Efter femton års penntystnad; Jag är tillbaka!

Marie Andrée, grundare av Beredskapsmuseet

Jag är tillbaka! Efter femton års tystnad har jag återigen skapat ett utrymme för mina skrivbordsrapporter från kulisserna på Beredskapsmuseet. Åh, vad det är härligt att vara tillbaka igen och få skriva så pennan glöder!

Du som varit med sedan museet startade år 1997 kanske minns museets gamla hemsida, i drift under åren 2003 - 2011. Där skrev jag om stort och smått och allt som vi var med om de första åren. Jag berättade om eländet med bilden En Svensk Tiger, som startade år 1997 och avrundades med skrällseger mot staten år 2008. Jag fick ett års andhämtning innan staten drog igång igen, genom inledande av ett fullständigt vettvilligt angrepp på museet år 2010. Det berättade jag också om. Men år 2011 fick jag ge upp min rapportering. Tidsbrist och begränsning av dygnets timmar segrade över min vilja att skriva om livet på Beredskapsmuseet. Det året blev det nämligen dags för mig att göra karriär utanför museets bunkrar. Jag hade utbildat mig till jurist åren 2003 - 2007, egentligen enkom för att skaffa mig kunskap att vinna striden om En Svensk Tiger. Jag drev en juristbyrå, men det kändes som att jag kastade bort min utbildning då jag ville göra nytta och utvecklas inom juridiken. Så jag sökte notarietjänst och fick en sådan vid Förvaltningsrätten i Malmö. Där utbildades jag under drygt två år. I januari 2014 inledde jag karriären som biträdande jurist hos en av de klokaste människor jag känner, advokat Marie Alwå. Hon gjorde som Baloo, lärde mig allt hon kunde, och 2016 var det dags för mig att stå på egna ben, med min egen advokatbyrå.

Genom åren har mina två fantastiska ungar, Sophie och Leo, vuxit upp och flugit ur boet. Katter och andra husdjur har kommit, och gått. Nu är det ”bara” Johan, jag, mitt heltidsjobb och arbetet på Beredskapsmuseet. Och hunden Ludde. Och lite uppdrag från mina barn som håller på med en massa spännande saker ständigt och jämt. Och lite annat. Men det finns (peppar ta i trä!) inget annat som kräver en massa vånda och pappersarbete. Så, nu finns det tid, igen, att äntligen få släppa loss vid pennan och skriva om vad vi gör på museet, hur vi tar oss igenom diverse uppgifter som bara måste lösas och hur vi fixar till livet så det blir alldeles, alldeles utmärkt.

Vad kommer jag då att koncentrera mig på inledningsvis? Som det känns nu måste jag ju börja från början, med att berätta om hur vi startade museet för snart trettio år sedan. Jag vill berätta för dig, kära läsare, om vad som hände under det första decenniet med museet; tjafset om En Svensk Tiger. Och det nästföljande decenniet som var alldeles gräsligt jobbigt; svårigheterna vi gick igenom åren 2010 - 2017 på grund av "förtrödna" människor. Det ska bli kul att skriva om vad som hände åren med pandemin, och nu senast det administrativa arbetet som inleddes när Gustaf Trolle (helt otroligt fint gjort av honom!) valde att skänka hela museifastigheten till stiftelsen år 2026, och en massa annat förstås.

Mitt syfte med att skriva är helt enkelt att du ska kunna läsa om allt arbete vi lagt ner och alla uppoffringar vi har fått göra för att bygga upp Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget, Beredskapsmuseet! Jag är oerhört stolt över allt vi åstadkommit, ska du veta.

Jag kan inte lova exakt hur ofta jag kommer att skriva nya inlägg, men målsättningen är ett nytt inlägg varje söndag. Jag brukar hålla vad jag lovar. Så kolla in hemsidan lite då och då, för det blir inte några mail från mig om att jag skrivit något nytt. För egen del avskyr jag nämligen att få mail som jag inte har bett om, så därför får du lösa din bevakning av mina rapporter alldeles på egen hand.

Men nu, avslutningsvis, vill jag hälsa dig varmt välkommen tillbaka till min nyhetsrapportering från Beredskapsmuseet, en rapportering som vässats till sitt yttersta.

Marie Andrée

Grundare av Beredskapsmuseet