51. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet
Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.
Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.
Vid pennan
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet
KAPITEL IV - KAMPEN (2011 – 2016)
I varje kapitel påminner jag om att det här är MIN berättelse om hur JAG uppfattade vad som hände mig och Johan. Kapitel IV handlar om hur vi fick kämpa, stenhårt, för att behålla museet i helt skick. Jag vill särskilt i detta avsnitt påminna om att benämningen SFHM är likställd med myndigheten SFHM, som numera är avvecklad.
AVSNITT 11 - EKONOMISK IMPLOSION; 2016
I augusti 2016 hade jag precis avslutat min anställning hos min kära chef, advokat Marie Alwå, och startat upp min egen advokatbyrå. Min dröm om en egen byrå var uppnådd och jag var så glad över det. För att undvika oro för eventuell väntan på intäkter i byrån hade jag tagit ett lån på 200 000 kronor, bara för säkerhets skull, för att klara vår privatekonomi.
Ekonomin på museet var helt okej och nu hade vi dessutom lite pengar på banken igen, för att klara vintern. Betoningen ska dock läggas på ”lite pengar” eftersom SFHM:s hämtning av våra föremål hade resulterat i att folk trodde att museet hade stängt, att det inte fanns något kvar. Så besökssiffrorna sjönk som en sten under 2016, precis som de gjorde 2011 i samband med SFHM:s polisanmälan mot oss. Men försäljningen under SMB-dagarna hade gått mycket bra och en provision hade betalats ut av SMB till Stiftelsen. Så, nu skulle säkert allting ordna sig med tiden. Visst, utställningarna var verkligen förstörda, men det är ju inte lönt att gråta över ”spilld kanon”. Jag kände att det borde kunna vända. Trots SFHM:s "tvångshämtning" blev vi inte av med betalningsskyldigheten för de där 50 000 kronor som SFHM skulle ha i fem år. 100 000 kronor återstod att betala till SFHM.
Jag tänkte att jag skulle betala de där 100 000 kronorna på en gång genom användning av SMB-provisionen. Så där satt jag, på mitt lilla kontor, hyfsat glad i hågen, en onsdagkväll i slutet av augusti. På museet pågick sedvanlig arbetskväll för de frivilliga. Höstmörkret lade sig som en bekväm liten vagga över staden och jag såg fram emot en lugn tillvaro, med möjlighet att faktiskt njuta av att det var över nu, att SFHM var färdiga med oss. Innan jag gick hem skulle jag bara hämta posten, som jag hade lärt mig att göra efter eländet med SFHM blivit klart under våren.
Jag gick ner till postboxen. Öppnade den. Där låg flera brev från Kronofogden till museet. Vad var det nu då? Allt var väl klart? Upp igen på mitt lilla kontor. Jag koncentrerade mig på att öppna breven som professionell advokat, inte som Marie som var knäckt av åratal av elände med SFHM. Så började jag läsa. Jahaaa. Det där som Kronofogden sagt om att vi inte skulle behöva betala för kostnaderna. Det hade SFHM snappat upp. Så vad gjorde SFHM då? Ja, som vanligt skulle vi ju inte komma undan så lätt. SFHM skrev till Kronofogden och uppmärksammade dem på att Stiftelsen var inte alls fattig. Det gick minsann att sälja stridsvagnen Gittan och hon betingade säkert ett värde på sisådär en halv miljon. Och dessutom hade vår stiftelse rättigheterna till En Svensk Tiger och de rättigheterna var också värda pengar. SFHM tyckte det var självklart att vi skulle stå för kostnaderna. Så Kronofogden beslutade att japp, Stiftelsen skulle svara för kostnaderna. Och det blev ”bara” en liten nätt summa på 232 823 kronor. Ja, precis, nästan en kvarts miljon kronor skulle vi betala. Omgående. Ännu en gång satt jag som förstenad och undrade om det verkligen kunde vara sant.
Från hyfsad ekonomi, även om den var vingklippt, till denna totala ruin, inom loppet av några minuter. Men jag samlade mig. Drog efter andan. Och tänkte min vana trogen att det här ska jag lösa. Och jag ska fanimig ha löst detta innan jag åker hem.
Jag gick in och tittade på Stiftelsens bankkonton. De gapade tomma. Kronofogden hade redan tagit allt som fanns på kontona. Jahaja. Efter att de tagit vad som fanns på kontona återstod nästan 160 000 kr att betala för att undvika utmätning av, ja av vad? Stridsvagnen Gittan. Tigern. Våra grundpelare på museet. Hur skulle jag lösa detta? Museet hade ingen möjlighet att ta lån på grund av den taskiga likviditeten vi hade efter alla år med SFHM. Så då återstod jag själv. Jag hade ju ett nytt lån på 200 000 kronor som skulle påverka min kreditvärdighet. Men jag började leta.
Jag gick igenom bank efter bank. Sökte efter bästa villkoren för mig som privatperson. Bästa räntan. Bästa återbetalningsmöjligheten. Och där dök den upp. Så jag slog till. Lånade de 165 000 kronor som behövdes och så blev betalningen till Kronofogden reglerad innan jag gick hem den där augustikvällen.
På väg mot bilen blickade jag upp mot den mörka hösthimlen och önskade mig verkligen lugn och ro. Snälla nån, om någon där uppe hör mig, låt mig få lite frid. Snälla. Jag körde hem. Gick raka vägen till kylen. Tog ut en flaska vin. Hällde upp det största glaset jag kunde hitta. Tog med mig vinglaset och gick ut till de frivilliga, och Johan, för att berätta vad som precis hade hänt och hur jag hade löst det. Eftersom ingen längre förvånades över något sa vi alla till sist bara: Jaha, men då fortsätter vi framåt nu då. Och så var det färdigt med den saken.
Vad kostade den här affären för SFHM?
I SFHM:s årsredovisning för 2016 stod följande rader att läsa:
”De totala verksamhetskostnaderna (exklusive bidragsmedel) för området har ökat något jämfört med de två föregående åren och utgör 8 procent av SFHM:s verksamhetskostnader 2016. Ökningen av det direkta stödet främst en följd av de avvecklings- och destruktionsinsatser som prioriterats under året och där bland annat hämtning av föremål m.m. från Beredskapsmuseet ingår.”
Texten vittnade om att det inte hade varit ett gratisnöje för SFHM att hämta våra föremål. Vem som helst, förutom jag själv, borde väl då ställa sig frågan: är det såhär vi ska använda våra skattemedel? Personligen tycker ju jag att det ett enormt slöseri med pengar som bara ledde till elände för alla. Utom då för konsultbolaget förstås. Och för SFHM:s advokatbyrå.
Nu fick det väl ändå vara nog med SFHM:s alla angrepp mot oss. Kunde jag någonsin förlåta SFHM för vad de gjort mot oss? Nej, det kändes inte så. Det där med att vända andra kinden till, som det så vackert heter, det fanns verkligen inte på kartan. Jag är inte Moder Teresa.
Vi hörs snart igen!
Marie Andrée
Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet