39. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL III - ANGREPPET ( 2010 )

AVSNITT 6 - Vi blir polisanmälda... ; november 2010

Som vanligt vill jag verkligen poängtera att jag återger vad jag upplevde, hur jag upplevde det, och hur jag hanterade situationen under det kaos som tyvärr rådde på Beredskapsmuseet 2010. I den här berättelsen använder jag förkortningen SFHM som en samlingsbeteckning för myndighetens agerande i ärendet. När jag skriver SFHM avser jag myndigheten och de företrädare som agerade för dess räkning. Myndigheten avvecklades den 31 december 2025.

Och så blev vi anmälda för vapenbrott...

Efter kronofogdehistorien trodde jag i min enfald att nu måste väl SFHM ha tömt ut sina möjligheter. De hade tagit våra statsbidrag. Det överlevde vi. De hade krävt signering av avtal. Vi vägrade. De hade vänt sig till Kronofogden. Ansökan hade avslagits. Sent på kvällen den 24 november kom ett mejl från en okänd avsändare som frågade om vi visste att Beredskapsmuseet hade polisanmälts misstänkta för grovt vapenbrott. Avsändaren bifogade en länk till en artikel i tidningen Norra Skåne.

Jag fick en total chock. Jag klickade på länken och kunde läsa att Beredskapsmuseet hade anmälts för grovt vapenbrott. En journalist hade utan att ens kontakta mig skrivit följande artikel.

”Museum utreds för vapenbrott

Det är chefsjuristen vid Polismyndigheten i Skåne som på tisdagen fattade beslutet att upprätta en polisanmälan om misstänkt vapenbrott. – Vi säger inte att vapenbrott har begåtts, men vi anser att det finns skäl för åklagare att titta på det här, säger NN. Under 2010 har en bitter strid blossat upp mellan Beredskapsmuseet i Djuramossa utanför Helsingborg och den statliga myndigheten Statens försvarshistoriska museer, SFHM. Striden handlar om vilka föremål som finns på museet som tillhör staten, hur de förvaras och om vem som har rätt att genomföra inspektion på museet. För en tid sedan lämnade SFHM över ett gediget material till Polismyndigheten i Skåne. Chefsjuristen vill inte kommentera vad det är för uppgifter han fått, men det är dessa som lett till beslutet om att upprätta en polisanmälan. Ärendet ska lämnas över till åklagare under onsdagen.”

Jag sprang ut för att leta upp Johan som var någonstans, jag minns inte var. Mötte honom precis utanför garageporten. Jag berättade att nu var vi polisanmälda också, för grovt vapenbrott, att det stod i tidningen. Vi tittade på varandra. Jag brast i gråt. Där stod vi, sent på kvällen den 24 november och bara grät och höll om varandra. Vad var det som höll på att hända? Vilket getingbo hade jag trampat i egentligen? Hur kunde allting vända på det här sättet? Vad höll SFHM på med och varför slutade de inte?

Den natten sov ingen av oss. Vi stirrade rakt ut i luften och undrade vad som skulle ske. Skulle vi bli hämtade till förhör precis som värmlandsföreningen? Skulle våra barn bli omhändertagna av socialen för att vi satt anhållna?

Jag mådde så dåligt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur någon kunde komma fram till att ett museum som är öppet för envar, med en verksamhet som består av en rad olika frivilliga som springer in och ut överallt utan förvarning, och en familj som är bosatt mitt på anläggningen och lever sitt vardagsliv som om de vore djur i bur på Skansen, hur i hela världen skulle någon på en sådan verksamhet kunna begå vapenbrott?

Vad hade SFHM påstått till polisen egentligen? Det hela var så absurt att tankarna rusade. Där stod jag, en helt vanlig 40-årig skotträdd kvinna som avskydde skjutvapen, utan någon som helst erfarenhet eller kunskap om vapen annat än att de behövde licens, och så var jag plötsligt polisanmäld för vapenbrott? Det blev någon form av begreppsmässig kortslutning där. Från alldeles vanlig förälder, som bevarade kulturarvet, till misstänkt superkriminell. Hur hade detta gått till?

Morgonen efter det fruktansvärda beskedet om polisanmälan bestämde vi oss båda två för att vi inte fick gå under även om det där och då kändes som att vi lika gärna kunde ge upp. Vi måste gå till botten med vad som hade hänt och varför det hade hänt. Varför skrev tidningen Norra Skåne om detta? Den tidningen låg långt utanför Beredskapsmuseets geografiska bevakningsområde. Det gjorde publiceringen högst anmärkningsvärd. Jag kunde inte se någon naturlig nyhetsmässig anledning för Norra Skåne att rapportera om en polisanmälan av Beredskapsmuseet. Vem var han från polisen som uttalade sig i artikeln? Vem var journalisten? Fanns det någon koppling mellan dessa två? Fanns det en koppling mellan polisen och journalisten till någon på SFHM?

