top of page

41. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet


KAPITEL IV - KAMPEN (2011 – 2016)

Jag vill inleda det här kapitlet med följande rader. Det här är MIN berättelse om hur JAG uppfattade vad som hände mig och Johan. Jag tänker inte krypa undan och berätta genom någon slags neutral diskussion som ”den sa ditt och den sa datt”. Och det här kapitlet handlar precis som föregående kapitel inte om att vi var ”två som träter”. Det här handlar om vår kamp för att behålla museet, i helt skick. Med en myndighet som motståndare kan jag säga att det var fruktansvärt jobbigt. Så, läs alla avsnitt med dessa rader i minnet.

Vi kommer att komma till ett avslut. Och till en ny fortsättning. Då kommer alla trådar att knytas samman. Men först vill jag leda dig, kära läsare, genom de absolut värsta åren i museets historia, en period som skulle förändras först 2017.


AVSNITT 1 - "LÅT OSS UTNYTTJA POLISEN!"; Våren 2011


2011 inleddes. Nytt år. Nya utmaningar med SFHM. Nya friska tag, helt enkelt. De skulle aldrig i livet få vinna över oss, det var min enda strategi.


SFHM:s strategi, den var alldeles uppenbart motsatsen. Det stod klart för mig att det enda de ville var att knäcka oss. VARFÖR de ville det, den delen hade jag aldrig fått någon klarhet i. Det spelade egentligen inte någon roll heller, vilket syfte de hade. Kanske hade de förlorat det ursprungliga syftet på vägen till och med, vem vet?


SFHM:s strategi: "Utnyttja polisen, så tar vi oss in."

Under 2010 hade SFHM låtit sin sexstegsraket fara emot oss. SFHM hade:

  • Dragit in våra statsbidrag,

  • Sett till att de andra museerna, samt alla organisationer, slutade ha kontakt med oss,

  • Kastat ut oss från sitt projekt ”SMHA”,

  • Gått ut i massmedia och påstått att vi ”slogs mot väderkvarnar” och så vidare,

  • Begärt att Kronofogden hämtade våra kanoner,

  • Polisanmält oss!

Vad skulle SFHM göra nu då? Under 2011? Vi anade att självfallet skulle de förr eller senare använda de eländiga handlingarna som SFHM ville att Johan skulle skriva varje gång han fick en kanon från Försvaret, de så kallade ”anhållan om deposition”. Johans infaxade papper låg säkert någonstans i en byrålåda och skräpade hos SFHM.


Vad som än skulle komma härnäst så fanns det en polisanmälan som måste hanteras först, SFHM:s   okynnespolisanmälan, för det var precis vad det handlade om. SFHM ville "in" på museet, sa de till journalisterna. Ett sätt att ta sig "in" på museet med tvång var genom polisen, och genom en polisanmälan. Det var för mig uppenbart att det var SFHM:s plan. Jag kunde knappt ta in att detta hände oss, på riktigt, i Sverige. Men, det var på riktigt och nu var det som det var. Vi var polisanmälda för ett oerhört allvarligt brott. Den första chocken hade lagt sig. Nu var jag tvungen att skrida till handling.


Första vändan - åklagaren lägger ner anmälan

I första vändan av SFHM:s polisanmälan behövde jag inte göra något på egen hand. Självfallet fattade åklagaren, som inte var bekant med SFHM, att det var rena dumheterna. Ett historiskt väletablerat och omskrivet museum med gott renommé; det var helt orimligt att påstå vapenbrott om en sådan verksamhet.


Andra vändan - anmälan öppnas igen

SFHM gav inte upp så lätt. De klagade direkt på åklagarens beslut. En ny åklagare tittade på ärendet och tyckte att det behövdes utredas igen. Jag hade det på känn. Det var absolut nödvändigt att polis och åklagare kom till museet för att se hur det såg ut här, även om vi alla visste att det var rena dumheterna, det påstådda ”vapenbrottet”.


”Snälla åklagaren, gör en husrannsakan!”

Jag inledde Operation. Bearbeta. Åklagaren. Jag ringde. Jag skrev. Jag ringde igen. Jag tjatade hål i huvudet på den stackars åklagaren, att han måste besöka museet för att vi skulle få stopp på SFHM:s vedervärdiga anklagelser mot oss. Till sist sa åklagaren: ”Ok, men du vet att jag måste kalla det för ”husrannsakan”. Vill du att jag förordnar försvarare för er?” Men herregud, verkligen inte. Här begicks inga brott. Glöm försvarare! Och kalla det vad du vill, bara ni kommer hit. Det blev bestämt. Åklagaren beslutade om en husrannsakan enligt konstens alla regler.


