30. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL II - DE LYCKLIGA ÅREN ( 2000 – 2009)

AVSNITT 14 - Hurra! Jag opereras, och blir frisk som en nötkärna; 2008

Åren gick. Jag började plugga 2003. Vi hade rättegången om tigern i tingsrätten 2005. Jag tog min examen 2007. Och vi vann tigertvisten i maj 2007. Under alla dessa händelser var det en sak som var sig lik, utan några förändringar alls. Det skyhöga blodtrycket, de blåa läpparna, svullnaderna i benen och svårigheterna att hålla mig vaken hade nu förföljt mig sedan 2001. Jag sökte en förklaring. Det måste finnas en.

Trots alla rekommendationer om att aldrig försöka vara sin egen läkare via internet, så kunde jag inte låta bli att först och främst beställa hela min journal från sjukvården, inklusive alla provsvar. När jag tittade på resultaten kunde jag se att natrium och kalium var långt ifrån normala. Kunde detta ha med mina symptom att göra? Jag googlade efter information, läste avancerade läkarrapporter och sökte efter fall som liknade mitt eget. Och plötsligt hittade jag en amerikansk läkarrapport om en gravid kvinna som precis i samma vecka som jag hade fått precis samma symptom. Hon gick precis som jag igenom ett kejsarsnitt och precis som Leo var det en pytteliten bebis som mådde fint men som höll på att dö av undernäring. Precis som jag hade kvinnan skyhögt blodtryck och inga mediciner hjälpte. Precis som jag hade hon skyhögt natrium och knappt något kalium. Exakt samma symptom. Exakt samma förlopp. Läkarna i USA konstaterade att hon hade drabbats av en tumör på ena binjuren, dvs Conns adenom. Kvinnan opererades och blev fullt frisk.

Jag började läsa på om binjurar och blodtryck och hittade till sist en sorts blodtrycksmedicin som fungerade hyfsat för den som hade Conns adenom. Sa till läkarna att skriva ut just den medicinen och se där, det fungerade. Så då tog jag tag i nästa steg att överbevisa läkarna om att det var inte jag som framkallade det höga blodtrycket och mina symptom, det var tumören. Under två månader såg jag till att sova som ett litet barn, åtta timmar per natt, med läggdags i lagom tid. Jag drack grönt te. Inget kaffe. Ingen alkohol. Tog långa promenader. Undvek alla former av stress. Och åt ingen blodtrycksmedicin. När två månader hade gått var jag så hälsosam att jag fick kommentarer om hur pigg jag såg ut. Men blodtrycket var ju en katastrof ändå. En kväll när Johan var bortrest, ungarna sov och livet var allmänt lugnt, då bestämde jag mig för att se filmen ”Se upp för dårarna”. En väldigt kul, icke stressande svensk film. Under filmen kände jag en smygande värk i min vänstra arm. Värken spred sig. Blodtrycksmanschetten (jo, jag hade köpt en svindyr sådan på apoteket för jag ville ju ha koll) åkte fram och blodtrycket var nu hysteriskt högt. Jag tyckte mig känna ett tryck över bröstet och tänkte för mig själv att det vore väl tragiskt att sluta såhär, 37 år gammal med små barn och ett halvfärdigt museum. Eftersom Johan var iväg på årets bunkerresa med Leif, Jörgen och alla de andra, långt bort i något land i Europa, så kände jag mig tvungen att besvära 112. Ambulansen kom ut, med instruktioner om att ha avslagna sirener för att inte väcka barnen. Sjukvårdarna tog blodtryck på mig. Tittade på mig och sa att jag måste följa med till sjukhuset för kontroll. Jag sa ”aldrig i livet att jag åker någonstans för jag är ensam hemma med mina barn.” Men jag bad dem skriva i journalen att något måste vara fel. Och det gjorde de.

Med den amerikanska läkarrapporten, ett utdrag om Conns adenom och med ambulanspersonalens utlåtande begav jag mig till vårdcentralen, sträckte fram papperen till husläkaren och sa ”Jag är faktiskt säker på att jag har Conns adenom.” Läkaren svarade: ”Åh,nej det tror jag inte för det är det ingen som har.” Sedan ångrade läkaren sig direkt och sa: ”Fast någon måste ju ha det förstås.” Men inget hände ändå. Jag blev ordinerad panikångesttabletter (Varför??) och bananer (Igen??) för att få ordning på blodtryck och kalium. Då tröttnade jag och remitterade mig själv till en hjärtläkare. Han tyckte att mitt blodtryck var märkligt högt, men enligt honom kunde det absolut inte vara Conns adenom för det var så ovanligt att det knappt fanns. Han tyckte i alla fall att jag skulle undersökas.

Jag kom till sist, efter år av väntan, iväg till endokrinologen på Helsingborgs lasarett. Mer utredningar. Jag skickades till Lund för en undersökning av mina binjurar. Några månader senare fick jag tid hos en läkare som meddelade ”Du har Conns adenom. Du kommer att opereras i Lund och sedan blir du helt frisk.” Jahaja. Jag visste väl det.

Några månader senare opererades jag i Lund. Binjuren togs bort. Och vips var blodtrycket normalt. Jag slutade somna överallt och uppsvälldheten i benen försvann. Dessutom slutade jag skaka när jag blev stressad, en liten binjureeffekt som jag kom att tänka på först när jag blivit av med binjuren. Innan operationen trodde jag alltid att jag var funtad på det sättet, att jag började skaka för att jag var så "arg", men sedär, det var bara en binjure som trilskades. Så fint det var att äntligen bli frisk. Hurra för det! Jag hade önskat att jag sluppit ha de där jobbiga symptomen ovanpå allting annat som hände under de där åren, men man kan väl inte få allt, antar jag...

Jag vill efter detta avsnitt verkligen poängtera att jag har fullt förtroende för läkare, faktiskt, och jag googlar inte allting jag råkar ut för. Bara ibland. Eller ofta. Jo. Jag googlar alltid. Förlåt för det! Men min erfarenhet ursäktar mig för mitt beteende. Tycker jag. Samtidigt håller jag med Leo som vid något tillfälle sa att han vägrar googla sina symptom, för då är han antingen gravid eller lider av ålderskrämpor. Ja, alltså, jag hade nog bara tur som råkade snubbla över den där rapporten. Och min magkänsla, igen, sa mig att något inte stämde.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!