31. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL II - DE LYCKLIGA ÅREN ( 2000 – 2009)

AVSNITT 15 - Samarbetet med SFHM fördjupas; 2008 – 2009

BEGREPPSFÖRKLARINGAR

Vad var SFHM och SMHA?

Statens försvarshistoriska museer (SFHM) var en statlig myndighet under Kulturdepartementet (myndigheten avvecklades 2025). Från och med den 1 januari 2008 fick SFHM regeringens uppdrag att fördela statliga bidrag till ett antal utvalda försvarshistoriska museer runt om i Sverige.

Hur utsågs bidragsberättigade museer?

SFHM och SMM lämnade förslag till regeringen om vilka museer och andra verksamheter som skulle vara bidragsberättigade. Regeringen fattade därefter beslut och skrev in de utvalda verksamheterna i en särskild förordning. Först då kunde statsbidrag betalas ut.

Kunde det ändras?

Ja. SFHM och SMM kunde när som helst föreslå att nya verksamheter skulle tas in eller att redan utvalda verksamheter skulle tas bort. Regeringen beslutade därefter om förändringarna.

Hur stora bidrag handlade det om?

Regeringen avsatte totalt 30 miljoner kronor per år för bidragsgivning till verksamheterna. Hur pengarna sedan fördelades mellan de utvalda museerna beslutades av SFHM och SMM.

Sveriges Militärhistoriska Arv (SMHA) var SFHM:s samlingsnamn på de bidragsberättigade verksamheterna.

I min berättelse

För enkelhetens skull kommer jag fortsättningsvis att skriva SFHM, även när jag syftar på myndighetens arbete med statsbidragen inom nätverket SMHA.

SFHM BÖRJAR FÖRDELA BIDRAG TILL MUSEER

När SFHM inledde bidragsfördelningen till museerna tillkallades Johan för att organisera bland annat en samverkande marknadsföring. Johans arvode, för arbetet han utförde för SFHM, utgjordes av bidraget som museet skulle få av SFHM till Skånelinjen. En hel del av bidraget bekostade hans resor till och från Stockholm och Riddargatan 13, där SFHM höll till.

Vår egen verksamhet och utveckling av Beredskapsmuseet blev starkt negativt påverkad på grund av all tid Johan arbetade med SFHM:s projekt i Stockholm, men vi var båda två fast förvissade om att det skulle betala sig positivt om vi visade framfötterna för SFHM. Jag och Johan ägnade många timmar till att diskutera bästa sätt att marknadsföra SFHM:s projekt, hur vi skulle marknadsföra vår egen verksamhet och när vi skulle använda SFHM:s nyinstiftade logga respektive när det var lämpligt att använda vårt museums logga. Jag vägrade använda SFHM-loggan på museet då jag menade att vår logga, vårt museums logga, det var vår identitet. SFHM:s projekt var en gruppidentitet, men vi måste stå starka som ett självständigt museum, annars riskerade vi att slukas av SFHM:s grupp, ansåg jag. Dessutom ville jag inte förknippas med en massa militärer som pratade i förkortningar. Det var precis den sortens museum som jag inte ville att vi skulle ha. Vår verksamhet på vårt museum var till för alla, inte bara för de som hade ett förflutet inom det militära. Jag ville till varje pris undvika att vi blev ett "militärmuseum" för det var inte vad vi hade startat. För mig var Beredskapsmuseet ett museum om människor, om en anläggning, under en viss period när hela samhället var ansträngt och utsatt. Museer som bara beskrev kulor och krut ville jag inte ha samarbete med.

SFHM hade stora planer för hur deras bidrag skulle användas. Det skulle öppnas en rad nya museer överallt i Sverige, inte i SFHM:s regi, men det fanns en rad pensionerade militärer som bara väntade på att få starta museum, precis som Johan och jag hade gjort. Skillnaden mellan vårt museum och de museer som SFHM planerade var "bara" att staten skulle finansiera alla projekt till etthundra procent.

Beredskapsmuseet omnämndes inte alls i utredningen Försvar i förvar, där alla tänkta museer som skulle starta och/eller få statsbidrag omnämndes, men SFHM lovade ändå att vårt museum absolut var en del av denna kommande plan och att vi var viktiga. Beredskapsmuseet var vid denna tidpunkt det enda försvarshistoriska museet som blivit omskrivet både nationellt och internationellt. SFHM uppgav att de ville ta del av våra kunskaper och erfarenheter då vi sågs som föregångare och pionjärer inom området försvarshistoriska museer. Vi kände oss stolta över den betydelse vi hade fått som projekt och museum och vi kände oss... utvalda. Det var som ett kvitto på alla de år vi hade kämpat för att komma någonstans.

Gemensam marknadsföring

I mars 2009 deltog de bidragsberättigade museerna på TUR-mässan i Göteborg.  SFHM:s kunskaper inom marknadsföring var begränsad till annonsproduktion. Erfarenhet från mässdeltagande saknades på myndigheten. Jag och Johan organiserade därför SFHM:s deltagande i sin helhet. Vi beställde profilkläder, godis, upprättade schema för tjänstgöring, event i montern, hur montern skulle se ut för att locka in besökare. Och det blev succé. Montern fylldes snabbt av besökare och det blev bra marknadsföring av SFHM:s projekt.

