36. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL III - ANGREPPET ( 2010 )

AVSNITT 3 - VAD ÄR DET SOM HÄNDER?; Våren 2010

Precis som i föregående avsnitt berättar jag hur jag upplevde 2010, och vad som hände mig. Jag berättar för att det aldrig ska hända någon samma eller ens liknande saker igen. Jag undviker att nämna namn, men om nu någon är intresserad av att gräva i detta, så finns det uppsjöar av skrivelser, tidningsartiklar och tv-inslag om den här händelsen. Allt är dokumenterat av massmedia och av SFHM själva. SFHM är avvecklad som myndighet, men arkiven finns kvar.

Plötsligt vände allt!

"Ingen kan rubba Beredskapsmuseet. Vår beredskap är god! Framför allt, ingen har rätt att sno något från Beredskapsmuseet, oavsett om det är bilder, föremål eller stolthet!"

Nyhetsbrev publicerat på beredskapsmuseet.com den 10 maj 2010.

"Vi kan inte acceptera deras attityd."

Uttalande av SFHM i Helsingborgs dagblad den 30 maj 2010.

Direkt efter mötet mellan Johan och SFHM i februari 2010, och efter mitt misslyckade försök att få kontakt med SFHM:s högste chef, inleddes brevväxlingen. SFHM krävde omedelbart tillträde till våra lokaler, för nu skulle allt vi hade inventeras av SFHM. Fick de inte tillträde skulle vi inte få statsbidrag. SFHM får inte tillträde, svarade jag. Plötsligt blev händelsen ett par år tidigare med föreningen i Värmland påtaglig. Jag tänkte inte låta vårt museum gå samma väg som den där föreningen, rätt utför stupet. SFHM skulle aldrig få sätta sin fot på museet, den saken var klar. SFHM gjorde som de sagt. De skickade beslut om statsbidrag, vilket vi inte ens kunde få prövat då det stod i förordningen att sådana beslut inte fick överklagas. 70 000 kronor fick vi. Resterande belopp, 680 000 kronor, fick vi bara om vi gick med på inventering. Jag meddelade igen att SFHM inte fick tillträde till Beredskapsmuseet. Då beslutade SFHM att vi inte skulle få statsbidraget mer. Jag ryckte på axlarna och fortsatte jobba som vanligt. Ett statsbidrag mer eller mindre skulle inte få mig att ändra uppfattning, även om det så gällde miljoner.

Johan var svettig. Han ville ju bygga en ny hall. Vi hade hårda diskussioner, Johan och jag, men jag höll fast vid min ståndpunkt och sa att ingen skulle någonsin kunna locka mig med bidrag för att få tillgång till våra samlingar. Jag skrev om händelsen på museets hemsida och såklart var det intressant för massmedia. SFHM intervjuades av HD och såhär sa SFHM om oss och varför SFHM krävde inventering.

"Huvudskälet till att vi vill göra inventeringen är att vi vid flera tillfällen

vid besök på Beredskapsmuseet har konstaterat att de inte följer vapenlagen, trots att det i våra

depositionsavtal klart framgår att de förbinder sig att skaffa licens och förvara vapnen säkert. Vi hävdar inte att allt på museet är vårt. Vi är medvetna om att Beredskapsmuseet äger en hel del av de vapen som finns där. Vi vill bara sitta ner och konstruktivt gå igenom om det finns några oklarheter. På alla andra museer i landet har SFHM varit välkommen. Det har inte blivit en konflikt någonstans. Beredskapsmuseet däremot rättar sig inte och vill inte samarbeta. Vi får inte ens svar på våra frågor. När de inte vill visa oss någonting blir man rätt misstänksam. Har de något att dölja? Det har aldrig upprättats depositionsavtal och sedan har plötsligt det aktuella regementet lagts ner. Vi försöker nu bringa ordning och reda i det här i samverkan med Försvarsmakten. Deras inställning är "hit med pengarna, men ställ inga frågor". Den attityden kan vi inte acceptera. Det säger sig självt att vi inte kan betala ut skattemedel till verksamheter som bryter mot lagen.”

SFHM:s uttalanden förekom i flera artiklar, däribland i Helsingborgs dagblad den 30 maj 2010. Så nu var det alltså sagt. Vi ”bröt mot lagen”. Vi var tydligen ”brottslingar”. Alla SFHM:s uttalanden om mig och om vår verksamhet, vårt livsverk, gjorde mig riktigt förbannad. Hur kunde en myndighet uttala sig såhär om en fullständigt vanlig, skötsam verksamhet? Jag kände inte att SFHM:s agerande på något sätt överensstämde med någon del av det jag hade lärt mig om förvaltningsrätt på juristlinjen.

Vi blev "museum non grata"

Johan försökte på sitt sätt bringa ordning i situationen. Han skrev till sina vänner på de andra museerna och han skrev ett långt brev till Armémuseums chef, men ingen återkom. Det var tyst. Som i graven. Vi fick höra från vänner att SFHM hade sagt till alla museer att den som hade kontakt med oss, stöttade oss eller på något sätt uttalade någon form av stöd till oss, den skulle mista sina statsbidrag. Ingen verksamhet hade råd eller lust till en sådan uppoffring, så vi blev ”museum non grata” hos alla våra kollegor, människor vi hade kallat för våra "vänner".

