64. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL V - BEREDSKAPSMUSEET SEGRADE! (2017 – 2026)

AVSNITT 12 - EPILOG; 2026

Museet är fint igen!

Vi har återställt allt i den vapenhistoriska utställningen och vi har reparerat Beredskapsmuseet efter den gräsliga händelsen 2016. Vad gäller luftvärnseldställningen gapar den fortfarande tom, men vi har en färdigrenoverad kanon som ska på plats den dag vi har råd att bygga en inglasning över luftvärnskanonen. Det kommer så småningom. Allt löser sig. Om någon vill skänka sisådär 200 000 kronor till inglasningen så tackar vi inte nej. Bidrag till stiftelsen emottages tacksamt till BG 5265-9638 eller

swish 123 283 10 55.

Jag har i tidigare kapitel berättat om hur vi njöt av att sitta på de två kanonerna utanför entrén för att lapa lite sol, och kaffe, till den ödesdigra dagen 2016 då kanonerna försvann på grund av "förtrödna SFHM".

Kring 2017 hade vi ställt ut en större kanon framför entrén då det såg så tomt ut. Den kanonen fick stå där alldeles ensam i hela nio år. Men så kom dagen, sommaren 2025, då vi äntligen kunde få tillbaka vår fikaplats på kanonen. Ett dödsbo överlämnade en kanon i gåva, en exakt likadan kanon som den SFHM hade tagit ifrån oss. Så nu står det en kanon där igen, på samma plats. Fint!

Den nya kanonen var förstås inte i samma fina skick som vår gamla kanon, men det löste sig snabbt. Sommarpraktikanterna från Helsingborg visade sig vara riktigt duktiga på målning, så det blev en toppenfin nymålad kanon framför entrén bara några veckor senare. Så nu möts besökarna av samma slags kanon som de möttes av åren 1998-2016. Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid. Tack så hemskt mycket för gåvan, Vide Carlbergs dödsbo! Vi är evigt tacksamma!

Positiva inslag kom tillbaka

Det började återigen dyka upp förfrågningar om vi ville vara med på än det ena än det andra, ibland i sammanhang som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Kristidskokboken som jag sammanställde första gången 2003, den visade sig vara en riktig dörröppnare till nya världar.

Jag startade en liten grupp på Facebook, ”Kristidsmatlagning på riktigt!”, med tanke att vi skulle vara några tappra själar som ägnade oss åt att förstå ransoneringens begränsningar. Vi var cirka 20 personer när vi började. Nu är vi snart åttatusen medlemmar i gruppen. Lika många som i en mindre ort någonstans i Sverige.

Historieätarna, tv-programmet med mat från olika epoker i vår historia, de hörde av sig för att de skulle göra ett avsnitt om beredskapsåren och givetvis behövde de recept. Hela deras avsnitt byggde på min lilla kokbok.

Ett annat tv-program, Hela Sverige Bakar, hörde också av sig och plötsligt var jag med i programmet. Som tur var inte som tävlande, men däremot stod jag i rutan och slängde ihop en kristidskaka.

När kriget i Ukraina bröt ut 2022 bakade jag kakor i både tidningar och tv och dessutom gjorde tv-programmet Sverige! ett inslag, givetvis även där med kristidskakan i fokus. Kristidskakan heter officiellt ”allround-kaka” eftersom det går att byta kryddor i den efter behag. Hon som gav mig receptet hette Kerstin Nyréhn. Under krigsåren var hon först ”bara” köksa på Vipeholm (jo, det där hemmet som det gjorts film om), men när kriget bröt ut åkte alla män in på beredskapstjänstgöring. Där stod kvinnorna kvar. Jobbet måste fortsätta och vips så avancerade kvinnorna till chefer och ansvariga inom alla möjliga branscher. Kerstin, hon fick arbete som kökschef på Vipeholm och under hennes ledning bakades bland annat den idag berömda kristidskakan, eller, allroundkakan, till allas förtjusning. Det är en mycket god kaka som vem som helst kan svänga ihop på en minut. Tänk att en kaka kan leda till så mycket ära och berömmelse… Recept? Här kommer det.

