57. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet
Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.
Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.
Vid pennan
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet
KAPITEL V - BEREDSKAPSMUSEET SEGRADE! (2017 – 2026)
AVSNITT 5 - INGA SVENSSON, EN SKÄNK FRÅN OVAN!; 2019
Inga Svensson – en okänd välgörare!
Våren 2019 led jag fortfarande av den eländiga brevlådeskräcken, när det gällde museet. Läs mer om hur skräcken etablerades i tidigare avsnitt. För att underlätta för mig själv och försöka komma över den komplicerade brevlådeskräck som hade slagit rot i mig de första åren av museet och som förvärrades under åren då SFHM jagade oss på museet, så bestämde jag mig för att jag skulle ta med all post till mitt kontor på advokatbyrån. Där gick jag in i min professionella roll och hade inga problem med vare sig brevlådor eller brev med okända avsändare. Jag placerade mig själv som ombud för museet och kunde därför betrakta mig som inte personligt berörd, vilket gav en helt annan känsla.
En dag damp det ner ett brev i brevlådan, från SEB, adresserat till Stiftelsen Beredskapsmuseet. Ett tjockt stort brev i C4-format. Jag tänkte mig att det måste väl vara någon form av reklam, eller så kunde det förstås vara ett nytt okänt problem. Brevet fick vackert följa med mig till kontoret för ”ombudsöppning”. Jag lade brevet i ett hörn och tänkte vänta med öppning till rätt tillfälle, vilket kunde förväntas ske när andan föll på, när solen stod i zenit och när gudarna var goda mot mig. När det hade gått någon vecka tog jag mig till sist an det stora tjocka brevet. Öppnade det. Började läsa. Jag förstod absolut ingenting. Läste igen. Uppfattade att någon som hette Inga Svensson hade avlidit. Vem var denna Inga Svensson? En okänd släkting? Och vad ville banken säga med den informationen? På vilket sätt var museet involverat? Ville dödsboet ha en kanon? Skulle de avkräva oss allt i äkta "SFHM-style"? VAD VILLE DE SÄGA? Jag läste brevet, om och om igen. Det kändes som att hjärnan hade slutat fungera. Ljuset var tänt, men ingen var hemma som det sägs när man verkligen inte förstår ett dugg... I slutet av brevet läste jagatt SEB ville ha ett kontonummer för att sätta in 45 000 kr. Vad var det frågan om? Till sist, när jag hade läst brevet riktigt långsamt, flera gånger, förstod jag… äntligen förstod jag! Det hade tydligen funnits en kvinna vid namn Inga Svensson. Hon hade upprättat ett testamente år 2015. Året därpå avled hon i cancer och testamentet öppnades. Det visade sig att Inga Svensson hade tolv miljoner kronor på banken. När hon avled hade hon sett till att upprätta ett testamente där det stod att hennes miljoner skulle avsättas till en stiftelse vid namn Inga Svenssons stiftelse för främjande av skånsk kultur. Stiftelsen skulle ha tre mottagare som vart tredje år skulle erhålla avkastningen minus tio procent. De tre mottagarna var Stiftelsen Beredskapsmuseet (!!!!), Kulturen i Lund och en arkeolog med viss anknytning till Lund.
Halleluja!
Vår lilla stiftelse var alltså utsedd som mottagare av en donation, som skulle återkomma vart tredje år, utan att vibehövde göra något annat än att vara, Stiftelsen Beredskapsmuseet! Enligt testamentet skulle pengarna som donerades vart tredje år användas till inköp, reparationer och utställningar. Helt otroligt ju!
SEB skrev att det första året var det ju ”inte så mycket pengar, bara 135 000 kr” så de pengarna ville SEB fördela mellan oss för att året därpå indela fördelningen enligt testamentet. Eftersom Beredskapsmuseet omnämndes först var Beredskapsmuseet först ut att emottaga bidraget. Så 2019 damp det ner först 45 000 kr som var utdelningen för 2018. Och sedan damp det ner 330 000 kr till!
