10. En Svensk Tiger - Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL I - DRÖMMEN OCH STARTEN ( 1996 – 1999)

AVSNITT 10 - JAKTEN PÅ PENGAR!; Våren 1997

När vi väl hade bestämt att det skulle bli ett museum av vårt projekt inleddes ”Operation låna pengar”. Jag hade räknat på hur mycket vi skulle kunna låna och kom fram till att 200 000 kr, det var den absoluta gränsen. Mer än så skulle vi inte förmå att betala om allt gick åt skogen. Men egentligen kalkylerade jag bara med ett enda scenario; det här projektet skulle lyckas! Jag kontaktade bank efter bank, men ingen ville låna ut några pengar. Det var för osäkert. Det var ingen normal affärsidé. Vem skulle kunna leva på en sådan verksamhet? Och så vidare.

Till sist fick jag kontakt med en banktjänsteman på Handelsbanken, Sven-Axel Trevéus. Han tyckte att det skulle vara spännande att i alla fall höra vad jag hade att säga om vår galna idé. Så jag tog med mig vår åtta månader gamla dotter Sophie, som precis lärt sig krypa. Jag slog mig ner i stolen framför hans skrivbord och försökte se så världsvan och självsäker ut som möjligt samtidigt som Sophie fick "fritt kryprum" på golvet i den stora kontorslokalen. Nu var det dags att dra igång seklets mesta säljpitch! Jag presenterade ”världens bästa idé” – ett museum om Sverige under andra världskriget. Under mark fanns en hel försvarsanläggning. Den behövde bara grävas fram. Och ställas i ordning. Men när det var gjort skulle det vara unikt. Vad vi räknade med för intäkter? Jomen, det skulle bli internationellt känt. För det fanns inget liknande i Sverige och inte i utlandet heller. Det var som en sovande historisk anläggning med oanade mängder potential. Medan min säljpitch levererades så det ven i dokumenten på tjänstemannens skrivbord, passade Sophie på att tömma hans papperskorg. När hon var klar med tömningen tog hon smakprov på alla papper hon hittade och efter det kröp hon fram till glasrutorna som omgärdade trappan intill skrivbordet där jag försökte förklara min och Johans omöjliga idé. Sophie satte sina små knubbiga händer mot glasrutorna, stack ut en liten slabbig babytunga och så började hon effektivt slicka rent alla rutor. Alla. Varje kvadratcentimeter. Jag tittade på henne och tänkte att skadan var ju redan skedd, så det var väl inte lönt att stoppa henne. När min pitch var klar, då var även dottern klar med ”uppdrag slaska ner rutorna”. Jag samlade ihop alla papper hon smakat på, stoppade ner skräpet i papperskorgen igen, satte Sophie i vagnen och tackade för mig. Sven-Axel Trevéus sa att han måste tänka på saken. Och förmodligen begära extra glasputsning.

Det gick ett par dagar. Mina nerver var i normalfallet hyfsat stadiga, men nu var det oroligt. Om vi inte fick igenom ett lån tämligen omgående, helst igår, så var hela projektet illa ute. Telefonen ringde. Och. Trevéus sa JA! Han trodde benhårt på vår idé. Hurra för det! Nu skulle vårt projekt bli verklighet! Vi bestämde ny tid för signering av lånet. Sedan skulle vi få 200 000 kronor direkt in på kontot. Puh!

Sven-Axel Trevéus måste ha varit den ende banktjänstemannen i Sverige som tänkte sig att två nyblivna unga föräldrar – helt utan erfarenhet, kunskap och utbildning – skulle klara av att starta ett museum som inte ens fanns, om de bara fick låna 200 000 kr. Men det behövdes bara en enda tjänsteman för att bevilja ett lån och vi hade turen att träffa rätt tjänsteman. Så där satt vi och skrev på alla handlingar. Då upptäckte jag bankens lilla "livlina". Om det gick åt helskotta så att lånet på 200 000 kr skulle gå förlorat, då hade vi genom signering av bankens handlingar åtagit oss ett privat borgensansvar för lånet på hela 300 000 kr! Mer än vi hade lånat? Ja, det var bara att gilla läget. När vi gick från banken visste jag att vi nu hade satt oss i en riktigt farlig ekonomisk klämma. Jag blev ändå inte orolig. Istället blev jag ännu mer bestämd; det här skulle bli Sveriges Bästa Museum! På alla sätt. Ingenting i världen skulle stoppa oss nu! Med tvåhundratusen kronor i plånboken skulle det lyckas!

