58. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL V - BEREDSKAPSMUSEET SEGRADE! (2017 – 2026)

AVSNITT 6 - PANDEMI OCH TVÄTTANDE TIGRAR; 2020

Den 9 mars 2020 fyllde jag 50 år och vi hade bestämt att hålla 50-årsfirandet samma dag, trots att det var en alldeles vanlig måndag. Tur var väl det, för dagen därpå föll samhällets bila. Med ett effektivt välriktat hugg avbröts alla former av privata och offentliga möten. Nu skulle vi alla gå in i isolering och kontemplation. Om vi inte gjorde det riskerade vi alla att dö, eller åtminstone skulle vi lida helvetets alla kval i sviterna av det virus som drabbat världen. Min femtioårsfest blev den absolut sista sammankomsten för många av oss, på ett par år. Men trevligt var det, den där kvällen.

I början av pandemin hade jag inte hunnit fundera över hur museet skulle påverkas. Jag, liksom många andra, tänkte mig att det nog skulle gå över tämligen fort och att ordningen var återställd lagom till vi inledde säsongen. Så blev det inte. Pandemin förvärrades. Människor dog. Och en del, som trodde på jordens undergång, isolerade sig från omvärlden. Invirade i toapapper lyssnade de till Anders Tegnells allt bistrare besked medan de i skenet av en sista stearinljusstump åt kall ravioli och läste vad andra isolerade undergångsdebattörer skrev på sociala medier…

Ett inslag i nyheterna etsade sig fast i mitt minne. En rysk tjänsteman intervjuades om pandemins framfart i Ryssland och han sa ungefär såhär; ”det är bara en sjukdom. Folk blir sjuka. De blir friska. Det är inte som krig. Inga byggnader blir förstörda. Det är bara att återgå till vardagen när det här är över." Med facit i hand, med vetskapen om vad Ryssland skulle komma att göra mot sitt grannland bara ett par år senare, borde just den där ryssen ha varit president. För då kanske presidenten hade tänkt på att inte starta krig mot sin granne, helt utan anledning, i onödan, med enbart ond, bråd död, enorm sorg och intensivt hat som resultat. Men, jag – om någon – vet ju att det är inte alltid rätt person på rätt plats.

Tjänstemannen hade i alla fall absolut rätt. Pandemin var ett angrepp mot mänskligheten, men samhällsfunktionerna fortsatte fungera. Det gick bra. Jag är väldigt glad över att Sverige höll sin strategi trots enorma påtryckningar från länder runtomkring som ville göra annorlunda. Anders Tegnell, det var en tuff man. Han borde ha varit kulturminister istället, åren 2010 - 2016...

För min egen del måste jag erkänna att pandemin utgjorde en ytterst välbehövlig paus för mig. Hela samhället saktades ner till en hastighet som jag trivdes i. Det var lugnt och skönt överallt. Plötsligt syntes barnfamiljer ute i skog och mark på helgerna. Promenerandet ökade rejält i områdena kring Djuramåsa. Jag njöt av den lugna tillvaron. Vi bestämde oss för att låta bli att öppna museet under våren. Jag började sticka mössor med varierande resultat. Och vi testade viltkött. Leo fick åka studentbil alldeles ensam. Men allt går att lösa och allt går att ordna så det ändå blir kul. Rätt så kul i alla fall. Eller inte så kul om man är nitton år, student och hade velat vara ute på stan och festa loss till gryningen...

När sommaren kom införde jag ett system med klädgalgar på museet. Utanför kanonen Maja hängdes åtta galgar upp tillsammans med information om att alla besökare skulle ta med sig en galge när de gick in i bunkern och hänga upp den igen när de kom ut. Om galgarna var slut, då var det fullt i bunkern och då fick besökarna vackert vänta utomhus till dess det kom upp lite galgar igen. Samma system användes vid nergången till sammanställningsplatsen, inne i utställningarna i hangaren och i SMB-hallen. Det fungerade faktiskt alldeles utmärkt. Folk visade väldig respekt för varandra. En besöksgrupp som tyvärr försvann alldeles var den äldre befolkningen. Sommaren 2020 kom endast ett litet fåtal pensionärer på besök, iförda diverse munderingar för att skydda sig mot eventuell smitta. Jag hade förväntat mig att någon skulle dyka upp med gasmask från andra världskriget, men så långt var det ingen som gick.