Utställningar på Armémuseum

Den 24 oktober 2009 invigdes Armémuseums utställning om Sveriges FN-insatser i utlandet med stöd från SMHA. Johan hjälpte till med utställningen på alla sätt, med sakkunskap, med eget deltagande och med utlån av sina privata föremål. När Johan gjorde FN-tjänst på Cypern och i Kroatien såg han till att spara allt, från svettiga mössor till utslitna shorts, vilket kom väl till nytta i Armémuseums monter om FN-soldaterna på Cypern. Vi fick ingen ersättning för arbetet som Johan lade ner, men som vanligt tänkte vi båda att det var tid som investerades i goda relationer med SFHM.

Jag anlitades som utbildare

SFHM erbjöd mig en mikroskopiskt liten summa för att utbilda de försvarshistoriska museerna i museijuridik. Trots uselt lågt arvode upplevde jag erbjudandet som fantastiskt och jag nappade direkt på det. Utbildningarna skulle inledas 2009, så jag satte genast igång medförberedelser. Det var så kul!

Det fanns så mycket jag skulle kunna lära ut. Jag lade upp avsnitt om upphovsrätt, om livsmedelshantering, om föremålsvård, om avtal, om vapenlicenser och så vidare i all oändlighet. Jag var den enda juristen i Sverige som hade byggt upp ett museum, grundat en stiftelse och dessutom hade museet t o m vapenlicenser, så det skulle bli en riktigt bra och nyttig utbildning för museerna.

I april 2009 for jag runt i Sverige för att utbilda museerna i allt de kunde tänkas behöva veta, som exempelvis vapenlicenser för museer. Det var väldigt trevligt att träffa alla våra museikollegor och de upplevde att de fick en god inblick i bestämmelser för museer. Nya bestämmelser för egenkontroll inom livsmedel hade införts bara ett par år tidigare och var krångliga att förstå för den oinvigde, men även det reddes ut under min ledning. Det var en riktig win-winsituation för mig. Jag fick arbeta med juridik inom ett område jag kunde på mina fem fingrar samtidigt som jag engagerade mig i museet och fick inblick i andra försvarshistoriska museers verksamhet. En riktigt trevlig tid var det.

Diskussioner om krav på vapenlicens

Under utbildningsavsnittet om vapenlicens uppstod diskussioner. Några museer sa att de inte alls behövde vapenlicens för något, för det hade SFHM sagt. Jag försökte så pedagogiskt som möjligt förklara att vad SFHM säger spelar ingen roll. Det är enbart polisen som bestämmer om det ska vara vapenlicens, eller ej. Men museerna i Halmstad, Strängnäs och Kristianstad stod på sig. De behövde inga vapenlicenser för det var SFHM som hanterade den frågan. När jag frågade hur de menade sa de att det var statliga vapen och deras museer skulle företräda staten. Återigen försökte jag pedagogiskt förklara att museerna i Halmstad och Kristianstad var föreningsdrivna och det var föreningarna som fick bidrag. Därför var de inte statliga. De var föreningar. De måste ha licens för sina vapen. Samma sak gällde för Strängnäs som skulle drivas av en stiftelse och ett aktiebolag. Jag passade på att förklara att vapenlagen gav inte föreningsmuseer tillstånd till licens. De måste ha en stiftelse. Men det blev inget gehör för vad jag sa. Museerna menade att SFHM hade rätt att bestämma. Jag lät frågan bero eftersom jag efter tigerhistorien hade vant mig vid att det i praktiken var omöjligt att nå fram i en diskussion när en kallakrigs-militär ansåg sig ha rätt, hur fel det än må vara.

SFHM erbjuder museerna materiel

Våren 2008 skickade SFHM ut ett brev till alla bidragsberättigade museer. I brevet berättade SFHM om en förening i Värmland som enligt SFHM begick vapenbrott och höll på med "skumrask". För att stoppa föreningen uppgav SFHM att myndigheten hade tömt sex förråd med tusentals föremål samtidigt som ett 30-tal fordon hade tagits omhand. Nu fanns materielen hos SFHM och om något museum ville ha materiel kunde vi höra av oss till SFHM. Det var väl bra, tänkte jag, att SFHM tog föremålen ifrån Föreningen så att kulturarvet inte försvann. Johan och jag pratade med varandra om det var något vi behövde till vårt museum, men vi kom fram till att inget i listorna vi fått var av intresse.

Tidningarna rapporterar om händelsen

Jag hittade en rad artiklar i dagspressen om den värmländska föreningen. SFHM berättade för journalisterna att föreningen polisanmälts, att det hade gjorts husrannsakan och att saknade föremål då hade upptäckts. SFHM sa också till dagstidningarna att ”Man har ljugit, försökt förhala och gömt undan saker.” I en artikel uppgavs att även försvaret hade tröttnat på att samarbeta med föreningen.