Efter en del efterforskning återfanns intressant information som kastade visst ljus över journalistens artikel. Det visade sig att i mars 2010 hölls en konferens på Armémuseum. Konferensen anordnades av föreningen "Sveriges Öga och Öra". Föreningens ordförande var journalistens make. En av föredragshållarna under konferensen var journalisten själv. Föreningen "Sveriges Öga och Öra" hade som mål att starta ett spionmuseum och därför var kontakterna mellan föreningen och SFHM omfattande, i förhoppning om att SFHM skulle kunna bistå med lite pengar till det blivande museet. Jag konstaterade att journalisten hade anknytning till personer och en förening som samarbetade med SFHM. Hur detta påverkade artikelns tillkomst kunde jag naturligtvis inte veta, men jag reagerade på kopplingen. Jag kontaktade Norra Skåne och framförde kritik mot att vi inte hade fått möjlighet att bemöta uppgifterna i artikeln innan den publicerades.

Nästa steg var att undersöka vem chefsjuristen kunde vara och vilken koppling han hade till SFHM. Jag reagerade på att polisens chefsjurist hade tagit emot material om oss och beslutat att upprätta en anmälan. Såvitt jag kände till ingick det inte i chefsjuristens arbete att ta emot polisanmälningar, men det kunde förstås finnas någon form av skäl till detta. Jag ville ändå utesluta eventuella kopplingar mellan SFHM och chefsjuristen. Det visade sig att det fanns en koppling. SFHM hade arbetat tillsammans med polismannen som ämnessakkunnig inom vapenlagens område på Justitiedepartementet. För mig väckte den uppgiften många frågor och med tanke på kopplingen hade det i alla fall enligt mig varit lämpligare om någon annan inom Polismyndigheten hade hanterat ärendet. Därtill hade SFHM upptagits som ”målsägande” i anmälan. Jag skrev om och om igen till chefsjuristen och uppmanade honom att ta bort SFHM som målsägande. Till sist kom ett kort meddelade från honom, att ”rätteligen borde ingen ha upptagits som målsägande”. Handläggningen av den här anmälan undrar jag över än idag.

Men inget av ovanstående spelade någon roll. Oavsett kopplingarna mellan polisen, journalisten och tidningen var vi nu polisanmälda, Johan och jag, uppenbarligen som privatpersoner. Hur skulle det här gå? Jag visste att vi hade total kontroll på vår licenspliktiga materiel på museet men det var väldigt obehagligt i sig självt att vara anmäld för ett så grovt brott. Mina tankar rusade åt alla håll. Tänk om vi blev hämtade till förhör av uniformerad polis, precis som värmlandsföreningens ordförande. Tänk om de ville hålla kvar oss i arresten för att det var ett grovt brott, för att vi var två stycken som var inblandade. Tänk om det plötsligt skulle vimla av poliser som gjorde en husrannsakan på hela museet? Så vi gjorde vad vi kände oss tvingade att göra. Vi informerade barnen om vad som var på gång och vad som skulle kunna hända. Sophie var 14 år och Leo var nio år. Självklart blev de djupt påverkade av anmälan när vi förklarade att något vi inte förväntade oss skulle kunna inträffa och att det i så fall bara var att lösa situationen. Leo frågade om polisen skulle kunna leta igenom hans rum och om de skulle bli sura om det var stökigt. Jag sa att de inte skulle leta i Leos rum och att alla poliser säkert hade det lite stökigt, de också. Det var gräsliga samtal att ha med våra barn, men vad annat kunde vi göra?

På ett sätt kändes ändå polisanmälan på något sätt som en rimlig följd av allt annat som hänt under året. Jag försökte följa SFHM:s agerande mot oss och begärde därför ut handlingar från polisen. Och visst fanns det korrespondens från SFHM till polisen, om oss. Många handlingar. Den 20 augusti 2010 skrev SFHM ett brev med mängder av anklagelser mot oss. Jag krävde ett svar och ett möte med chefsjuristen (han som upprättade anmälan mot oss) men jag fick inga svar alls. Den 22 november skickade jag en påminnelse och krävde återigen ett svar på hans agerande med SFHM. Den 24 november hade chefsjuristen upprättat anmälan. Samtidigt som polisanmälan och för oss okänt material skickades till polisen hade vi fortsatt kontinuerlig kontakt med tillståndsenheten i stort och smått gällande våra vapen på museet. Kontakten pågick alltså precis som vanligt mellan oss och tillståndsenheten, samtidigt som SFHM fortsatte driva frågor om oss och vår verksamhet gentemot polisen.

Varningar spreds om Beredskapsmuseet

Det spreds med vindens hastighet att vi var polisanmälda för vapenbrott. En försvarsanställd, tillika en mycket nära vän av museet och mig och Johan privat, han ringde mig och berättade att han hade kontaktats av SFHM som varnade honom för att ha kontakt med oss på Beredskapsmuseet, eftersom vi var polisanmälda för grovt vapenbrott. SFHM sa i telefonsamtalet att det skulle kunna få allvarliga konsekvenser för min väns arbete inom Försvarsmakten om han fortsatte umgås med museet. Min vän sa till SFHM att han uppfattade samtalet som ett hot och att han tänkte fortsätta hålla fast vid vad som var rätt. Han sa till SFHM att det som inte var rätt på något sätt, det var hur SFHM behandlade oss. Än idag är jag tacksam för att min vän vågade stå emot SFHM, trots det enligt honom väldigt obehagliga samtalet. Civilkurage, rättspatos, det har han, vår käre vän.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!