6. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL I - DRÖMMEN OCH STARTEN ( 1996 – 1999)

AVSNITT 6 - MIN (MARIE ANDRÉES) KOPPLING TILL ANDRA VÄRLDSKRIGET

Jag har pratat mycket med mina föräldrar om deras uppväxt. En del berättelser dröjde de med att berätta. Min pappas berättelse fick jag ta del av bara några månader innan han tyvärr avled alldeles för tidigt, blott 63 år gammal. Min mamma och jag har, sedan hon flyttade ner till mig här i Skåne, pratat oerhört mycket om hennes uppväxt och hennes barndom. Jag vill dela med mig av deras berättelse då det har format mitt sätt att ta mig an Beredskapsmuseet och de utställningar vi bygger. Allt handlar om människor, vad vi gör mot varandra och hur vi beter oss, i både krig och fred.

MARJATTA

Andra världskriget var obarmhärtigt mot den finska befolkningen. "Finlands sak är vår", var den svenska parollen, initierad redan 1939 av Maja Sandler. Bland annat föreslogs att de finska barnen skulle kunna räddas från kriget om de bara fick en fristad i Sverige.

Lilla Marjatta, född hösten 1939 i Jääski, Karelen, Finland, var ett av barnen som erbjöds möjlighet att komma till Sverige. Marjattas pappa var inkallad soldat och Marjattas mamma Esteri arbetade på fabrik. Esteri övertygades precis som 70 000 andra finska barns föräldrar om att det vore bättre för barnen i Sverige under tiden kriget pågick. Esteri gjorde därför som så många andra mödrar, hon överlämnade sitt älskade barn, lilla Marjatta, till finska motsvarigheten till Lottorna på tågstationen i Helsingfors. Lottorna skulle se till att alla finska barn kom säkert fram till sin destination i Sverige.

Marjattas mamma Esteri, 1942.

En lång och inte ofarlig tågresa inleddes. Marjatta satt tillsammans med hundratals små, ensamma, tysta, ledsna och oroliga finska barn, som inte visste något om landet de skulle till eller familjen som skulle ta hand om dem. Bakom sig hade de lämnat förtvivlade föräldrar. Många mödrar ångrade sitt beslut så fort de lämnat över sina barn till Lottorna. Tänk om de aldrig skulle få se sina barn igen? Lottorna som var med på tåget upplevde en tryckt stämning bland barnen. Syskon höll reda på varandra, för det hade de lovat sina föräldrar. Ensamma barn satt tysta, nästan apatiska, på väg mot okänt mål utan skydd av sina mödrars trygga famn.

Slutdestinationen för Marjatta kom så småningom. I Lindesberg, väntade Marjattas fosterfamilj, mor Edith, far Lennart och storasyster Gun, på tågstationen. Marjatta hade inga skor på fötterna och namnlappen runt halsen hade hon tuggat i sig. Men Lottorna hade koll på den lilla tvååriga flickan Marjatta med blonda lockar och runda kinder, hon som nu skulle bo i Sverige hos okända människor i ett land där det talades ett främmande språk som hon inte alls förstod.

Marjatta ropade "Äiti", "Äiti", (Mamma, mamma, på finska) på tågstationen i Lindesberg, men hennes "Äiti" var inte där. Hennes nya mor och far, Edith och Lennart, fick axla rollerna som Marjattas nya "Äiti" och "Isä". Mor Edith var född och uppvuxen i Berlin. Edith flyttade till Sverige för Lennarts skull. Edith och Lennart kunde inte få egna barn. 1921 hade Edith och Lennart adopterat en liten tös som de döpte till Gunvor. Gunvor, eller Gun som alla kallade henne, var 21 år gammal när lilla Marjatta flyttade hem till familjen. Så Edith och Lennart började helt enkelt om igen, som småbarnsföräldrar, när de nu hade fått ansvar för en liten tvåårig flicka från Finland.

Marjatta anpassade sig till livet i Sverige. Hon glömde det finska språket och sin mamma i Finland. Edith och Lennart var Marjattas mor och far. Sverige var Marjattas hemland. Något annat land eller annat ursprung kände Marjatta inte till.

Marjatta var ett älskat barn. Hon fick allt hon önskade sig av sin svenska mor och far, till och med en liten vit fluffig hund, Tikotej, som ständigt rymde hemifrån. En dag kom polisen hem till familjen med Tikotej i en låda. Tikotej hade blivit överkörd. Detta blev Marjattas första stora sorg, när hon förlorade sin lilla hund.

