28. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL II - DE LYCKLIGA ÅREN ( 2000 – 2009)

AVSNITT 12 - En Svensk Tiger! Vi drar ut i strid; 2000 – 2008

En Svensk Tiger. Om du har sett bilden en gång, då kommer du ihåg den. Jag såg bilden för allra första gången år 1987, i klassrummet på gymnasiet. Min klasskamrat hade bilden som klisterdekal på sin pärm. Det var en häftig bild, tyckte jag då, men jag hade ingen aning om bildens betydelse under beredskapsåren i Sverige. Jag hade vid den tidpunkten aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle komma att ansvara för bevarandet av bildens historia.

Historiken om En Svensk Tiger är absolut nödvändig att känna till för att förstå sambandet mellan bilden och mig och museet. Om du inte känner till historiken föreslår jag att du läser om bildens historia via denna länk, som leder till mitt examensarbete vid Juridicum i Lund.

Jag har tidigare berättat hur En Svensk Tiger traskade in i museets historia. Om du glömt min berättelse, eller vill läsa den igen, så hittar du avsnittet via denna länk.

Diskussionerna mellan museet och militären om En Svensk Tiger

Efter tigerns inträde i mitt och Johans projekt våren 1997, och efter det där samtalet med den sure kommendörkaptenen år 1997, hade fler samtal följt. Flera möten genomfördes på museet med Försvarets materielverk, FMV, som företrädde militärerna i frågan om tigern. Det sista mötet hölls 2002.

Jag förstod redan 1997 att det här bråket inte på något sätt handlade om att hela vår svenska försvarsmakt krävde användning av bilden. De som förde krig mot Beredskapsmuseet var en liten grupp bestående av äldre militärer, med rötterna kvar i 1970-talets kalla krig, en grupp som en gång tyckte tigern var en kul bild och bestämde sig för att använda den. Varje gång någon använde bilden gjorde militärerna precis som de hade gjort när vi började använda bilden; de ringde upp "inkräktaren" och förbjöd användning. Den här gången var det dock annorlunda, eftersom museet hade fått tillstånd från BertilAs barn, som faktiskt hade upphovsrätt till bilden. På "ren svenska" var det så att barnen ägde alla rättigheter till bilden och militären hade inte frågat barnen om de fick använda tigern. Än mindre hade militären frågat barnen om de fick varumärkesregistrera den. Dessutom hade museet inte bara fått ett tillfälligt tillstånd från barnen. Vi hade fått upphovsrätten, äganderätten, till bilden.

Vid ett möte sa FMV:s företrädare, att det var så intressant med oss, för vi var de enda som inte hade böjt oss för militären när det gällde användning av tigern. Jag svarade, kort och enkelt, att det var väl knappast konstigt eftersom det var vi som hade rättigheterna.

Militären kräver en halv miljon i vite av museet!

Våren 2002 hade vi kommit till vägs ände i våra försök att hitta lösningar. Förhandlingarna om En Svensk Tiger hade brutit samman. Vi försökte på alla sätt förklara för FMV att vi som företrädare för museet inte ville bråka, men det var som att tala till en vägg. Så kom den till sist, stämningsansökan mot museet. Och med den kom vår första nationella löpsedel. ”Museum ska betala 500 000 kronor.” Besökarna skyndade sig till museet, för nu var det ingen som trodde att vi skulle klara oss. Det var bäst att se museet innan det försvann, sa besökarna. Jaha, det kanske inte var riktigt det jag ville höra konstant ute i kassan, men det var bara att stå på sig. Jag sa att vi hade rätt. Vi hade upphovsrätten. Den gick före varumärkesregistreringen.