Tillståndsenheten tar tag i skrothögarna

Jag kontaktade Birgitta Norin och alla de andra på polisens tillståndsenhet. De kände till SFHM mycket väl och de kom till undsättning. De hade samma inställning som Lars Bjöhle på Rikspolisstyrelsen; gamla skrotade kanoner, tio ton tunga eldrör som skurits i delar, gamla torn till stridsvagnar som var tömda, det här var inte föremål som skulle tynga polisens vapenregister. I registret skulle det finnas riktiga vapen, möjliga att använda, inte skrot. Men eftersom SFHM ifrågasatte allt som gällde Beredskapsmuseet så ville Tillståndsenheten se till att det inte fanns några oklarheter. De tillbringade en dag uppe på museet och så såg de till att all skrot också blev inregistrerade i vapenregistret, helt i onödan, men nu var allting exakt enligt de regler i vapenlagen som tillståndsenheten tyckte var helt uppåt väggarna, samma regler som jag hade påtalat tidigare för alla museer men fått veta att det fanns ett ”särskilt tillstånd” från Rikspolisstyrelsen... Nu var i alla fall allting klart för vår del. Jag visste att vi hade ordning på precis allt på museet, så jag var inte ett dugg bekymrad. Och nu hade till och med tillståndsenheten valt att se till att allt var inregistrerat, fastän de egentligen inte ville ha register fyllda med skrot.

Museerna får inte ha kontakt med oss

Alla kurser jag skulle hålla för museerna avbokades. I april 2010 var det inget försvarshistoriskt museum som ens fick ha kontakt med mig. Jag fick höra från flera håll, från personer jag uppfattade som vänner med goda avsikter, att SFHM hade informerat de bidragsberättigade museerna om att de verksamheter som valde att ha fortsatt kontakt med Beredskapsmuseet riskerade indragna statsbidrag från SFHM. Enligt mina vänner hade SFHM hänvisat till hur det hade "gått för Beredskapsmuseet" när vi inte gjorde som SFHM sa. En av de som berättade just detta var dåvarande ordföranden för Ängelholms flygmuseum, ett museum utanför SFHM:s projekt SMHA. Dåvarande ordföranden för flygmuseet berättade glatt i samband med att han lämnade reklamlappar till mig – på vårt museum – att flygmuseet nu såg sin chans att ansöka om att få vårt statsbidrag, eftersom vi nu var utslängda. Så där stod han, i Beredskapsmuseets cafeteria, tittade rakt på mig och sa ”Den enes död, den andres bröd, vet du”. Jag lade band på mig och höll med om att självklart skulle de söka bidrag från SFHM. Jotack... Inombords trillade alla känslor omkring. Sorg. Ilska. Förtvivlan. Skam. Förnedring... Det enda jag tänkte just då var att det var tur att Johan slapp höra det där samtalet. Han hade gått sönder fullständigt...

Arbetsam vänder oss ryggen

Organisationen Arbetsam hade valt in SFHM i sin styrelse. Alla kurser jag skulle hålla för Arbetsams medlemmar ställdes in med omedelbar verkan, utan några skäl. Jag mailade min kontakt Torsten på Arbetsam, en person jag tyckte bra om, han var reko alltigenom. Jag frågade honom vad i hela världen som var på gång. Han mailade tillbaka och menade att det var väl bara så att jag hade trampat på någon öm tå. Jag var ju kvinna och i en väldigt mansdominerad värld. Precis det skrev han. Så jag, som kvinna, gjorde dem arga?

ICOM håller sig undan

Organisationen ICOM hade en svensk ordförande som var anställd av SFHM. Alla försök att få kontakt med ICOM, få dem att gå in och förhoppningsvis medla, var utan verkan. När vi kontaktade ICOM hösten 2010 fick vi ett skriftligt svar som i och för sig var en bekräftelse på att SFHM:s försäljning av museiföremål var förkastligt. Ordföranden i ICOM skrev att när ett museum säljer föremål så är det ungefär som att såga av den gren man sitter på. Det här gjorde förstås inte SFHM särskilt glada, så de kontaktade ICOM. Det blev ett telefonmöte och ett protokoll på det, där ICOM skrev såhär:

”I motsättningarna mellan Beredskapsmuseum gentemot

Statens Försvarshistoriska museer och Statens Maritima Museer

tar inte Svenska ICOM ställning.

VI utreder inte heller brott mot de etiska reglerna.

Vårt uppdrag är att informera om de etiska reglerna och främja deras användning.”

Det var en total nyhet för oss att vi skulle ha några motsättningar i vår relation med SMM... Men, dörren var nu uppenbart stängd för hjälp från ICOM.

Jag insåg att vi fick klara ut det här själva. Och det skulle vi göra. Jag tänkte aldrig i livet ge upp.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!