Jag läste alla artiklar och frågade SFHM om det verkligen var sant, det som stod i tidningen. SFHM blev märkbart irriterad på min fråga och sade att föreningen bestod av en samling tjuvar och banditer som de minsann inte ville ha att göra med och att all deras materiel skulle till de museer som var planerade att öppnas med hjälp av finansiering från SFHM. Jag undvek att ställa ytterligare frågor på grund av den påtagliga irritationen hos SFHM.

Jag kollade upp föreningen och fick fram att föreningen hade varit aktiv i vart fall de senaste tjugo åren och i föreningens verksamhet ingick bland annat visning av två in i minsta detalj kompletta kalla-krigs-förråd. Föreningen beskrevs som arrangör av uppvisningar och informatör om beredskap i Sverige genom levandegörande av soldatlivet. Det var svårt att få den informationen att gå ihop med det SFHM hade sagt till mig.

Jag kunde inte låta bli att tänka på SFHM:s vilja att inventera Beredskapsmuseet, och att Beredskapsmuseet precis som föreningen inte var omnämnda som en del av museerna i utredningen. Det gjorde ont i magtrakten när jag tänkte på den kopplingen, så jag bestämde mig för att försöka få tag i föreningen.

Mitt samtal med föreningen

Efter omfattande försök att få tag i någon föreningsmedlem som ville prata med mig svarade till sist en föreningsföreträdare som vi kan kalla Pelle. Han berättade vad som hänt, enligt honom. Nu fick jag en helt annan version än den som SFHM lämnat till oss museer i sin skrivelse. Enligt Pelle kom SFHM på besök till föreningen år 2006 för att erbjuda sig att inventera föreningens material. Hela inventeringen skulle ske på statens bekostnad. Föreningen behövde inte betala en krona. Föreningen tyckte förslaget var toppen då de själva inte haft möjlighet att lägga tid och pengar på inventering, så de tackade genast ja till erbjudandet. SFHM inventerade. Föreningen var glad över initiativet och tackade så mycket för hjälpen.

Våren 2008 fick Pelle ett brev från SFHM med information om att SFHM enligt beslut av Försvarsmakten nu hade förvärvat föreningens materiel och att materielen nu skulle hämtas. Enligt Pelle kände varken han eller de andra föreningsmedlemmarna till vad SFHM pratade om och de hade inte hört talas om något beslut gällande föreningens materiel.

Pelle började darra på rösten när han beskrev det fortsatta händelseförloppet. Uniformerad polis kom plötsligt till Pelles arbetsplats. De sa att Pelle var anmäld för grovt vapenbrott och att han skulle hämtas till förhör. Pelle beskrev hur förnedrad han hade känt sig och hur hemskt han upplevde det var att bli behandlad på det sättet när allt de gjorde i föreningen, enligt Pelle, var att bevara ett kulturarv som de tyckte var kul och spännande att hålla på med. Pelle berättade att han inte hade hämtat sig ännu efter den omskakande händelsen. En föreningsmedlem hade tagit så illa vid sig att medlemmen tvingades sjukskriva sig i flera månader.

Pelle beskrev hur hämtningen av föreningens materiel hade gått till. Föreningsmedlemmarna fick inte vara aktiva vid hämtningen. De fick endast se på när de bevarade kalla-krigsförråden tömdes av SFHM. Enligt Pelle slängdes all materiel huller om buller upp på lastbilar och kördes bort. Föreningens kompletta kalla krigs-förråd var nu tömda. SFHM tog även annan materiel som inte ingick i det så kallade överföringsbeslutet från försvaret. När föreningsmedlemmarna upptäckte det opponerade de sig. Pelle berättade att SFHM stod då uppe på flaket på lastbilen och sa "Vill ni att vi lyfter ner något får ni erbjuda något annat". Det blev diskussioner mellan Föreningen och SFHM gällande vilken materiel som skulle bytas ut och överlämnas. När allt var lastat efter flera dagars arbete körde SFHM iväg. Utredningen om det påstådda vapenbrottet fick Pelle information om endast genom tidningarnas rapportering. Pelle fick aldrig bekräftat om föreningens materiel registrerades hos SFHM. Däremot fick föreningen veta att en del materiel hade transporterats till Krigsflygfält 16, ett av de blivande bidragsmuseerna. En del materiel kördes till det blivande Brigadmuseet, även det ett blivande bidragsmuseum.

Jag visste inte vad jag skulle tro när jag lyssnade på Pelles berättelse. Det han berättade stod i direkt motsats till det jag fått höra från SFHM. Vem hade rätt i den här historien? Jag och Johan pratade med varandra och vi kom fram till att vi måste låta den här händelsen vara, för vi hade ett statsbidrag vi var rädda om. Med tanke på hur arg SFHM blev när jag tog upp händelsen med föreningen var det bäst att undvika fortsatta samtal. Det kändes ändå som en mycket märklig historia och jag tyckte uppriktigt synd om Pelle och de andra föreningsmedlemmarna, som uppenbarligen hade tagit illa vid sig av händelsen. Men jag kunde inget göra. Jag visste ju inte ens vilken version som var rätt.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!