Beredskapsmuseet kräver att militärens varumärke avregistreras

Jag var på något sätt tvungen att vända skutan snabbt och undvika att militärens krav gick upp i rättegång. Snabbt som attan skickades en begäran till domstolen riktad mot militärerna, med krav på att domstolen slog fast att upphovsrätten tillhörde museet och att militärernas varumärkesregistrering togs bort. Jag begärde samtidigt att domstolen vilandeförklarade militärernas mål där de krävde en halv miljon från museet. Helsingborgs tingsrätt gav mig rätt och vilandeförklarade varumärkesmålet.

Under den kommande rättegången där vi begärde att varumärket skulle hävas/avregistreras, påstod militärerna felaktigt att Bertil Almqvist skulle ha tecknat bilden under sin beredskapstjänstgöring och att bilden därför tillhörde militären. Johan grävde i arkiven och så kom handlingarna fram där det stod klart och tydligt att Bertil Almqvist ritade tigern på uppdrag för Statens Informationsstyrelse, SIS. Bilden var inte för militären. Bilden skulle användas som samlande symbol för Vaksamhetskampanjen år 1941. SIS var en statlig myndighet, men den tillhörde inte militären.

Åsa och Christina, Bertil Almqvists barn var väldigt tydliga med att Bertil Almqvist var vapenvägrare, att han som ung hade varit med i Clarté, och att han aldrig skulle ha godkänt att hans bild användes som en symbol för militären. De ville att militärens varumärke skulle avregistreras, en gång för alla. Bilden hörde hemma hos museet, inte hos militären, sa döttrarna.

Tingsrättens dom meddelas

Den 26 november 2005 meddelade Stockholms tingsrätt dom i målet om En Svensk Tiger. Domstolen tyckte att vi skulle dela rätten till bilden mellan varandra, precis som om vi hade varit bråkiga barn som slogs om samma glasspaket. Martin Holmgren var ordförande i domstolen och han med kollegor bestämde att militären skulle få behålla varumärket och tigern för så kallad militär propaganda medan Beredskapsmuseet skulle få resterande rättigheter. Beredskapsmuseet hade trots konstaterad upphovsrätt till bilden ingen rätt att lägga sig i militärens varumärke tyckte domstolen. Skälet till att vi inte skulle få lägga oss i militärens varumärke var enligt domstolen för att ingen hade protesterat mot militärens användning genom åren. Domstolen bestämde också att vi, museet, skulle stå för hela rättegångskostnaden, 250 000 kronor, trots att vi egentligen inte hade förlorat målet. Dessutom skulle det vilande målet i Helsingborgs tingsrätt nu dras igång igen, målet där militären krävde museet på en halv miljon om vi fortsatte använda bilden.

Beredskapsmuseet överklagar domen

Jag fick en chock. Hur tänkte domstolen här? Jag kunde inte acceptera domen. Min magkänsla sa direkt att detta måste överklagas. Tidningarna målade direkt upp svarta rubriker och vårt museum kallades för ”det lilla museet”. Vi var chanslösa, enligt alla. Sommaren därpå skulle vi återigen drabbas av besökare som sa att de måste skynda sig att se museet innan det skulle läggas ner, för vi skulle aldrig klara av att betala rättegångskostnaderna. Vi var körda, enligt besökarna, och vi kunde lika gärna kasta in handduken på en gång. Nej minsann. Jag överklagade.

Jag skickar in mitt examensarbete till hovrätten, som bevisning

Skam den som ger sig. Jag åkte upp till Stockholm, letade upp all historik som bara gick att få tag i. Jag började skriva mitt examensarbete, om tigern, och jag tänkte att det fick bli två flugor i en smäll. Dels behövde jag förbereda mig för en kommande rättegång i hovrätten och dels behövde jag skriva klart mitt examensarbete. Båda delarna ingick i samma arbete. I början av april 2007 var mitt examensarbete godkänt och jag fick ut min juristexamen. Sådärja. Nu var jag juris kandidat, minsann. Och jag hade en i mitt tycke utmärkt examensuppsats som fått högsta betyg, så nu var jag rustad för en rejäl sammandrabbning i hovrätten.