Marjatta, Edith och Lennart.

En dag hände det till sist, det som alla så hett längtat efter. Det blev fred! Samtidigt kom tidpunkten då alla finska barn skulle åka hem. Finska staten hade varit tydlig på den punkten, att alla barn skulle åka hem till Finland så fort kriget var slut. Barnen var ju Finlands framtid!

En tid efter fredsdagen våren 1945 gick sex år gamla Marjatta som vanligt och hämtade posten. I brevlådan låg ett kuvert adresserat till hennes mor och far. Marjatta överlämnade kuvertet till mor Edith.... Marjatta skulle åka till Finland, stod det i brevet. Lennart och Edit försökte övertyga mamma Esteri att låta Marjatta stanna hos sina svenska föräldrar, men Esteri vägrade. Marjatta skulle hem. Marjatta var Esteris barn, Esteris förstfödda. Esteri hade skyddat Marjatta från kriget genom att låta Marjatta bo i Sverige. Nu när kriget var slut, då skulle Marjatta hem till sin mamma och sina syskon. Så snart som möjligt. Esteris vilja måste respekteras och motvilligt inleddes överlämnandet av Marjatta till ett land hon glömt, ett språk hon inte förstod och en mamma som hon inte kom ihåg.

Några veckor senare, hösten 1946, stod Marjatta i en liten enrumslägenhet i Kottby, en bit utanför Helsingfors. Resan från Sverige till Finland, avskedet från mor och far i Sverige, allt var ett töcken. Hon kunde inte ens komma ihåg hur hon hade rest till Finland. Plötsligt bara var hon där. I Finland. Marjatta togs emot av sin mamma, sina två yngre systrar som hon aldrig träffat tidigare och mammans nye man, en rysk före detta soldat. Han satt vid det lilla köksbordet när Marjatta klev in i den lilla lägenheten. På överkroppen bar han endast en sliten brynja. Marjattas liv hade nu vänts upp och ner utan att hon ens kunnat ta in vad som hänt. Från att ha varit ett omhuldat ensambarn i en rik familj i Sverige hade hon nu förpassats till fattigdom och grå vardag med en familj som skulle vara hennes, en familj hon inte kände och som dessutom talade ett språk hon inte förstod.

Marjatta fick lära sig finska, igen. Skolan skötte hon och sina småsyskon tog hon hand om. Hennes uppgift var att ta syskonen till barnpassningen på morgonen och sedan skulle hon själv gå till skolan. Marjatta hade i uppgift att hämta soppa till familjen så fort det erbjöds. Men oavsett hur hungrig Marjatta var, vägrade hon att äta det finska svarta brödet. Hon gömde smörgåsarna med grovt bröd bakom elementet, de som hennes mamma gett henne, innan hon tog sina syskon till barnpassningen. Hellre svalt hon än att hon åt det hemska brödet. Eftersom mamma Esteri arbetade hela tiden fick Marjatta klara sig själv, och se till syskonen. Marjatta hade mycket lätt för att lära. Mamma Esteri köpte ett skrivbord till Marjatta, för att ge henne utrymme att fortsätta studierna, trots att den lilla enrummaren knappt hade plats för familjens övriga möbler och trots att mamma Esteri knappt fick ihop pengar för familjens behov.

Hemlängtan till mor och far i Sverige var enorm. Marjatta ville hem. Finland var inte hennes hem. Mamma var inte hennes mor. Den ende far hon kände till var far Lennart.

Åren gick, det svenska språket glömdes bort och Marjatta levde dag för dag, nu som ett av alla finska barn. Hon läste alla böcker hon kunde komma över. Johan Ludvig Runebergs skrifter var riktigt bra, tyckte hon.

När Marjatta var tio år gammal hade hon bott i Finland i tre år. Inte ett ord svenska hade hon pratat med någon. De rika svenska barnen på andra sidan gatan i Kottby ville inte prata med henne. För dem var hon bara en fattig finsk flicka, barn till en fabriksarbeterska.

Sommaren 1949 berättade mamma Esteri att Marjatta skulle få åka till Sverige och hälsa på sin fosterfamilj. Hon förstod inte hur det kom sig att hon skulle få åka ”hem”,men hon var så lycklig. Den här gången fick hon resa ståndsmässigt, med flyg från Finland till Sverige. På flyget serverades mat och dryck till henne men hon vågade inte äta något för hon hade inga pengar att betala för sig. Ingen berättade för henne att maten var betald. Så brickan med mat, som såg så god ut, togs undan utan att hon ätit en bit. På resan mot Sverige, när planet lämnat Finland, bestämde Marjatta sig för att hon aldrig någonsin skulle återvända till Finland. Aldrig.

Marjatta 1949, tillbaka i Sverige, uppklädd i nya skräddarsydda kläder.

Marjatta kom tillbaka till sin fosterfamilj. Eftersom hon nu hade glömt det svenska språket måste hon ännu en gång växla modersmål. Skolan beslutade att Marjatta, på grund av sina bristande språkkunskaper i svenska, fick gå två klasser under sin årskull. Så den finska flickan som var van vid att ta hand om sig själv och somna hungrig för att det inte fanns något att äta förutom

svart bröd, hon levde nu återigen i en skyddad tillvaro i Sverige, hos sin rika fosterfamilj. Till sist adopterades Marjatta av Lennart och Edith.

Skolan gick bra för Marjatta och hon tog examen med litet a, och stort A, i nästan alla ämnen. Hennes mor, guvernanten Edith, hade till och med lyckats lära Marjatta flytande tyska. Marjatta bestämde sig för att utbilda sig till sjuksköterska trots att hon egentligen hade en dröm om att läsa ekonomi och arbeta på bank. Men hennes adoptivföräldrar var gamla och hon behövde en stabil inkomst, klara sig själv den dag då hennes föräldrar inte förmådde rå om henne. Sjuksköterskeyrket blev bra, tyckte Marjatta. Utbildningen var tre år, på sjuksköterskeskolan i Örebro. Hon tog examen och hon drömde om att få träffa en riktig, äkta svensk, någon som heter Sven Svensson, eller något annat jättesvenskt namn. Hon ville ha en lugn tillvaro, utan inslag av plötsliga förändringar.

AGU

En liten familj bodde i universitetsstaden Tartu. Pappa August var veterinär och professor vid Tartu universitet. Mamma Sinaida tog hand om parets tre barn. August var en av få i Tartu som hade en egen bil. Det var smidigt att ta sig runt mellan lantbruken när djuren behövde hjälp. August försökte lära Sinaida att köra bilen. Det gick inte riktigt bra. Färden slutade i Tartus apotek då Sinaida körde rätt in i dess dörr, som låg på hörnet. Det blev ingen mer övningskörning.

Agu sitter i pappa Augusts knä. Fotot är taget före andra världskrigets utbrott, när alla bröder fortfarande är vid liv.

Agu var tio år gammal när familjen tvingades fly från Estland år 1944. Bomberna föll över staden och Agu hade tillsammans med sin mamma Sinaida och sina två yngre syskon tagit skydd undan bombningarna. Mamma Sinaida satt uppe hela natten, med sina tre barn tätt intill sig. Tioårige Agu var livrädd och han tänkte så många tankar under natten. Tänk om de alla skulle dö? Mamma Sinaida svarade lugnt: Om vi dör, ja då dör vi tillsammans... Familjens hem förstördes i bombanfallen och allt de ägde gick förlorat. Innan de lämnade estnisk mark böjde Agu sig ner och tog en näve jord, som han stoppade i en liten tygpåse. Han lovade sig själv att han skulle kämpa för Estlands frihet så länge han levde och att han skulle återvända till sitt hemland, förr eller senare.

Agus föräldrar hade planerat att fly till Sverige precis som alla andra estländare, men i kaoset med så många människor på flykt, ändrades planerna. Mamma Sinaida tappade bort tioårige Agu inte bara en gång, utan två gånger. Första gången var i Litauen. Agu tittade i skyltfönster i staden där de väntade på färjan som skulle rädda dem till friheten, långt bort från sovjetiska styrkor. Plötsligt var hans familj utom synhåll. Lille Agu stod där, övergiven, och kunde inte ett ord litauiska. Han lyckades till sist få kontakt med en man i någon uniform och han ritade en bild på båten de skulle åka med.

Sinaida var redan på plats på båten. Kaptenen ville kasta loss, men Sinaida vägrade åka utan Agu. Hon hade samlat ihop familjens guldmynt innan de flydde och nu överlämnade hon allt guld hon hade till kaptenen mot löfte att båten inte skulle avgå innan Agu hade kommit til rätta. Till sist hittade Agu båten och kaptenen satte fart från Litauen. Närde väl kom fram till Tyskland – jag vet som sagt inte varför de kom dit – gick flyglarmet och Sinaida tog sig ner i ett skyddsrum med Agus yngre syskon. Ännu en gång tappade Agu bort sin familj. Han tog skydd i ett annat skyddsrum. Först efter flyglarmet lyckade de hitta varandra igen. Det var andra gången Sinaida trodde att hon förlorat sin äldste son, för alltid. Familjen placerades i flyktingläger i Tyskland där de bodde i fyra år.

I flyktinglägret, som efter krigsslutet administrerades av serbiska soldater, skulle alla flyktingfamiljer leva ”som vanligt” vilket förstås inte var enkelt. Agu gick i skolan och när han kom hem skulle livet vara precis som för alla barn. Men givetvis var det inte så. En dag när nu tolvårige Agu var på väg hem från skolan hittade han ett kvarglömt gevär lutat mot en vägg. Av ren nyfikenhet tog han med sig geväret hem och gömde det under sin säng. Det blev ett himla liv när soldaterna upptäckte att ett av deras gevär saknades. Soldaterna gick in och ut ur de små stugorna för att söka efter det försvunna geväret. De kom till Sinaidas bostad. Där hittades geväret under madrassen i Agus säng. De åtta soldaterna drog ut Sinaida från stugan, förde henne in i skogen bakom deras bostad och där våldtog de Sinaida, en efter en, allihop. Tolvårige Agu hörde sin mammas skrik på hjälp, och han kunde inget göra. Efter våldtäkten lämnade Sinaida Agu och hans småsyskon i bostaden, utan ett ord. Ett par timmar senare kom hon tillbaka, skjutsad i bil av amerikansk militär. Hon pekade ut de åtta soldaterna.

Amerikanarna tog med sig männen och de syntes aldrig till igen. Agu klandrade sig själv under återstoden av sitt liv för att han hade tagit geväret.

Agus far August hade åkt före familjen till Sverige. August jobbade som veterinär och behövde etablera sig i Sverige innan han kunde hämta sin familj till deras nya hemland. 1948 var det dags för Agu och hans syskon att tillsammans med mamma Sinaida bosätta sig i Trelleborg. Sinaida var traumatiserad efter den brutala våldtäkten. Istället för en lycklig återförening i Trelleborg blev det skilsmässa mellan henne och August.

Sinaida i sin lägenhet i Malmö. Trots de svåra upplevelserna under och efter kriget förlorade hon aldrig den där glimten i ögonen som bara hon hade.

 Otaliga gånger blev Sinaida inlagd på psykiatrisk avdelning efter misslyckade självmordsförsök. Nätterna igenom skrek hon i sömnen på hjälp, på engelska. Agu bar på hemligheten till Sinaidas svåra hälsotillstånd i hela sitt liv. Några månader före sin död valde han att berätta om sitt livslånga trauma och den skuld han känt i hela sitt liv för sin mors lidande. Först då förstod jag varför Sinaida hade mått så dåligt, och varför Agu reagerade och agerade som han gjorde, särskilt när han vid ett tillfälle skulle hälsa på Sinaida på sjukhuset och föll i tyst gråt när han hörde sin åldrade mors skrik.

Mina föräldrar, Marjatta och Agu

Marjatta träffade ingen tvättäkta svensk. Agu, den estniske grabben, flyktingen från Tartu, Estland, skulle komma att bli Marjattas stora kärlek. År 1970 föddes jag - Marjattas och Agus dotter, här i Sverige.

Marjatta och Agu hälsar på hemma hos Sinaida.

Mina föräldrar, Agu och Marjatta, var bara två av alla de miljoner människor som tvingades på flykt under andra världskriget. De förlorade allt de ägde och de började om i ett annat land… Genom mina föräldrars berättelse upplever jag att min förståelse för den påverkan krig har på människors mående, hälsa, utveckling och liv, den har förstås ökat. Jag känner mig helt trygg i hur jag vidareförmedlar deras berättelse till kommande generationer, genom denna text. Det som står alldeles klart är att det inte har någon som helst betydelse vilket krig en människa tvingas genomlida. Alla krig är likadana; ond bråd död, sorg och elände för människor, särskilt för barn.

Jag är övertygad om att vi alla har en mening med våra liv. Min mening var att starta Beredskapsmuseet, för att bevara mina föräldrars historia och förmedla den vidare, förhoppningsvis för att kanske någon kan lära av historien.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet.

TILL NÄSTA INLÄGG!