Jag skred till verket för att arrangera den absolut mest transparenta ”husrannsakan” som kunde göras. SFHM skulle inte ha en chans att klaga på ett nytt beslut, efter åklagarens besök. Allt skulle vara glasklart.


10 personer deltog på husrannsakan på Beredskapsmuseet. Trots de sorgliga omständigheterna blev det en väldigt trevlig och trivsam dag. SFHM fick inte vara med.
10 personer deltog på husrannsakan på Beredskapsmuseet. Trots de sorgliga omständigheterna blev det en väldigt trevlig och trivsam dag. SFHM fick inte vara med.

Dagen H, som i Husrannsakan

Till sist var vi samlade på museet, tio personer. Det var jag, Johan, åklagaren, två poliser, två från tillståndsenheten, en vapenexpert från SKL och två frivilliga. Husrannsakan inleddes. Vi hade förberett oss noga med utskrifter från vapenregistret, licensnummer och – förstås – ärtsoppa och pannkakor till lunch. Ingen visste hur lång tid det skulle ta, om de ville gå igenom varje skrymsle eller hur de ville göra. Vi var öppna för allt. SFHM hade försökt snika in sig som deltagare på husrannsakan, men det sa åklagaren bestämt nej till. Nu var det dags för oss att visa museet och vad som fanns.


Åklagaren började traska runt. Han pekade på kanoner, på utställda mindre vapen, på allt som såg ut som ett vapen och frågade Johan om licensnummer. Johan slog upp vapnet, meddelade licensnummer och åklagaren nickade till svar. När vi var uppe i ett antal sådana sa åklagaren: ”Jaha, 1 – 0 till museet”. Vi fortsatte. Han frågade. Johan svarade. Åklagaren sa: ”2 – 0 till museet.” Det fortsatte, ”3 – 0”, ”4 – 0”… och sedan hade turen kommit till den ”livsfarliga luftvärnskanonen”.


SFHM-citat, Svenska dagbladet den 1 juli 2010:

 

”De har en skarp luftvärnskanon som står utomhus, vilket är olagligt.

Den är vår och kan inte stå så. Vi måste få göra den till skrot.”



Åklagaren tittade på kanonen. Han tittade på SKL. Åklagaren frågade SKL: ”Är den här kanonen farlig?” Både åklagaren och SKL skrattade gott åt frågan. SKL svarade: Jo, man kan kanske snubbla på den. Så skrattade de igen. Åklagaren vände sig till Johan och frågade efter kanonens licensnummer, vilket han fick. Sedan frågade åklagaren Johan om det fanns någon del som fungerade på rosthögen som vi hade framför oss. Nej, svarade Johan. Åklagaren frågade om kanonen var funktionell när den placerades på museet. Nej, sa Johan och så visades bilder på att den såg exakt lika rostig ut när den sattes på plats i sin eldställning, dvs i den nersänkta betonggjutna grunden, våren 1997.


Jag tror att just luftvärnskanonen gav åklagaren den sista pusselbiten i SFHM:s polisanmälan. Han vände sig om till SKL och sa: ”Jag tror vi är färdiga här nu, va.” Sedan åt vi lunch. En mycket trevlig lunch. Åklagaren åkte tillbaka till kammaren och skrev ett beslut där det klart framgick att på Beredskapsmuseet begicks inga vapenbrott.


Den "livsfarliga" luftvärnskanonen ställs på plats av försvaret i april 1997, inför invigningen av Beredskapsmuseet. Läs mer om installationen i tidigare inlägg.
Den "livsfarliga" luftvärnskanonen ställs på plats av försvaret i april 1997, inför invigningen av Beredskapsmuseet. Läs mer om installationen i tidigare inlägg.

Nu skulle det väl ändå vara slut på SFHM:s okynnespolisanmälningar mot oss. Och om det tog slut, så hoppades jag att hela den här vedervärdiga historien skulle ta slut helt och hållet. Ack, så fel jag hade.


Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

 
 
Kontaktuppgifter

Beredskapsmuseet, Djuramossavägen 160

263 65 Viken

Museichef: Johan Andrée

Telefon: 042 - 22 40 39

E-post: kontor@beredskapsmuseet.com

Om Beredskapsmuseet

Beredskapsmuseet grundades av Johan och Marie Andrée år 1997. Idag drivs Beredskapsmuseet såsom privat, allmännyttig stiftelse under Länsstyrelsens tillsyn. Donationer emottages tacksamt till

Bankgiro 5265-9638 • Swish 123 283 10 55

Läs mer om Beredskapsmuseets historia.

  • Instagram
  • Facebook

©2026 Beredskapsmuseet. 

bottom of page