dock långt ifrån enkelt. Marie och Johan hade ingen stor organisation bakom sig, inga offentliga bidrag och inga ekonomiska resurser att tala om. Det som fanns var en stark övertygelse om att kulturarvet måste räddas. Den som stöttade dem från allra första dagen var markägaren Gustaf Trolle, som alltid haft en önskan om att bevara anläggningen och låta den komma allmänheten till del. Han delade uppfattningen att anläggningen var ett viktigt kulturarv som borde bevaras. När många andra såg en gammal militäranläggning såg han ett stycke svensk historia som förtjänade en framtid. Gustaf Trolle var övertygad om att det skulle bli verklighet genom Johan och Marie och därför gav han dem tillstånd att använda marken i Djuramåsa till ett blivande museum. Han gav även sitt tillstånd till att anläggningen öppnades upp igen. Hans stöd kom att få avgörande betydelse för museets utveckling. Fortifikationsverkets Staffan Forsberg och KA2 Karlskrona genom kommendörkapten Tommy Bengtsson var ytterligare två nyckelpersoner som skapade förutsättningar för det blivande Beredskapsmuseet.

​

Arbetet inleddes under vintern 1996–1997. Tillstånd behövde ordnas, säkerhetsfrågor lösas och den tidigare hemliga försvarsanläggningen anpassas för besökare. Eftersom Batteri Helsingborg aldrig funnits med på vanliga kartor och dokumentation var begränsad uppstod många ovanliga praktiska problem. Men med hjälp av otaliga välvilliga tjänstemän och lokala krafter kunde projektet fortsätta framåt.​

​

Museet byggdes under mycket enkla förhållanden. Nästan allt arbete utfördes ideellt. Utställningstexter skrevs för hand för att spara pengar. En enkel biljettkassa fungerade samtidigt som cafeteria, kontor och personalutrymme. Vänner och frivilliga hjälpte till med allt från praktiskt arbete till transporter. På området fanns få bekvämligheter, men desto mer entusiasm.

Försvaret bidrog med vissa föremål som räddats undan skrotning. Bland annat bevarades kanonen Maja, den enda av Batteri Helsingborgs fyra pjäser som aldrig hade förseglats helt. Tillsammans med en äldre haubits blev den en av de första stora attraktionerna på området.

​

Under arbetets gång växte också ett nätverk av människor fram kring projektet. Tidigare soldater, veteraner, lokalhistoriskt intresserade och frivilliga började bidra med kunskap, föremål och berättelser. Sakta men säkert växte museet fram ur den skånska lerjorden.

En fråga återstod dock: vad skulle museet heta? Många namn diskuterades. Batteri Helsingborg, Krigsmuseet och Andravärldskrigsmuseet var några av alternativen. Men Marie och Johan valde slutligen namnet Beredskapsmuseet. Det speglade verksamhetens kärna. Museet skulle inte bara handla om krig utan om Sveriges beredskap, människorna som levde under den tiden och samhällets ansträngningar att skydda landet under några av Europas mest osäkra år.

​

Våren 1997 präglades av intensivt arbete. Tiden var knapp och ekonomin ansträngd. Samtidigt fanns en känsla av att projektet måste lyckas. De människor som hade tjänstgjort på Batteri Helsingborg började nå hög ålder. Deras berättelser behövde dokumenteras innan det var för sent. De militära föremål som fanns kvar riskerade att försvinna. Det var bokstavligen sista chansen att bevara en viktig del av Sveriges moderna historia.

​

När Beredskapsmuseet invigdes 1997 hade det som från början framstod som en djärv dröm blivit verklighet. En förseglad och bortglömd försvarsanläggning hade öppnats för allmänheten och fått nytt liv. Besökare kunde nu vandra genom de underjordiska bunkrarna, se de historiska kanonerna och ta del av berättelser från människor som själva upplevt beredskapstiden.​ År 1999 bildades Stiftelsen Beredskapsmuseet på Maries och Johans initiativ. Genom stiftelsen skapades en långsiktig och stabil grund för verksamheten. Museet skulle inte vara beroende av enskilda personers engagemang eller livssituation utan kunna leva vidare över generationer.​ Åren som följde växte museet långt mer än grundarna hade vågat hoppas på. Samlingarna utökades, nya utställningar skapades och tusentals berättelser dokumenterades. Det som en gång varit en nedlagd försvarsanläggning utvecklades till ett erkänt museum och en viktig plats för bevarandet av svensk försvars- och beredskapshistoria.

​

En av de viktigaste milstolparna i museets historia, och för museets framtid, kom när fastigheten i Djuramossa och därmed även anläggningen överläts som gåva från Gustaf Trolle till Stiftelsen Beredskapsmuseet våren 2026. Därmed säkrades museets framtid på ett sätt som få privata museer får uppleva. Batteri Helsingborg och Beredskapsmuseet fick en permanent hemvist och ett långsiktigt skydd för framtiden. Anläggningen kommer därför att kunna bevaras, utvecklas och förmedla sin historia till kommande generationer långt efter att dagens museimedarbetare lämnat sina uppdrag. Från att en gång ha varit en förseglad och bortglömd försvarsanläggning är Batteri Helsingborg idag ett levande kulturarv med en tryggad framtid, fast förankrat i den skånska myllan för all framtid.

​​​​

I dag är Beredskapsmuseet mer än ett museum. Det är resultatet av en vision som började med två människors övertygelse om att historia måste bevaras innan den försvinner. Från en igenbommad försvarsanläggning på en åker i Djuramåsa växte ett kulturarv fram som nu är säkrat för framtiden.

Boken En Svensk Tiger – berättelsen om Beredskapsmuseet är för närvarande under bearbetning för utgivning. Boken berättar den fullständiga historien om hur museet växte fram, om människorna bakom verksamheten, om framgångarna, motgångarna och den kamp som krävdes för att bevara ett unikt stycke svenskt kulturarv. Du är varmt välkommen att anmäla ditt intresse via e-post till Beredskapsmuseet. En intresseanmälan är helt utan förpliktelser och innebär inte någon beställning eller köpförpliktelse när boken senare ges ut.

​

Marie och Johan driver Beredskapsmuseet vidare. År 2026 är Marie stiftelsens ordförande. Leo Andrée och Sophie Andrée, Maries och Johans barn, är lika engagerade i verksamheten. Framtiden är ljus för Beredskapsmuseet. Varmt välkommen till Djuramåsa och Beredskapsmuseet!