35. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL III - ANGREPPET ( 2010 )

AVSNITT 2 - DE ÖDESDIGRA SAMTALEN; Februari – mars 2010

Fortsättningen på min berättelse är fortfarande min, och bara min, berättelse om vad som hände. Jag beskriver vad jag upplevde, och hur jag upplevde det. Jag begär inte att någon ska tolka något, eller att någon ska "tycka synd" om någon. Det här är vad som hände, tyvärr, och jag hoppas det aldrig händer igen.

Telefonsamtalet med SFHM

I februari 2010 – bara ett par dagar efter SFHM:s samtal med Johan angående min rapport om missförståndet gällande tillstånd för licensfria vapen – ringer min telefon på kontoret. Det är SFHM. Som är fruktansvärt arg. SFHM skriker så jag får hålla luren en bit från örat. Jag får veta att jag ska hålla käften och inte hålla på att gräva i en massa saker för då kommer våra bidrag att ryka. Jag frågar om han menar allvar, om jag ska uppfatta det som ett hot. SFHM svarar ”Det kan du ge dig fan på att det är.” Sedan slänger han på luren. Jag sitter kvar på mitt kontor, alldeles ställd, med telefonluren i handen och funderar över vad som just hände. Vad är det jag rotar i? Vad är problemet? Vad är det frågan om? Jag pratade med Johan om det märkliga samtalet med SFHM och vi bestämde oss för att ligga lågt ett tag, i hopp om att det skulle lugna sig lite. Vad det än var jag inte skulle rota i så fick jag väl låta bli det. Kanske hade jag trampat SFHM på tårna genom att undra om deras skrivning i årsredovisningen berodde på en missuppfattning?

Mötet mellan Johan och SFHM

Bara några dagar efter telefonsamtalen med SFHM åkte Johan upp på ännu ett av sina möten på SFHM. Marknadsföringsgruppen skulle träffas och planera för alla evenemang på de olika museerna. Mitt under gruppmötet kom SFHM och kallade på honom. De ville prata med honom, i enrum. Johan hängde med, slog sig ner på det största kontoret på SFHM och inledde glatt med tjo och tjim, men avbröts tvärt. SFHM sa, med mycket bister min och myndig stämma, att alla vi på Beredskapsmuseet skulle nu ”sitta still i båten” och Johan måste säga till mig specifikt att jag skulle vara tyst. Johan frågade vad som menades med uppmaningen, men fick inget klart svar. Det som däremot framgick tydligt var att vi skulle hålla klaffen.

Johan åkte hem efter mötet, något skakad, och berättade vad SFHM hade uppmanat oss till och där tog det stopp för mig. Såhär fick man bara inte göra som myndighet. Johan var rädd. Jag såg det på honom. Han ville inte provocera SFHM. Men jag kunde inte blunda längre. Jag ringde upp högsta chefen på SFHM, som jag tyvärr inte hunnit prata med vid något tidigare tillfälle. Högsta SFHM svarade med sitt namn. Jag inledde med ett glatt hej och presenterade mig. Han sa ”Jag pratar inte med dig.” Och så avslutade han samtalet. Klick. Jag satt med telefonluren i handen och tänkte: ”Vad hände nu?” Berättade vad som hänt för Johan och vi var som fågelholkar båda två. Vad handlade det här om?

Jag bestämde mig för att nu måste jag faktiskt börja gräva på riktigt. Vad var det som var fel? Jag satte igång mitt grävprojekt. För att de inte skulle bli så sura på mig fick jag använda lite olika vägar för att få fram informationen jag behövde. Det var helt orimligt att en myndighet behandlade oss på det här sättet, och för vad? För att det hade uppstått ett missförstånd i deras årsredovisning? Helt orimlig reaktion, tyckte jag att det var.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!