Kerstins allroundkaka med julkryddor

4,5 dl vetemjöl, 0,5 dl potatismjöl, 2 tsk bakpulver, 1 tsk nejlikor, 1 tsk ingefära, 1 tsk kanel, 3 dl socker. Rör ihop dessa ingredienser noga. Häll i 3 dl mjölk. Rör ihop. Häll smeten i en smord och bröad form. In med hela rasket i ugnen, 175 grader. Ut med den efter cirka 45 minuter. Låt svalna. Där har du din kristidskaka!

Johan fick också Helsingborgsmedaljen!

Maj 2026 delades Helsingborgsmedaljen ut till personer som gjort verkligt fina insatser för staden. Jag har redan berättat att Gustaf Trolle fick medaljen. Men en till fick den; Johan Andrée, för allt sitt historiska arbete med museet. Det var fint gjort av Helsingborgs stad!

Tidevarv komma, tidevarv gå

Tiderna förändras också när vi människor kommer och går. Vi kan inte leva för evigt, men minnet av någon kan leva för alltid. Några som kommer att leva vidare genom museet är förstås de gamla soldaterna på Batteri Helsingborg, särskilt Gustav Johansson och Göte Stjärnemyr, de som hjälpte till redan från starten med allt de kunde göra för att museiverksamheten skulle komma igång. Gustav sa såhär till mig när vi firade tioårsjubileet 2007:

"Tänk, när jag var här på invigningen för tio år sedan, då fick jag kaffe i en plastkopp som jag balanserade på ett rör som stack upp ur marken. Jag fick pissa i buskarna bakom den där lilla boden ni hade som bostad och jag trodde aldrig att detta kunde bli något så bra som det har blivit."

De där raderna tänker jag ofta på, särskilt när det har varit svåra tider på museet. Jag undrar vad han och Göte hade sagt till SFHM om de hade levt när SFHM körde igång sitt ”Operation krossa Beredskapsmuseet”.

Jag har så många människor som nu lever bara i mitt hjärta. Men de kommer alltid att finnas kvar som en del av museets historia. Folke Norberg, Jörgen Waltermark, Lennart Andersson, Owe Erkheden, Ingela Rasmusson, Olle Wennerbeck, Leif Högberg, Jörgen Sjöblom, Uffe Palm och nu senast ”Superlottan” Ingrid Persson, frid över deras minne. När jag tänker på alla människor jag mött är jag så tacksam över att de tog sig tid att släppa in mig och museet i deras liv.

Fina möten på museet

Många gånger under år 2025 fick jag små tecken om att cirkeln hade slutits kring Beredskapsmuseet. Gåvan av fastigheten. Avvecklingen av SFHM. Två handläggare vid Polisens tillståndsenhet i Växjö avslutade sin tjänst och därmed upphörde kontakten mellan den tillståndsenheten och SFHM. Inget mer "plockande" av våra licensärenden så från sommaren 2025 återgick våra ansökningar om licens för museiföremål till "normalläge" igen. Härligt!

Och så var det möten som hjälpte mig bearbeta "spöken från det förgångna". 2025 dök det upp tre besökare på museet som jag verkligen behövde träffa. En av dem var domaren i målet i Helsingborgs tingsrätt år 2012, den där gången när vi tvingades överlämna allt SFHM begärde bara för att försöka få ett slut på de ständiga angreppen på museiverksamheten. Läs mer om den gräsliga händelsen här, i tidigare inlägg. En annan besökare som dök upp var utredaren som hade hanterat SFHM:s polisanmälan mot oss. Inledningen till den fruktansvärda polisanmälan som SFHM låg bakom kan du läsa om här, i tidigare inlägg. Och så kom den tredje besökaren till museet, det var åklagaren som behövde lägga tid på SFHM:s första okynnespolisanmälan mot museet på sitt bord, som vi skrev om här i tidigare inlägg. Det var så befriande att få prata med dem alla om dels det hemska brottmålet som SFHM hade skapat och dels utmattningstvisten som SFHM använde för att få oss att ge upp museets föremål. Obs! Om nu någon rättskaffens person med möjlighet att besluta läser detta, så vill jag meddela att vi vill ha tillbaka vår 12/80-kanon, "Marilyn". Den överlämnade Försvarsmakten till oss. Den hör till samlingarna. Den står idag på Aspö, utan licens. Föreningen på Aspö har redan en 12/80-kanon och de behöver inte ha vår kanon också, men de tvingades ta emot den av SFHM. Vi har all historik om just den 12/80-kanonen. Vi har personliga berättelser, fotografier och uniformen som tillhörde den siste pjäschefen. Marilyn ska komma hem igen, snarast, tycker jag. Ordna detta, tack!