Rättegången i hovrätten

Hovrättsförhandlingarna hölls i april 2007. Nu skulle det väl ändå bli dags att få ett avslut på den här eländiga historien. Det spelade liksom ingen roll vad vi försökte göra på museet, för alla frågor som ställdes gällde ändå tigern.

För min och Johans del var rättegångsdagen i hovrätten en total mardröm. Vi hade inte råd att bo på hotell så vi fick åka nattåg, andra klass, upp till Stockholm. När vi klev av vid centralen var vi mer döda än levande efter den skumpiga tågresan. Jag hade fått min jur.kand. titel bara dagar innan förhandlingen, så när vi hade bänkat oss i hovrätten och jag presenterades enbart som ”Marie Andrée”, sa jag med pipig stämma, ”Kan ni lägga till jur.kand vid mitt namn?” Och det gjorde hovrätten.

Jag var nervös som aldrig förr när vi skulle dra igång förhandlingarna i den mäktiga, enorma salen i Svea hovrätt. Det var den största salen jag sett. Jag var så nervös att jag tog av mig glasögonen, bara för att slippa se rätten. Ett av vittnena som vi hade kallat var tyvärr chefsjuristen för den militära myndigheten och han var allt annat än glad över att sitta där. Han såg så ilsken ut när jag råkade ta på mig glasögonen och mötte hans blick att jag genast tog av mig dem igen. Militärens stackars ombud var inte heller glad. Vid flera tillfällen satt han och drog nervöst i slipsen. Jag började fundera på om slipsar kanske är till just för det, att man ska ha något att göra när man är lite stressad.

Jag vill faktiskt poängtera här att hovrätten var väldigt hygglig mot mig, säkerligen för att jag precis hade klarat min juristexamen. När jag skulle inleda min sakframställan hörde jag en av hovrättsdomarna muttra att det där var väl ändå en del av slutpläderingen, men då sa en annan domare att det gjorde väl ingenting, så jag fick fortsätta. Idag, när jag arbetar som advokat, kan jag känna en enorm tacksamhet för att jag inte blev avbruten och skickad till vargarna för att jag inte visste skillnad mellan sakframställan och slutplädering. Ärligt talat, ingen förutom vi som arbetar inom rättsväsendet känner till skillnaden. Men stort tack till domarna för att de lät mig hållas. Kanske såg de att jag hade gått av på mitten av ren nervositet om de hade stoppat mig.

När rättegången var klar i hovrätten begärde militärens ombud ersättning för sina kostnader med 100 000 kronor. Så om vi förlorade här också, då var rättegångskostnaderna uppe i hela 350 000 kronor, pengar som vi aldrig skulle lyckas få ihop. Då, om vi hade förlorat, då hade det verkligen varit slut för museet. Men något sätt att undvika rättegången i hovrätten fanns inte så det var bara att tuta och köra, och sedan vänta in hovrättens dom. Det blev ett par väldigt nervösa veckor.

Ny dom meddelas – striden är över

Så kom den äntligen, den 2 maj 2007, hovrättens dom i målet om En Svensk Tiger. Vi vann. Militärens varumärke avregistrerades. Massmedia hyllade ”det lilla museet” och vi utmålades som ”David mot Goliat” och som ”det lilla museet som röt”. Det var inget slut på hyllningarna. Domstolen konstaterade att militären kunde inte visa att Bertil Almqvists döttrar hade godkänt Försvarets varumärkesregistrering. Jag hade kallat in Åsa Almqvist som vittne i målet och hon sa bestämt ”nej” när jag frågade henne om de hade gett tillstånd att registrera varumärket. Det fanns ingen annan väg för hovrätten att gå. Varumärket måste bort.

Det var en fantastisk vecka, efter segern i hovrätten. "Alla" hade läst om tigersegern. På Beredskapsmuseet rådde klang och jubel, liksom hos döttrarna till Bertil Almqvist. Grattismail, grattisvykort och grattissamtal strömmade in. Till och med grattis-champagneflaskor och grattistårta.

