40. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL III - ANGREPPET ( 2010 )

AVSNITT 7 - HÅLL FANAN HÖGT!; December 2010

Låtsas som att allt är som vanligt!

Museets hemsida och Facebook visade sig vara två utmärkta kanaler för att sprida information. Viktigast av allt var verksamheten och vi måste nå ut med att den fortsatte precis som vanligt. Utan statsbidrag och med flera kullkastade projekt som vi lagt massor av tid på, så behövdes varenda krona.

Vi hade kört en extra kanondag i slutet av augusti och de frivilliga ställde som vanligt upp på att hjälpas åt att skapa den bästa dagen som vi bara förmådde, men museets plånbok gapade tom. Vi hade lagt alldeles för mycket tid och pengar på eländet med SFHM och inte hunnit med marknadsföring och utveckling av verksamheten. Sommaren hade dessutom varit alldeles för varm och solens värme drog alltför många till stranden istället för till museet. Men jag tjoade glatt på hemsidan om att det minsann ändå var toppen. Och vi fick hela 20 000 kronor i gåva från en fantastisk familj med stort intresse för kulturarv och historia. Vid något tillfälle skrev jag att vår ekonomi var ”hårt ansträngd”, vilket egentligen var en rejäl underdrift, men det hade inte varit bra för verksamheten om jag hade sagt hur det verkligen låg till; att vi var utmattade, förstörda, hade tappat lusten och att vi därför knappt hade några idéer att genomföra. Jag kämpade för att hålla både mig själv och Johan uppe. Vi skulle klara det. Tillsammans.

För att få in pengar fick vi se till att mångfaldiga antalet visningar och vi ökade öppettiderna. Varje dag stod vi på museet mellan 10 – 19. Vi och barnen fick äta middag tillsammans på museet, men det gick också bra. Pengarna måste in. Åh, vad våra ungar har varit fantastiska genom åren! Just det här året, 2010, fick de dock stå ut med alldeles för mycket gräsligheter. Jag är väldigt ledsen över att jag inte lyckades undvika det året. Det hade varit bäst för barnen. Men vi kunde inget göra.

SMB-dagarna under våren 2010 drog också sitt ekonomiska strå till stacken, men då hade eländet redan dragit igång. Istället för nyhetsrapportering om det fina arrangemanget som vi hade arbetat med i ett drygt år, så ställde journalisterna frågor om vi hade licens för museiföremålen. Och om vi förvarade dem rätt. Jag upplevde det som att SFHM hade allt förtroende hos myndigheter och hos massmedia medan vi framställdes som bråkstakar som vägrade samarbeta.

Hur ska det här sluta?

 Vår oro över vad som skulle hända 2011 var påtaglig. Varje gång Johan ringde mig stelnade jag av rädsla och såg framför mig att han hade gripits av polis på grund av anklagelser om vapenbrott. Mardrömmarna blev allt värre och hela tillvaron gungade under våra fötter.

Jag försökte hitta orsaken till att en statlig myndighet som SFHM, vars uppgift var att hjälpa de försvarshistoriska museerna, höll på såhär mot oss. En del frågetecken uppstod förstås, särskilt när det gällde konsultbolaget, det där med rekvisitavapen, hämtningar av föremål och försäljning av de hämtade föremålen, men allt detta föreföll vara accepterat av de myndigheter och instanser som hade att ta ställning till frågorna. Så det kunde inte var de händelserna som var problemet. Otaliga gånger rannsakade jag mig själv och funderade över om jag kunde gjort något annorlunda.

The Show Must Go On!

Trots eländet försökte jag som vanligt vara positiv på något sätt i min rapportering på hemsidan. The Show Must Go On. Ingen fick veta hur dåligt vi mådde av allt som skedde slag i slag mot museet. Ingen fick veta att ekonomin var fullständigt havererad. Så jag berättade på hemsidan och på Facebook om föremål som donerats, såsom en mässingstavla som tillhörde anläggningen men som av outgrundlig anledning hamnat på havsbotten och fiskats upp av en dykare, som vänligt nog överlämnade den i gåva till museet. Jag berättade om den militärhistoriska helgen, om utställningar som vi desperat försökte ha råd att bygga klart även om pengarna som skulle användas uteblev. Vi höll fanan högt! Aldrig i livet att jag tänkte ge upp.

När 2010 gick mot sitt slut hade statsbidragen försvunnit, Kronofogden hade avslagit SFHM:s ansökan, vi var polisanmälda och stora delar av museivärlden hade vänt oss ryggen. Det som i januari 2010 förväntades bli vårt bästa år hade på mindre än tolv månader blivit vårt värsta. Och orsaken till hela denna tvärvändning från SFHM, den kunde jag fortfarande bara spekulera i.

Nu stundade 2011. Vad månde det bli av hela denna härva? När skulle SFHM sluta med sina försök att fördärva vårt livsverk?

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL INLÄGGEN I KRONOLOGISK ORDNING!