I cafeterian fick vi rensa bort bord för att skapa tillräckligt med utrymme. Det infördes diverse bestämmelser som vi givetvis följde till punkt och pricka. Kaffekannorna som brukade stå på en bänk bland borden i cafeterian flyttades in bakom disken tillsammans med allt annat, så att ingen skulle peta på grejer där någon annan hade petat.

Tidigare år hade vi haft en stämpel som sattes på handen på besökarna. Det gick förstås inte heller, så armband infördes. Besökarna fick den stora äran att själva dra på sig armbanden för att undvika onödig fysisk kontakt. Plexiglas sattes upp framför kassan och sedan kunde vi hantera både försäljning av biljetter och fikaförsäljning utan att någon nuddade vid något som de inte skulle nudda.

Handsprit var så dyrt att det nästan var som guld, så där fick jag hitta en lösning. Det blev ett recept gjort på t-röd, glycerol och vatten med några droppar citrusolja för doftens skull. Handspritens effekt på eventuella virus går förstås inte att mäta, men folk använde sig av den och vi kunde erbjuda denna hett eftertraktade vara utan att ruineras. Ett problem var dock att handspriten var så stark att den blekte både möbler och golv. Bänken i cafeterian bär fortfarande spår av handspritsstänk.

En intressant effekt av pandemin var den enorma mängden vatten som gick åt. Folk tvättade händerna som galningar. Plötsligt fylldes avloppstanken på en halv vecka, istället för den sedvanliga veckan, vilket innebar dubblerad kostnad för tömning. En psykolog som jag träffade berättade halvt på skämt, halvt på allvar, att pandemin var rena eldoradot för den som drabbats av ocd, för nu tvättade alla sina händer femtioelva gånger om dagen utan att någon tyckte det var märkligt…

Johan och jag klarade oss undan smitta trots att vi hängde i kassan och träffade en massa folk som vanligt under hela säsongen. Och de frivilliga fortsatte greja, även om det inte längre var i form av de klassiska onsdagskvällarna då alla jobbar tillsammans. Många av de frivilliga är ju komna till åren och då det pumpades ut information om att alla äldre skulle hålla sig hemma och aldrig umgås med andra, kunde man ju tänka sig att vi hade behövt lägga av med alla former av arbete på museet, men de frivilliga på museet gav minsann inte upp. De hade en idé kring hur man undviker att ses, men ändå fortsätter greja med saker. Det infördes ett enkelt system som innebar att alla frivilliga spred ut sig överallt på museet, vid olika tidpunkter. Så under pandemin grejades det överallt, samtidigt. Två av de frivilliga, Rolf och Bosse, valde att jobba tillsammans under hela pandemin och det gick också alldeles utmärkt. Tack vare pandemin byggde Rolf och Bosse om hela fiket. Det blev så fint! Devisen är som vanligt att det finns inget ont som inte för något gott med sig. För så är det!

Bunkervandringarna behövde också fortsätta trots att det var pandemi. Vandringarna var utomhus, men deltagarna behövde komma in i bunkrarna och begränsningarna på sammankomster var rigorösa. Dessutom påtalades vikten av att inte resa någonstans utanför sina hemtrakter. Folk uppmanades att hålla sig hemma. Våren 2020 hade vi åtta deltagare per gång på bunkervandringen. Åtta deltagare, men samma biljettpris som när vi har de sedvanliga 45 deltagarna. Det var givetvis en ekonomisk brakförlust, men jag tyckte det var bättre att hålla igång det som gick att hålla igång, istället för att stänga ner precis allt. Ett par från Stockholm hade köpt biljetter till en av bunkervandringarna. Jag ringde upp dem och meddelade att de inte fick följa med då de inte var bosatta i Helsingborg, för vi skulle ju faktiskt undvika att resa under pandemin. Hon blev så himla förbannad på mig när jag avbokade biljetterna och återbetalade dem. Om paret ändå reste till Skåne förtäljer inte historien. Jag hoppas ändå att de stannade hemma, såsom vi uppmanades att göra.

Under bunkervandringarna brukade vi servera fika och då blir det självklart en massa trängsel. Det gick förstås inte för sig. Så då kom jag på att jag kunde paketera fikat i papperspåsar, markera varje påse med deltagarnas namn och lägga ut påsarna med rejäla mellanrum, så kunde deltagarna hämta sina små påsar och fika utan att behöva nudda varandra. När det var åtta deltagare var detta en bagatell. Sommaren 2021 ökades antalet deltagare till 20 personer och då blev det fler påsar att packa. Jädrar vilken tid det tog. Bara för att göra det lite extra trevligt i pandemitid fyllde jag påsarna med lite allt möjligt, det kunde vara äpplen, chokladbollar, eller något annat. Och det blev väldigt trevliga bunkervandringar utan problem för deltagarna.

Ingen klagade på trängsel eller på olustigt nära relationer med främlingar.

Till sist kom vaccinet. Jag kastade mig över det så fort det var tillgängligt och hann få min dos innan säsongen 2021 inleddes. Vi körde på med galgar, plexiglas och fortfarande fick ingen besökare ens peta på kaffekannan. Till och med tepåsar lade vi ut på brickorna. Armlängds avstånd som tidigare bara gällde för staten mot museer (nja, inte SFHM gentemot oss förstås, men alla andra vettiga museimyndigheter fattar vad jag menar), det gällde verkligen på museet. Ännu en säsong gick och både Johan och jag klarade oss undan viruset. Jag var faktiskt lite stolt över hur bra vi hade löst allting för museet, och att vi till och med hade lyckats hålla museet öppet.

Ekonomin under pandemin var väl inte översvallande kul, men det klarade sig. Jag valde att skjuta upparbetsgivaravgifter precis i början av 2020 eftersom vi inte visste om vi skulle kunna hålla öppet alls under året, men när det visade sig att det skulle gå att öppna museet som vanligt, om än med begränsat antal besökare, bestämde jag mig för att snarast betala in de uppskjutna skatterna. De fick inte växa till en problematisk skuld. Ingen kunde vara säker på om pandemin skulle förvärras och kanske allting skulle tvingas stänga. Den uppskjutna skatten blev betald och så inträdde lugnet igen.

En liten tiger i pandemitider

Och mitt under pandemin kom den vandrande, den lilla tvättande tigern. Någon på region Skåne måste ha tillhört de där drömmande apokalypsälskarna, för plötsligt får jag en bild skickad till mig på mailen. Den visar En Svensk Tigers kropp, men något fult tvättbjörnshuvud klistrat på kroppen. Vad var detta? Vem var det nu som varit framme och kladdat sönder tigern? Varför kunde denna person inte förstå att den här bildens betydelse ska omhuldas, för kanske skulle det uppstå ett världsläge igen som krävde att vi måste hålla klaffen om vårt svenska försvar, om vi vill värna vårt land? I ett sådant läge skulle tigern behövas som påminnelse. Jag hade ju lovat döttrarna Almqvist detta. Otaliga gånger hade tigern nyttjats och varje gång hade min tillsägelse mynnat ut i upprördhet och ilska över att just DEN personen inte fick använda bilden i något sammanhang som inte hade ett skvatt att göra med bildens historia. Till min förskräckelse var det inte blott en privatperson med bristande respekt för vårt gemensamma kulturarv och vår historia – vilket varit enande för samtliga tidigare fall – som suttit på sin kammare och svängt ihop en ful bild, det var banne mig Region Skåne, som tyckte att det var toppen med en påminnelse om handtvätt via En Svensk Tiger.

Jag fick ta mig en funderare, om det var värt att ta fajten eller om jag skulle låta saken bero. Det var värt att ta fajten, helt klart. Varför? För att den här bilden har sin betydelse. Den ska behålla sin betydelse. Den ska inte omvandlas till en bild som påminner folk om att tvätta händerna. Det är inte En Svensk Tigers roll att göra det. Så jag skrev ett brev till Region Skåne och uppmanade dem att hitta på en egen bild och att låta En Svensk Tiger vara ifred. Ohoj, vad det slog igenom. I en pandemi händer inte särskilt mycket och därför blev minsta lilla nyhet gigantisk. En Svensk Tiger har en tendens att riva barrikaderna så fort den kommer fram i massmedia, och så blev det även den här gången. Plötsligt var bilden överallt, och jag pekades ut som boven i dramat. Enligt sociala mediers domstol – dvs vid denna tidpunkt apokalypsälskande anonyma troll och diverse andra som gick igång på att likcontainers förbereddes för alla som förväntades dö av viruset – skulle jag minsann låta bli att bråka med region Skåne för sjukvården var det bästa vi hade, och jag var minsann en girig, småaktig skitstövel som inte lät region Skåne använda bilden och bla, bla, bla och bla…. Vårt stackars museum, och jag själv, drabbades hårt. En hel sociala-medier-armé enades och det uppmanades via olika grupper på sociala medier att gemensam aktion skulle vidtagas genast mot museet. Aktionerna bestod av att ge sämsta betyg på FaceBook och på Google, gärna tillsammans med kommentarer som

” Undvik ägaren är rätshaverist som bland annat vägrade lämna tillbaka vapen som dom lånat av försvaret. stöd inte denna verksamhet.”

” Anser sig ha ensamrätt på historien om beredskapstiden, alla andra påståenden om saker som hände under denna tiden som inte dom själva berättar om är ren lögn...”

”Som millitärintresserad är det med sorg jag ser Beredskapsmuséets småaktiga attityd mot användandet av en symbol beställd och betalad av staten (skattebetalarna). Under beredskapen mobiliserades landets befolkning och man förväntades uppoffringar utan ersättning för landets bästa. Bereskapsmuséet drar denna anda i smutsen med sina ”varumärkesstämmningar” ynkliga betéende. Jag sätter inte min fot på denna plats och rekommenderar alla att bojkotta muséet.”

Nu var museet i blåsväder. Igen. Helt ärligt, vad trodde dessa personer (som inte ens kunde stava) att deras kommentarer skulle ge för effekt? Ledsna blev vi, både Johan och jag, men att jag skulle gå med på att bildens betydelse och användning förvreds? Absolut inte. Pfft, jag hade ju lovat Åsa och Christina att skydda bilden mot förvanskning och det löftet gällde även mot Region Skåne, även om det var pandemi. Nättroll, förståsigpåare och allmänt bittra människor fick i alla fall göra vad de ville. Jag vek mig inte en tum, och gör det inte heller idag. Det var helt rätt beslut och jag hade gjort det igen. Och igen. En Svensk Tiger tillsammans med lite SISU skapar en enorm motståndskraft mot förståsigpåare som borde ha varningstriangel på sin profilbild på sociala medier.

Nu hade Johan och jag klarat oss från covid både 2020 och 2021, trots att vi träffat tusentals människor. Vi var båda två vaccinerade med alla sprutor vi kunde få. När nyåret 2021/2022 närmade sig kändes det därför säkert att tacka ja till världens minsta nyårsfirande. Vi var typ åtta personer. På nyårsdagens morgon får jag ett sms från värdinnan som med sorgsen emoji meddelar att hon tyvärr blivit sjuk och att testet visade sig att hon fått covid. Madde, min gamla kollega och vän, hon var inte bara värdinna för ett jättemysigt nyårsfirande, hon var dessutom en riktig Superspridare av covid. Alla vi som var där på nyåret blev sjuka, allihop. Och vi blev rejält sjuka. Johan och jag låg och ojade oss i varsin ände av soffan i vardagsrummet. Vi orkade inte göra något annat än att sova, sittande, med hosta som kom från helvetet och smärta i kroppen som om den rådbråkats av en bödel. Det var fruktansvärt. Till sist återvände vi från zombievärlden. Livet kunde uppskattas igen. Johan förlorade varken smak- eller luktsinne, vilket var tur för oss då jag saknade båda delar under någon månad efter tillfrisknandet. Tillagning av färsk fisk är inte att rekommendera för den som inte kan avgöra om fisken är ok,eller om den har varit död lite för länge innan tillagningen. Enligt Johan stank huset av rutten fisk. Enligt mig, ja inte var det någon lukt alls… fisken var rätt god...

Men till sist gick den över, pandemin och det blev inte så isolerat längre. Det var bra. För alla. Nu är den tiden en del av vår historia, precis som tvättbjörnshistorien och så många andra tigerrandiga händelser under min tid med Beredskapsmuseet.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!