Efter hovrättsdomen diskuterade jag utgången med döttrarna. De ville ha ersättning för alla år som de inte fått använda sin bild, vilket är förståeligt. Jag var deras ombud och jag hade ingen anledning att neka dem min hjälp. För mig kändes det även berättigat att museet begärde i vart fall en liten ersättning för allt arbete som jag hade lagt ner på tvisten. Dessutom hade tvisten medfört ett oändligt antal sömnlösa nätter och mina barn hade gått miste om tid tillsammans med sin mamma enbart för att jag var tvungen att hålla på med detta evighetsärende. Så jag trummade ihop en stämningsansökan, igen, och begärde en ersättning baserad på trettio års varumärkesinnehav utan tillstånd.

Nu var det lättare att diskutera med militären. Vi nådde en överenskommelse. Museet fick 100 000 kronor. Döttrarna fick 300 000 kronor vardera. Tidningarna tävlade om att skriva om vårt krav på ersättning och nu kom museet plötsligt i kläm. Vi anklagades för att vara ”giriga” av folk vi inte kände, människor som inte hade en aning om hur gräslig hela den här historien hade varit, vilka uppoffringar vi gjort och vilken oändlig tid vi lagt på att verkligen försöka komma överens med den där lilla gruppen militärer, som föreföll ha tagit hela tvisten personligt.

Efter uppgörelsen i tingsrätten år 2008 kunde målet om tigern äntligen, äntligen läggas till handlingarna. Tvisten om bilden som inleddes år 1997 och som hade förföljt mig i allt jag gjorde på museet, den hade äntligen avslutats. Åh vad det skulle bli skönt att lägga detta bakom mig.

Vad gjorde vi då med de 100 000 kronor som museet fick i ersättning? Jo, de gick till att ersätta museibilen som hade gått närmare 35 000 mil. Den där ersättningen, som jag i efterhand håller med om att vi aldrig borde ha begärt, den gav definitivt karma till oss. Bilen vi köpte, den gick sönder konstant genom åren och kostade oss långt mycket mer än de 100 000 kronor som vi lagt på den, bara i reparationer. Karma är en mycket stark ”grej”, eller vad man nu ska kalla det för. Om jag hade fått göra om den här tvisten igen hade jag gjort allt exakt likadant, med undantag för begäran om 100 000 kr till museet. Vi hade fått lösa behovet av en bil på annat sätt.

Min ursprungliga tanke var god, men den gick inte att fullfölja

Efter avslutet i domstolarna gällande tigern var det klarlagt. Bilden tillhörde museet och med det följde ett ansvar. Bildens historia skulle bevaras. Sedan 2008 står jag på vakt – likt den trehövdade hunden Kerberos vid porten till dödsriket – över den lilla blågulrandiga kissens bakgrund. Ingen felaktig historieskrivning ska smita ut och ingen felaktig historieskrivning ska leta sig in till tigerns hemvist, Beredskapsmuseet. Det är inte den lättaste uppgiften.

Jag trodde i min enfald att alla skulle vara lika noga med att skydda vårt kulturarv och respektera tigerns historia, men den lilla tigern har använts i de mest horribla sammanhang genom åren. Varje gång jag – Kerberos – har sagt ifrån till de mest vedervärdiga användningarna, som alltid har haft politisk koppling endera längst till vänster, eller längst till höger, har det blivit ett himla oväsen och de som blivit tillsagda har tagit det som sin livsuppgift att till varje pris göra ner både mig och Beredskapsmuseet. Jag återkommer till detta i ett långt senare kapitel, för värst av allt var faktiskt de där sura militärerna. Jag trodde att alla problem var lösta, att vi inte skulle behöva hålla på mer i rättssalarna, men ack så fel jag hade. Min magkänsla tycktes ha övergett mig den här gången.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!