53. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL V - BEREDSKAPSMUSEET SEGRADE! (2017 – 2026)

AVSNITT 1 - KONTEMPLATION; 2017

NYA TIDER!

Äntligen skulle en ny era starta för Beredskapsmuseet, för oss. Efter sju års olycka (jag kan inte minnas att jag krossat någon spegel!) skulle det vända. Jag var säker på det. Och vi hade faktiskt gått ur striden med Beredskapsmuseet i behåll. Vingklippta, ruinerade, tillintetgjorda, förnedrade, men... Vi stod kvar! SFHM:s "Operation Krossa Beredskapsmuseet" hade misslyckats. Nu måste vi sätta igång igen. Min enda vilja var att få igång Johans arbetsglädje igen, för den var alldeles utraderad. Han var så ledsen över hur museet hade blivit behandlat av SFHM att han knappt kunde se en framtid för vårt museum. Men vi var ju två om detta. Och jag ger inte upp. SISU! Så, jag fick helt enkelt smida en plan för att få Johan på fötter igen. Utan Johan hade vi inget museum. Jag är inte historiker. Jag är praktiker. Jag ser. Jag känner. Jag genomför. Men jag kan inget om historia. Det är Johan som omsätter vårt kulturarv till en smakfull upplevelse för besökarna. Så nu var det dags. Johan! Upp med dig! Vi måste bygga vidare!

Kontemplationsresan!

Efter alla år med Johan känner vi varandra rätt väl, han och jag. Jag visste att det som behövdes är att han fick tid att låta tankarna röra sig i lugn och ro. Han behövde slippa se ruinerna ute i SMB-hallen, de tomma ytorna utomhus. Han behövde slippa prata om att SFHM hade förstört hans livsverk, i alla fall någon vecka. Så till jul 2016 låg det ett paket under granen från hela hans familj; en vecka till Kanarieöarna, i kontemplation.

I mitten av januari bar det iväg mot flygplatsen. Vi vinkade "Tjingeling!", åkte hem, och så väntade vi... Det kom ett eller annat uselt foto på en intetsägande balkong de första dagarna. Men sedan kom en bild på en blomma. Och en till. Och en bild på honom själv där han satt i solen och kisade med ögonen och såg nästan glad ut. Veckan gick och han kom hem. Det var med lättare steg. Med en blick som jag tyckte mig känna igen från förr. Och så sa han: ”Vet du, jag tror jag ska börja läsa historia.” Jag tänkte, jamen nu vänder det. Han är tillbaka.

Nuuuu kör vi!

Efter Johans återvändo från den sorgsna världen han hade levt i under så många år, var det dags att inleda en ny era. Vi skulle tillbaka! Det skulle ta tid, det visste vi,men det måste gå. Eftersom museets ekonomi var fullständigt raserad och det inte fanns en krona till annat än att hålla museet över vattenytan, var det tvunget att hela familjen fick leva på min lön under en period. Och nej, det var inte synd om oss. Det var bara lite påvert. Men det var vi vana vid från åren då vi startade museet. Så finporslinet åkte fram igen med servering av delikat falukorv och makaroner. Allt går, om man bara vill!

20-årsjubileum den 30 juni 2017

Vi fick göra vad vi kunde för att uppmärksamma museets 20-årsdag. Det fanns inte en krona att spendera på ett jubileum, så det fick räcka med en prinsesstårta för åtta personer. De frivilliga som var på plats delade på de pyttesmå tårtbitarna. Men, vi hade några kanoner kvar, så vi fixade salutskjutning. Och så kom vår fine vän Max Carling och körde trumpetfanfarer så det hette duga. Det blev en bra jubileumsdag ändå, om än liten. Och Tigerfanan, den vajade stolt i flaggstången. Fågel Fenix var på gång!

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!