23. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL II - DE LYCKLIGA ÅREN ( 2000 – 2009)

AVSNITT 7 - VI FÅR ETT OROANDE ERBJUDANDE; 2006

Sommaren 2006 kontaktades Johan av en – för oss – ny tjänsteman på SFHM. Vi kände personen ifråga sedan tidigare och han var en vän av museet. Vi litade fullt ut på att han ville museets bästa. Fortsättningsvis kallas den här personen endast för SFHM.

SFHM berättade att en statlig utredning, som hette Försvar i förvar, hade just färdigställts. Det skulle kunna tänkas att vårt projekt, Beredskapsmuseet, kanske kunde föreslås som statsbidragsberättigat. Det behövdes dock förankras hos många och därför krävdes en noggrann förklaring till varför statsbidrag vore rimligt. SFHM hade därför tänkt sig att om en inventering gjordes av kanonerna som fanns i museets samlingar, så skulle kanonsamlingen i sig kunna visa att vi förvaltade ett försvarshistoriskt arv och därför behövde statsbidrag.

Jag fick omedelbart en klump i magen. Vi kände till utredningen, jag hade läst den redan. Vårt museum omnämndes inte med en rad, trots att det var Johan och Leif som hade sett till att Skånelinjen bevarades. Jag upplevde att utredningen marginaliserade oss och vår verksamhet. Jag hade även träffat utredaren i samband med hans besök på museet. Vi "klickade" inte. Men så kan det vara. Alla är olika.

Med tanke på hur vi marginaliserats i utredningen var det verkligen ett enligt mig märkligt förslag från SFHM. Varför i hela världen skulle det krävas en inventering av museets kanoner? Vad hade det med statsbidrag att göra? Vad hade det med utredningen att göra? Jag sa till Johan att enligt mig var det helt uteslutet att SFHM inventerade museets egendom, men SFHM var välkommen att såsom vilken besökare som helst fotografera de utställda kanonerna och anteckna numren på dem, om det nu var viktigt för SFHM. Och så blev det. SFHM vandrade omkring på museet ett par timmar och tittade sig omkring. Johan ville vara behjälplig så han lämnade över en lista på kanoner som museet hade. När detta var gjort och när SFHM låtit sig bjudas på kaffe och kaka, vilket alla våra gäster bjöds på, vinkade vi adjö till SFHM, som lovade att höra av sig med information om hur det skulle bli med ett eventuellt bidrag. Johan var väldigt glad över beskedet. Jag hade den där magkänslan som inte ville ge med sig. Något kändes inte bra. Statliga myndigheter som registrerar privata museers föremål – varför då? Det kändes bara… fel.

Besöket från SFHM fortsatte gnaga i mig. Jag skrev ett nyhetsbrev på hemsidan där jag kommenterade SFHM:s besök och därefter kunde jag inte låta bli att ta kontakt med SFHM som hade bett Johan att skriva en ”anhållan om deposition” eftersom kanonerna som renoverats av oss nu var utställda och därför ”inventerade” av SFHM. Jag framförde min oro till SFHM och frågade honom om SFHM hade något intresse för vår materiel nu när vi hade renoverat den. SFHM-tjänstemannen fnös nästan, blev uppriktigt indignerad, över min fråga och sa med emfas att "Så gör inget museum mot varandra". Aldrig skulle ett museum ta föremål som renoverats av ett annat museum. Jag litade på SFHM:s ord och kände mig lugnad, men inombords var det ändå något som gnagde.

Efter en tid hörde SFHM av sig för att meddela att nu var det bestämt. Vi, vårt projekt Beredskapsmuseet, skulle bli berättigade till statsbidrag. Eller, egentligen inte vi, utan Skånelinjen. Men eftersom det var vi som förvaltade Skånelinjen så var det vi som skulle få bidraget. 100 000 kronor var avsatt i årligt stöd till vår verksamhet för Skånelinjen. Samtidigt utlovades mer pengar både för marknadsföring och projekt, för nu skulle det komma stora bidrag till de försvarshistoriska museerna. SFHM menade att eftersom vårt museum var en föregångare för de andra museerna, var det viktigt att vi var med i allt som skulle komma att ske för museerna. SFHM ville att vi skulle vara med i den blivande marknadsföringsgruppen för museerna. "Så fantastiskt!" svarade vi. Det kändes ju otroligt om det skulle bli så, tänkte både Johan och jag. Vilket lyft för museet!

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!