Hur länge ska det sitta i väggarna?

Det var alldeles, alldeles förskräckligt att befinna sig mitt i denna absurda storm under åren 2010 - 2016 där händelser, uttalanden och handlingar fullkomligen flög omkring oss utan att vi kunde göra något åt det. Och vi fick ingen vetskap om vad som sades om oss. Vi fick inte en chans att bemöta det illvilliga skvallret som, faktiskt, SFHM spred om oss. Allt vi hade byggt upp, alla kontakter med andra museer, alla bekantskaper vi hade skaffat genom åren, nästan allt förlorade vi. Som pricken över i spred SFHM även den där ”remissen” som skickades ut till hela Sveriges museivärld år 2015. Det var skamligt av dem!

När allt var över, i början av 2017, funderade jag över hur vi skulle agera för att återuppta relationerna med våra omgivande museikollegor och med andra organisationer när vi väl hade återfått lugnet igen? Svaret blev; det gick inte. Det förblev tyst. Vi har fortfarande inte lyckats bygga några relationer med museer, eller med regionen, eller med Sveriges museer, eller med någon annan organisation belägen utanför Helsingborgs kommun.

Än idag, 2026, blir jag påmind om SFHM:s illvilliga skvaller om oss, om Beredskapsmuseet och om mig. Senaste gången jag förstod att skvallret och felaktiga påståenden om vår verksamhet fortfarande sitter i väggarna var tidigt i våras, i kommunikation med Riksantikvarieämbetet. Jag hade skickat in en debattartikel om den nya vapenlagen och poängterat att det är verkligen inte rätt att polisen ska godkänna ett museums anställda. Jag fick ett svar tillbaka där de påtalade att jag hade en ”konflikt med SFHM”. Så min debattartikel togs inte in. I spåren av SFHM:s agerande blev jag fortfarande tystad... Herregud, det var mer än tio år sedan! Och vad hade min debattartikel om den nya vapenlagen med SFHM att göra? Nu är som sagt SFHM till och med avvecklad. Hur länge ska jag anses ha en "konflikt med SFHM"? Ingen aning. Kanske för resten av mitt liv.

Det enda sättet att klara en sådan här händelse är i alla fall att oberörd resa sig upp ur askan, borsta av sig damm och smuts, rätta till stassen och sedan är det dags att leva som om inget hade hänt. Nu när jag har skrivit berättelsen om Beredskapsmuseet kan jag dessutom hänvisa den som undrar över En Svensk Tiger, över SFHM, över tjafset om kanoner etc, att allting finns i En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet. Det känns som en befrielse, faktiskt, att ha skrivit ner alltihop och förmedlat min berättelse vidare.

Slutet gott, allting gott!

Med detta skrivet har jag kommit till slutet av min berättelse om Beredskapsmuseet. Jag kommer att fortsätta lägga in Beredskapsmuseets historieskrivning på den här sidan, men i form av årsberättelser. Och jag hoppas innerligt att dessa årsberättelser för alltid är positiva, i alla avseenden.

Slutet gott, allting gott. Vi jobbar på. Och devisen är alltid: Allt löser sig! SISU!

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL INLÄGGEN I KRONOLOGISK ORDNING!