25. En Svensk Tiger - Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL II - DE LYCKLIGA ÅREN ( 2000 – 2009)

AVSNITT 9 - KANONPROJEKTET, FRÅN SKROTHÖG TILL MUSEIFÖREMÅL; 1999 – 2006

Kanonprojektet inom Helsingborgs kommuns Projekt Livsrum var – oaktat dess usla namn ur ett historiskt perspektiv – ett lyckokast för museet. Det skrapades rost, böjdes metall, bankades, svetsades, målades och grejades i Kanonprojektets lokaler på Cindersgatan. Johan for som en skottspole mellan museet och verkstaden för att se till att arbetet flöt på och att föremålen renoverades rätt. Det skulle vara korrekt in i minsta detalj. Färgblandning var bara en av många detaljer att tänka på. För att få fram rätt kulör krävdes en exakt mängd av exakt rätt färg. Efter ett antal provburkar hittade Johan till sist den perfekta kulören av militärgrön med exakt rätt matthet för fordon och kanoner använda under beredskapsåren. Arbetet löpte på, liksom kostnaderna. Under åren med Kanonprojektet gick det åt så mycket färg att Beckers behandlade oss som storkund, med fin julklapp varje år. Jag hade i och för sig hellre fått högre rabatt på färgen än en handvevad ismaskin, men, ja...

Kommunens finansiering av projekt Livsrum sjönk sakta år efter år, samtidigt som kostnaderna för renovering steg, ofta för att det ibland blev fel och renovering fick göras om. Vid något tillfälle uppdagades att en deltagare, som utnämnt sig själv till bilmekaniker, hade klippt av alla sladdar likt fågeln klipper filmrullen runt kameran i Kalle Anka på julafton, för att därefter lägga in alla sladdarna i bagageutrymmet, stänga luckan och gå hem, för gott. Vi såg honom aldrig mer. Det var lite jobbigt att justera den lilla missen. Och dyrt.

Händelser som den med bilen och sladdarna fick vi ständigt ha med i beräkningarna. Det var en utsatt skara människor som placerades i projektet och de flesta av dem gjorde verkligen sitt bästa även om det inte alltid blev riktigt bra. Genom projektet fick i alla fall deltagarna en gemenskap som många av dem saknat i decennier. Det firades gemensamma högtider, födelsedagar och helger på jobbet och stämningen var så fin mellan dem. En av deltagarna hade bokstavligen supit bort hela sitt liv. När han fick en plats i projektet slutade han dricka och efter ett par år som deltagare hade han kommit så långt att han fick en lägenhet av kommunen. Han var så lycklig och trivdes så bra. En annan deltagare hade inte samma tur. En morgon dök han inte upp. Alla blev oroliga och försökte få tag i honom. Sedan kom beskedet. Han hade hittats ihjälslagen av någon fyllekompis. Det var väldigt fint att se hur alla deltagarna hjälpte varandra i sorgen och hur de tog fram sina finaste kläder för att gå på begravningen.

Tyvärr räckte inte pengarna till att fortsätta med Kanonprojektet i all evighet. När kommunen till sist tyckte att vi i praktiken skulle betala för allting, då sa vi stopp. Det gick inte längre. Vartenda öre som kom in på museet hade gått till Kanonprojektet för att renovera föremålen. Vi hade till och med tvingats säga upp vår käre anställde Peter år 2002 enbart på grund av kostnaderna för Kanonprojektet. Avveckling av projektet inleddes därför i januari 2006. Sommaren 2006 var lokalen tömd och en era i museets historia var avslutad med en imponerande samling fantastiskt fint renoverade föremål, från skrot till nyskick.

Inom ramen för projektet renoverades hela femton kanoner, sex fordon, tre stridsvagnar samt en mängd mer eller mindre tidsödande objekt. Bland annat färdigställdes vår karosseripansarbil, ”likkistan”, ibruktagen 1942. Den hade stått ute i decennier och var ett fullständigt vrak vid ankomsten till museet sommaren 1997. När likkistan skulle besiktigas var den som ny och personalen på Bilprovningen hade dragit lott om vem som skulle få äran att utföra kontrollen. Läs artikeln i Helsingborgs dagblad nedan.

Min uppgift inom Kanonprojektet var att se till att det flöt på, ekonomiskt. Och det var lättare sagt än gjort. Visst flöt ekonomin. Pengarna flöt. Ut. Men inget flöt in. Inkorgen för Kanonprojektet var alltid full. Överfull. Jag betalade först när påminnelsen kom. Det var enda sättet att hålla huvudet ovanför vattenytan. Ibland blev det bara för mycket när jag tittade på dagens skörd av obetalda räkningar. Jag grät på kvällarna när ingen såg. Sömnlösa nätter vande jag mig vid. Men det här skulle bara göras och jag skulle klara det!

När Kanonprojektet till sist var avslutat, när vi hade renoverat så pass mycket att vi hade föremål att ställa ut i visningsbart skick, då drog jag en lättnadens suck. Jag var, helt ärligt, väldigt glad och tacksam över att tiden med Kanonprojektet var slut, även om det var ett nödvändigt projekt för att få ordning på utställningar, och kunna visa besökarna välrenoverade föremål istället för skrothögar. Ekonomisk katastrof, men ur kulturarvssynpunkt absolut nödvändigt. Äntligen gick det att omfördela medel så att de räckte till allt annat som kostade; elräkningar, skatter och avgifter, tillstånd av alla de slag, försäkringar, löner och marknadsföring var dyrt. Den där sista delen om vad som får kosta, där har vi Johans och min ständiga meningsskiljaktighet. För honom har det alltid varit föremålen. För mig har det alltid enbart handlat om museets överlevnad.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!