Vad hade vi då för kalkyl för våra tvåhundratusen kronor? Vad skulle de räcka till? Eftersom vi hade behövt ett par miljoner om allt som måste göras skulle bli gjort blev prioriteringsordningen stenhård. Sammanställningsplatsen skulle grävas fram, träd fällas och plåten behövde lyftas av så att kanonen Maja blev synlig. Utställningstexter gick att ordna billigt med hjälp av kalligrafipenna, snyggt papper och svordomar varje gång jag skrev en bokstav fel och fick börja om från början. Fotografier behövdes i mängd. Inget var digitaliserat i den branschen, år 1997, så vi fick bekosta reproduktioner, förstoringar och framkallningar. Fakturan för fotografiarbetet gick på hela 80 000 kronor, trots rejäl rabatt bland annat från företaget Dani Produktion i Malmö. Den tänkta kalkylen, att bygga upp ett fungerande museum för 200 000 kronor, den var körd, det visste jag. Där någonstans startade mina nerver att dallra. De dallrar fortfarande litegrann när jag tänker på hur illa det var med pengarna i början av vårt museiprojekt.

Luftvärnseldställningen återställs av Marinverkstaden i Karlskrona

Den gamla luftvärnseldställningen var förseglad och överhöljd av jord. Men nu kom den fram igen. Luftvärnskanonen som försvaret hade haft på post i decennier i Djuramåsa ända till anläggningen avvecklades 1990, den var förrådsställd hos KA2, så nu plockades den fram igen av Marinverkstaden under ledning av dess chef, kapten Tommy Bengtsson tillsammans med alla duktiga proffs som arbetade på verkstaden. Kanonen var helt obrukbargjord och saknade varenda vital del, utom eldröret, så det var inga problem ur säkerhetssynpunkt att sätta den på plats. När det var dags att lyfta tillbaka kanonen ringde vi Helsingborgs dagblad som kom som skott för att fotografera och intervjua Johan. Det började kännas verkligt, vårt projekt.

Flaggor, gräsfrö och toalett – allt behövdes!

Johan påstod bestämt att ett militärhistoriskt museum av rang skall ha flaggor som vajade i vinden. Vi hade inte råd att köpa flaggstänger och det fanns inte heller möjlighet att gjuta fast dem i något fundament i jorden eftersom vårt projekt kanske bara skulle vara över sommaren. Det enda alternativet var då att hyra tre flaggstänger på fundament, för tretusen kronor i månaden, från Skanska. Jag försökte få ner kostnaden något, men det gick inte alls, trots att jag försökte hänvisa till att Skanska faktiskt hade byggt hela Batteri Helsingborg en gång.

Den tidigare potatisåkern behövde omvandlas till parkering och inbjudande yta för besökare. Weibulls sponsrade med en säck gräsfrö av bästa golfbanekvalitet och en lantbrukare fick i uppdrag att så fröna i räta rader, rätt över åkern. En ranglig gammal bod köptes in som biljettkassa och en annan liten bod införskaffades för övernattning. Pendling 14 mil per dag var omöjlig att bekosta. Vi kunde inte vara utan toalett, så en sådan behövde vi lägga pengar på att installera. Gustafsberg sponsrade med både tvättfat och toalettstol och KA2 hjälpte till med installationen. Men trots all hjälp vi fick från alla håll och kanter var det ändå en ekonomisk katastrof och kostnaderna rusade. Öppnandet av sammanställningsplatsen var ett enormt projekt att genomföra, men där hade KA2 genom Tommy Bengtsson och Fortifikationsverket genom Staffan Forsberg redan utlovat hjälp, så det kändes ändå hoppfullt. För att klara betalningarna kalkylerade jag med att vi behövde 20 000 besökare under den första säsongen. Det borde väl gå.

Föreningen Beredskapsmuseets vänner bildas

För att få in mer pengar bildades en förening, Beredskapsmuseets vänner. För att vara allmännyttig och därmed skattebefriad behövde den vara öppen för alla, och självfallet var alla välkomna. Medlemmarna rasslade in, liksom medlemsavgifterna. Jag skapade en tidning, "Pangnyheter", som jag skrev ut på vår lilla bläckstråleskrivare, packade i kuvert och skickade till medlemmarna med sedvanlig post.

Tiger-pins-försäljning

Vår lilla pin sålde på. Det kändes ändå hyfsat ok. Vi började prata om vi kanske skulle ta fram en affisch med tigern. Det hade säkert gått bra med sådan försäljning eftersom tigern tycktes finnas kvar i medvetandet hos folk, även om det var nästan 60 år sedan den användes.

30 maj 1997 – INVIGNINGSDAGS

Jag räknade med att pengarna skulle börja rulla in samma dag som vi invigde museet. Om vi snabbt nog kunde få besöksintäkter, då skulle vi klara kostnaderna om än på ett tunt, skört hårstrå. Men det skulle gå, för det hade jag bestämt mig för. Vissa fakturor var redan sena och jag ägnade timmar till att ringa upp leverantörer och ansöka om respit, vilket faktiskt alla gick med på. Det kändes som om folk ändå tyckte att det här var en rätt spännande idé, och de var väldigt välvilligt inställda, alla vi mötte på vägen dessa första månader.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!