27. En Svensk Tiger - Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL II - DE LYCKLIGA ÅREN ( 2000 – 2009)

AVSNITT 11 - FAMILJEN "STRIDSVAGNSPERSSON"; 2008 – OCH FRAMÅT

Stridsvagnen "Gittan", Beredskapsmuseets "krona på verket", den har en alldeles egen historia. Vagnsnumret, 612, berättar att vagnen är tillverkad år 1944 på Landsverk i Landskrona och att den tillhört P2 en gång i tiden, långt innan den slutade sin militära bana som skjutmål på Kosta skjutfält i mörkaste Småland. Vagnen skänktes till museet år 2000 i form av ett sönderrostat och sönderskjutet chassi, med stora hål, som i en schweizerost. Det fanns absolut inget visningsbart av vagnen, men Johan hade en plan på att återställa den till sitt originalskick, vilket verkligen ingen trodde var möjligt. Jodå. Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid! Ett stridsvagnstorn av årsmodell 1942 hade vi redan, samt de gamla kulsprutorna som skulle sitta fast i vagnen. Kulsprutorna var deaktiverade till rör och tornet var åtgärdat så att det bara skulle gå att skjuta salut, så det var inga som helst problem med vapenlicens eller andra tillstånd när det gällde vapenlagens bestämmelser.

Under tiden med Kanonprojektet återställdes stridsvagnen exteriört, men ingenting var på plats inuti. Motorerna hade vi köpt in från en man som hade fyllt hela sin lada med gamla uttjänta stridsvagnsmotorer, men vem skulle kunna montera in dem?

Sven-Arne och Birgitta Persson blev våra nya grannar i mitten av 2000-talet. De var himla trevliga tyckte vi. Någon gång kring 2008 träffades vi över en middag och sedan var det kört. Samtalet hade på något omärkligt sätt glidit över till en diskussion om museets 22 ton tunga stridsvagn av 1942 års modell, som vid denna tidpunkt inte hade något namn. Sven-Arne är oslagbar när det gäller att omvandla i praktiken vilket vrak som helst till ett fungerande objekt och när vi kom att prata om den gamla stridsvagnen och att Kanonprojektet inte hade fått den i kördugligt skick då det var alltför svårt för dem, då sa Sven-Arne: "Kan inte jag och min familj kolla in vagnen och se om vi får igång den?" "Absolut!" sa Johan och så transporterades bjässen hem till Perssons garage. Timmar av pansarplåtsbankande, skruvande och lyftande tog vid och hela Persson-klanen var involverad, Stefan Persson, Tobias Persson, Henrik Persson, Jocke Persson och så förstås Sven-Arne Persson.

Bland det första StridsvagnsPerssons fick göra var att vända ett av banden rätt på vagnen som numera fick heta Gittan, även om den verkliga Gittan inte är riktigt lika omfångsrik som vagnen Gittan. Bara bandet till Gittan väger 800 kilo, så det krävdes dels lite Balthazar-tänk för att lösa hur den där bandvändningen skulle gå till. Det löste sig till sist. Därefter reparerades motorn och det elektriska tuffades igång. Sven-Arne tillverkade packningar av kork med mattkniv. Det mesta bestod av lösningar och ”Perssons patent” för att få igång den gamla damen.

Generatorn till stridsvagnen väger 40 kilo. Bara att få den på plats krävde tre mans hela lyftkapacitet. Första gången motorn startade tog det fyr i handsken på grund av inkontinensproblem i sladdarna. Den 27 april var alla småfel åtgärdade och nu var det dags att få ut Gittan ur garaget. Motorn startades, Sven-Arne gasade och sedan var det bara att tuta och köra 22-tonnarens 325 hästkrafter, detta för en smärre bensinåtgång om en liter bensin per minut.

Den 22 maj 2009 premiärvisades Gittan för allra första gången. Jungfruturen företogs genom att hon kördes fram och tillbaka, längs med SMB-hallen. För att visa kraften och tyngden hos Gittan hade en gammal dator lagts framför banden. När Gittan körde över datorn hördes knappt ett ”knirp” och av datorn återstod bara småbitar.

En enda sak återställdes inte på Gittan; instrumentpanelen. I originalutförandet gick det nämligen inte att hålla koll på temperaturer, oljor, bränsletankar eller annat. Eftersom vagnen nu renoverats var det till fördel att hålla lite koll på vagnens temp för att undvika onödiga och kostsamma reparationer. Det finns ju bara en enda vagn som Gittan, i original,och med tio års arbete nedlagt vore det ingen glädje om vagnen skulle fördärvas på grund av dålig instrumentpanel.

Att ta vagnen till besiktning gick förstås inte då det inte blir något kvar av en väg när det kommer en 22-tonnare på band, så det fick duga med en försäkring som kort och gott döpts till"stridsvagn". Gittan ska visserligen inte köras på annat ställe än museet, men, lika bra att försäkra så mycket som möjligt. Man vet aldrig. Allt kan hända.

Det var oerhört intressant att se hur StridsvagnsPerssons lyckades åstadkomma en körduglig vagn av det som en gång stått som en sönderskjuten skrothög på museet. När vagnen, eller skrotet, transporterades till museet och Johan stolt sa att den där vagnen, den skulle göras vid och ställas ut, då drog besökarna på mun. Det syntes att de tänkte att ”Det kommer aldrig att bli något av det där skrotet, helt omöjligt”.

När Gittan väl var färdig, då var det bara imponerade miner. Och jag, som hade hand om ekonomin även för Gittan, jag drog en lättnadens suck. Nu skulle jag slippa hantera kostnader för helt omöjliga saker som exempelvis det där filtret, som bara fanns att beställa från en speciell fabrik i Tyskland, för hiskeliga belopp. Stridsvagnen Alice från 1939 har förresten gått igenom precis samma stålbad hos StridsvagnsPerssons, så tack vare familjen Persson har vi en unik samling fordon.

Varje år det var dags för revision fick jag samma frågor: ”Vad i hela världen har detta med verksamheten att göra?” Det var så många små detaljer som behövdes, och det är liksom inte så lätt när det ska renoveras en stridsvagn. Biltemas sortiment räcker inte alltid hela vägen.

Familjen StridsvagnsPersson är fortfarande våra kära vänner och grannar. Vi har haft så många trevliga kvällar med goda middagar och, som vanligt, är det StridsvagnsPerssons som kommer med lösningar på krångliga problem med fordon, vagnar och teknik i allmänhet. Dessutom har Birgitta, verklighetens Gittan, troligtvis rekord i antal producerade kristidskakor. Tack för allt ni gör för Beredskapsmuseet, kära familjen Persson!

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!