Det var en otrolig känsla att få in 375 000 kr på bankkontot utan att ha slitit ihjäl sig, eller tvingas slita ihjäl sig, för att få den här enorma summan. Jag kan tänka mig att känslan vore densamma som för den som vinner på en trisslott. Och ännu mer var det en otrolig känsla att nu skulle stiftelsen få in en donation vart tredje år, ett sexsiffrigt belopp. Tårarna trillade när jag förstod innebörden av donationen fullt ut. Vilken otrolig gåva! Helt otroligt! Och tänk att Inga Svensson hade bestämt sig för detta precis när det gick ut i massmedia att nu hade SFHM börjat förfölja oss, Beredskapsmuseet, igen. Läste hon kanske om det i tidningen? Tyckte hon kanske synd om museet? Och vem var denna Inga Svensson? Jag kunde inte alls placera henne och det kändes helt orimligt att en för oss totalt okänd person skulle få för sig att skänka så mycket pengar till en stiftelse som museet. Det måste finnas en koppling, men vilken koppling var det mellan museet och Inga Svensson. Så vi gjorde det enda man kan göra i det här läget. Jag kontaktade vår kära ”hustidning” Helsingborgs Dagblad och frågade om de skulle kunna tänka sig att skriva om det. Visst ville de det. Och så till sist trillade poletten ner.
Berättelsen om Inga Svensson
Inga Svensson träffade Johan i början av 2000-talet i samband med ett besök på museet. De kom att prata med varandra och hon erbjöd Johan att komma till hennes föräldrahem i Malmö för att se om det fanns något där som kunde passa in i museets samlingar. Så det gjorde Johan. Det visade sig vara en riktigt guldgruva. Till och med Inga Svenssons fars rakborste fanns kvar. Så det blev en hel del saker som bevarades av museet, sådana saker som ska finnas i ett hem, men som i stort sett alltid åker i soporna för att de inte anses värda att spara på. Tack vare besöket hos Inga Svensson kunde vi bland annat utrusta den kommande utställningen om kristidsmat med riktiga rariteter. Vi hade även fått Inga Svenssons chiffonjé, som hon hade haft som barn. Och nu, nu hade Inga Svensson testamenterat sin förmögenhet för att vårt museum skulle kunna utvecklas!
Sådärja, nu var Inga Svensson lokaliserad. Vi fick även förmånen att träffa hennes klasskamrater från studietiden, vänner som hon fortfarande umgicks med. Vännerna berättade en hel del om Inga och hennes liv. Barnläkare Inga Svensson (1938-2016) hade många intressen. Vinprovning. Arkeologi. Konst. Resor. Äldre möbler. Hon reste över hela världen, oftast med brodern Sven och läkarkollegan Ingela. År 1966 for Inga med ångaren Batory från Köpenhamn till Canada där hon jobbade som barnläkare i Ottawa under en period. Foto: Inga och hennes studiekamrater, Lunds universitet år 1959. Inga är kvinnan i glasögon, andra raden från höger.
Här vill jag lägga till vad Ingas studiekamrater berättade för mig när vi sågs. Jo, på 1950-talet när Inga och hennes vänner utbildade sig till läkare, fanns ett system som innebar att alla som gjorde militärtjänst (dvs killar, för tjejer fick inte) fick extra poäng när de sökte till universitetsutbildningar. Ingas vän berättade att om inte killarna hade fått den där extra poängen så hade de blivit brädade av tjejerna, för tjejerna var så mycket duktigare. Tiderna förändras, eller hur!
Idag finns ett bord i vår cafeteria tillägnat Inga, Inga Svenssons bord. Där finns hennes historia att ta del av tillsammans med fotografier på henne. Dessutom står hennes chiffonjé i cafeterian. Inga Svenssons namn kommer att vara en del av Beredskapsmuseet, för alltid. Det känns fint, tycker jag. Och inte nog med det, ett internt skämt har skapats genom donationen. När vi väl får det stora beloppet vart tredje år, bestäms vad pengarna ska användas till. Varje gång det diskuteras och någon säger, ”Men hur ska vi betala det där då?”, så är svaret givet: ”Vi har ju Inga pengar!” Och så skrattar alla. Dåligt skämt, jag vet. Men det är ju liksom vad vi alltid brukar säga. Och mena. Så det blir extra roligt då.
Tack kära Inga Svensson! Vi – kulturarvet och Beredskapsmuseet – vi är verkligen evigt tacksamma!
Vi hörs snart igen!
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet