9. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL I - DRÖMMEN OCH STARTEN ( 1996 – 1999)

AVSNITT 9 - EN SVENSK TIGER TRASKAR IN I VÅRT PROJEKT!; Våren 1997

1990-talets Sverige

Min minnesbild av 1990-talets politiska strömningar var bland annat Karl XII-demonstrationer i Lund, sammandrabbningar mellan slagskämpar på gatorna, nynazistiska demonstrationer och bråk över hela landet. Samtidigt spreds historierevisionism och påståenden om att Förintelsen var en "bluff". Andra världskrigets historia i allmänhet och Sveriges historia under andra världskriget angreps, tolkades, misstolkades, anpassades och skrevs om. Med jämna mellanrum kom nya böcker och artiklar där skribenterna beskyllde politiska falanger för att ha begått än det ena och än det andra felet under åren 1939 - 45. Olika tolkningar spreds om Per-Albin Hanssons berömda tal på Skansen sommaren 1939. Var vår beredskap verkligen god, eller var den dålig och vems fel var det? Hade någon "ljugit", eller hade någon "gjort fel" och vem skulle klandras för detta? Diskussionerna böljade fram och tillbaka.... Likt många av mina klasskamrater använde jag historielektionerna till en välbehövlig tupplur. Jag var en riktig "sitting duck" och jag hade kunnat bli itutad vilken historieskrivning som helst om det bara kom från en tillsynes trovärdig källa. Som tur var hade jag läst rättssociologi och genom de kurserna lärde jag mig att noga studera vem som skrev vad och varför texten publicerats. Och så bodde jag förstås ihop med en riktig historienörd som älskade källforskning. Det räddade mig från de värsta fallgroparna.

Samma decennium hade det Kalla kriget dessutom upphört. Många hade en stark tro på varaktig fred. Det var läge att avveckla Sveriges försvar, tyckte några politiska partier medan andra politiska partier protesterade och framhöll att fred är ett tillstånd som kan förändras på ett ögonblick.

Och det där med svenskt kulturarv, det var en riktigt het potatis under 1990-talet. Jag upplevde det som att det svenska kulturarvet medvetet förfulades och hamnade i skymundan. Färgkombinationen gult och blått kändes mer förknippad med främlingsfientlighet och rasism än med Sverige och svenska flaggan. Om de svenska färgerna användes i något sammanhang väckte det ofta frågor om "den ansvarige" var rasist. Nationaldagen var vid denna tidpunkt fortfarande en vanlig dag i almanackan och flaggviftande med gult och blått, det kändes inte riktigt "rätt". Det kändes som att det var lite "fult" att använda svenska flaggan, sjunga nationalsången eller öppet visa uppskattning och vilja bevara svenskt kulturarv.

Mitt i dessa strömningar skulle Johan och jag försöka oss på att dra fram Sveriges beredskapsår genom Batteri Helsingborg, i form av ett museum. Det gjorde inte saken lättare. Museiverksamhet uppfattades under den här perioden som en del av statens område, och privata museer var mycket ovanliga. Ett privat försvarshistoriskt museum, det existerade inte över huvud taget. Vi behövde alltså slå oss in på ny mark, som hade varit förbehållen staten, inom ett område som staten helst undvek att tala om; svensk historia, svenskt kulturarv och Sveriges beredskap under andra världskriget. Men nu var det bestämt. Vårt Projekt, som vi nu hade bestämt oss för att benämna "Beredskapsmuseet", det skulle bli av, vad någon än skulle komma att tycka om det.

En Svensk Tiger smyger sig in i mitt liv

Vi måste gå tillbaka tio år i tiden för att fånga in mitt första möte med En Svensk Tiger. År 1987 gick jag sista året på Södra Latins gymnasium i Stockholm, samhällsvetenskaplig linje – en klassisk linje för många som inte vet vad de vill jobba med i framtiden... En av mina klasskamrater hade en kul bild på sin pärm, en blågulrandig tiger med texten "En Svensk Tiger". Det kändes som en övertydlig text till en bild som verkligen visade vad det stod. Bilden fastnade på min näthinna. En dag kom klasskamratens pappa till vår skola. Han höll ett tämligen ointressant föredrag om något, som jag inte ens minns. Men jag mindes att han hade uniform på sig, och han jobbade med något viktigt på Högkvarteret, Försvarsmakten. Den delen lade jag i alla fall på minnet. Föga anade jag då, som sjuttonårig gymnasieelev, hur den där blågulrandiga tigern skulle komma att dyka upp på de mest oväntade sätt i framtiden....

En Svensk Tiger hoppar in i vårt museiprojekt

Vi går tillbaka till året då vårt Projekt inleddes, 1997. Det behövdes pengar till vårt Projekt. Massor av pengar. Och vi hade inte en endaste krona eftersom alla resurser redan använts till den ekonomiska utställningskatastrofen om fängelsehistoria. Johan drog sig till minnes att under beredskapsåren såldes det pins och nålar av alla de slag för att dra in pengar till alla möjliga projekt. Han hade en gammal pin från 1942 med En Svensk Tiger liggandes i en byrålåda. Kanske kunde det vara något, en pin som såldes till förmån för Beredskapsmuseet? Jag såg pinen och tänkte "Oh, den har jag sett förut." och lät tankarna vandra tillbaka till 1987 och den där klasskamratens pappa, som var militär. Kanske fanns ett samband mellan försvaret och den där bilden? Men tänk om vi skulle ta fram en pin igen och sälja den till förmån för museet? Vem hade tecknat En Svensk Tiger, egentligen? Johan visste att det var Bertil Almqvist som hade tecknat den en gång, som del av en kampanj för att påminna folk om att inte prata i onödan om försvaret. Jag började leta efter Bertil Almqvist, men han hade avlidit redan 1972. Två döttrar hade han; en i Brottby och en i Hillerstorp. Med hjälp av den då svindyra tjänsten Nummerupplysningen fick jag tag i telefonnumret till Åsa Almqvist i Brottby, lyfte luren, och genom det samtalet inleddes min relation till En Svensk Tiger.

Samtalet med Åsa Almqvist

Åsa och jag fann varandra på något sätt, direkt, i det där samtalet. Hon var en mycket intressant person, med en bakgrund som hon delade med mycket få personer. Hon berättade om sin far, Bertil Almqvist, och om sin lika kända mor, Anna-Lisa Almqvist författare till mängder av ungdomsböcker, böcker som både jag och till och med min mamma hade läst, eftersom de var så bra. Åsa berättade om Bertil Almqvists kvällar på Gyldene Freden i Gamla stan, Stockholm, en restaurang som jag hade passerat i många år som barn, som elev på Estniska skolan. BertilA, som han kallades, umgicks med Cornelis, Fred och alla de stora kulturpersonligheterna i Stockholm. Åsa började även berätta om BertilAs bild En Svensk Tiger, som hon och hennes syster ägde rättigheterna till. Hon blev väldigt glad och svarade genast JA när jag frågade om vi skulle kunna få använda den precis som BertilA hade gjort 1942, när han lät Luftvärnspojkarna sälja nålen till förmån för sin verksamhet. Samtidigt berättade hon att någon hög militär hade kontaktat henne några år tidigare och sagt att tigern skulle tillhöra försvaret, vilket hon absolut inte höll med om. Hon hade sagt till militären att den bilden ägde hon och hennes syster rättigheterna till, precis som de ägde rättigheterna till allt som BertilA hade gjort, som exempelvis Barna Hedenhös. Hon kunde tänka sig att samma miljtärer skulle kunna bli sura om vi använde tigern, men, hon och hennes syster gav absolut tillstånd till användning för Beredskapsmuseet. Hon menade att min fråga om användning av bilden var precis som BertilA hade velat. Så skulle tigern användas.

Därmed var det klart. Jag tog kontakt med Formo i Malmö och beställde tigerpins. Och så satte jag in en annons i tidningen Hemvärnet med information om det blivande Beredskapsmuseet och att man kunde stötta verksamheten genom att köpa en liten tiger-pin. Jag var glad. Åsa och hennes syster var glada. Det visade sig att alla ville ha en pin med En Svensk Tiger. Annonsen gav bättre resultat än jag någonsin hade väntat mig. Men samtidigt var 49 kronor för en pin bara en droppe i havet till vårt allt större projekt, Beredskapsmuseet. Vi skapade en logotyp där tigern fick vara med på ett hörn. Logotypen bestod i övrigt av kanonernas konstruktionsritning och texten under, Beredskapsmuseet. Namnet på museet hade vi kommit fram till efter många, långa diskussioner. Det gick inte att kalla vårt projekt för "Andravärldskrigs-museet" eftersom Sverige var neutralt och i beredskap. Vi ville inte kalla det "Försvarsmuseet" eftersom det skulle handla om en helt annan historia. Vi ville inte kalla det "Batteri Helsingborg" eftersom ingen skulle förstå vad det handlade om. Så. Det blev Beredskapsmuseet. Ett långt tungvrickarord, hopplöst jobbigt att uttala om man sa det snabbt, men det måste bli det namnet på vårt projekt.

Till sist fick vi ihop en riktigt bra logotyp, i alla fall enligt mig och Johan, och Åsa och hennes syster. Tigern hade kommit "hem", tyckte BertilAs barn.

Strax efter annonsen hade publicerats i hemvärnstidningen ringde telefonen på kontoret. En kommendörkapten presenterade sig, med mycket barsk stämma, och sa sedan med ännu barskare stämma att vi hade absolut ingen rätt att använda En Svensk Tiger för den hade de minsann varumärkesregistrerat som sin egendom. Jag svarade med samma barska stämma att det där stämde inte, för jag hade själv pratat med innehavarna av upphovsrätten, Bertil Almqvists döttrar, och de hade gett oss tillstånd att använda bilden. Min motfråga till militären var om de hade fått tillstånd att varumärkesregistrera bilden. Militären svarade att det behövde de inte, för bilden var registrerad. Hmmmm, tänkte jag för mig själv. Där hade de fel. Så jag sa igen att det spelade ingen roll. Vi hade rätt att använda bilden, oavsett deras varumärke. Telefonsamtalet var slut. Jag kände en liten olust i att inleda ett projekt genom att bråka med höga militärer, men nu hade de faktiskt fel, och jag hade rätt. Jag och Johan pratade om hur vi skulle göra och vi var rörande överens. Tigerpinen hade vi rätt att använda. Så det så. Vi fortsatte försäljningen, enligt tillstånd från Åsa och hennes syster.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG