22. En Svensk Tiger - Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL II - DE LYCKLIGA ÅREN ( 2000 – 2009)

AVSNITT 6 - PROJEKTET FRÅN HELVETET, RÄDDA 21:an; 2002 – 2005 

Sommaren 2002 fick vi oväntat besök på Beredskapsmuseet. Försvarets materielverk, FMV, hade tagit sig till Djuramåsa för att berätta om en "pytteliten kanon", på ynka 43 ton. Den stod uppe på en kulle på deras övningsfält. De ville bli av med den snarast. Ville vi ha den kanske? Om intresse fanns fick vi gärna hämta den, på egen bekostnad. Ja, varför ska man säga nej till omöjliga projekt?

Kanonen var en 21 cm kanon av årsmodell 1942, nummer ett i en serie på totalt nio kanoner. Den hade stått hos FMV i väntan på skrotning sedan decennier. Nu var FMV trötta på att den stod där. Den måste bort. Det var dyrt att skrota en så stor kanon och det krävdes mängder av arbete för att få ner den från kullen. Tjänstemannens tanke var att om vi erbjöds kanonen så skulle ju vi få lösa transporten på vår egen bekostnad och FMV skulle komma undan hela projektansvaret.

En sommardag år 2002 stod alltså tjänstemannen från FMV vid vår kassadisk med ett i hans tycke utmärkt förslag. Vi kunde väl ta hand om den ”lilla” kanonen däruppe på kullen. Och det var ju rätt ställe att komma till. Johan såg genast det unika. Jag såg genast kostnaderna... Men. Det var nummer 1 vi talade om. Det fanns massor av historik kopplad till kanonen, historik som gick hela vägen in i den svenska neutralitetspolitiken, ända till familjen Görings kopplingar till Sverige. Kanonen hade en dramatisk historia som var direkt kopplad till nordvästra Skåne och Batteri Helsingborg. De nio 21 cm-kanonerna som kom till Sverige under andra världskriget var nämligen ursprungligen beställda av Turkiet, hamnade under tysk kontroll, och köptes – med nöd och näppe – in av Sverige mitt under brinnande krig. Nummer 1, som stod där uppe på Karlsborg, landade i Sverige år 1944 efter förhandling mellan Tjeckiska Skodawerke och det svenska försvaret. Företaget Specialmaskin AB agerade mellanhand och såg till att affären gick i land. För att ro affären helt i land krävdes utförseltillstånd av Nazityskland som vid denna tidpunkt styrde över Skodawerke. Tillstånd lämnades till sist, efter diplomatiska diskussioner på högsta instans och 1944, mitt under brinnande krig, kom de tre första kanonerna till Göteborg. Våren 1945 hade tre av de inköpta 21:orna grupperats norr om Batteri Helsingborg, mellan Viken - Höganäs, för att hjälpa till vid ett eventuellt genomförande av ”Operation Rädda Danmark” som skulle återta Danmarks frihet från den nazityske ockupationsmakten. Som väl var gav de tyska styrkorna upp innan planen hann bli verklighet. 21:orna användes av försvaret fram till början av 1980-talet. Därefter utgick de ur krigsorganisationen och inväntade skrotning.

Det var inget snack om saken, 21:an skulle absolut till museet. Hur går det då till när ett omöjligt projekt ska bli verklighet? Jo. Johan vänder sig till sin kära hustru, dvs till mig, och säger att ”Det här måste vi göra. Det är unikt! Det kommer att bli hur bra som helst!” Och vad svarar jag? Jo, absolut samma sak som jag brukar svara: ”Det blir bra, vi löser det!”

Tjänstemannen hade ett villkor som vi måste uppfylla för att få ta över kanonen, det var att vi måste hämta den själva. Jahaaa, det var haken... Så. Vi skulle alltså, på något sätt, hämta en 43 ton tung kanon som stod uppe på en kulle, 30 mil från museet. Det fanns ingen väg upp till kanonen. Den krävde specialtransport. Och var i hela världen skulle vi ställa den när vi väl fick den till museet? Den var närmare 15 meter lång. Det där villkoret hade jag inte riktigt tänkt mig, men Johan var helt övertygad om att det skulle gå. Jojo, det var inte han som skötte ekonomin. Hur skulle jag lösa detta? Och vad skulle det kosta?

Hösten 2002 inleddes planeringen för hur flytten skulle gå till och ett år senare, november 2003, var det dags att sätta igång projekt ”21:an”. Nu skulle den flyttas till museet. En väg skrapades fram till kanonen och grus lades ut på den nyblivna vägen. Lyftkran med kapacitet att slänga upp 43 ton på en specialtrailer beställdes. Chauffören som fick uppdraget kom från Tommys kranbilar i Helsingborg, vår ”hovleverantör” av kanontransporter. Tommys chaufförer hade övat upp sig genom åren med Kanonprojektet där kanoner hade åkt fram och tillbaka i omgångar mellan verkstaden och museet. Chauffören och hans ekipage puttrade fram på vägarna med jättekanonen efter lastbilen. Ekipaget mötte förvånade miner. En man tittade så intensivt på kanonen att han körde i diket berättade chauffören glatt när han väl kom fram till museet med 21:an kvar på trailern.

Nu återstod att lyfta av bjässen och ställa den på plats. En ny jättekran från Tommys kranbilar stod därför på plats i Djuramåsa i väntan på att kanonen skulle lyftas av. November i Djuramåsa är alltid mörkt, lerigt och halt. Det ser inte särskilt snyggt ut om en så stor kanon inte står rakt. Därför tog det tre dagar (TRE DAGAR) att väga in kanonen så det blev rakt. Kostnaden blev enorm för transporten, 250 000 kronor totalt. Som tur var (och är än idag) hade vi en god relation med Tommys Kranbilar och vi fick möjlighet att göra avbetalningar på transportkostnaden. Avbetalningarna lyckades jag ta mig igenom efter två säsonger. Det här var det absolut dyraste projektet vi någonsin hade genomfört. Dyrare än att starta museet. Men den kom på plats, 21:an.

Nu stod kanonen precis intill hangaren, utomhus, och det var en riktigt sorglig rosthög att titta på. En kanon som står utomhus i decennier må visserligen vara rostig utanpå, men vi visste att under rosten fanns en riktigt fin utställningsbar kanon. Hur vi skulle skrapa den fri från rost när den var fyra meter hög på sina ställen, det var en helt annan fråga. Det hade vi ingen lösning på just då.

Våren 2004 kom Per-Anders Lundström, SMB styresman, till museet för att ta en kopp kaffe och diskutera årets medlemsdagar som skulle äga rum som vanligt kring Kristi himmelsfärdshelgen. Per-Anders såg 21:an. Och då fick han en idé. Medlemmarna hade massor av bonuspoäng. Eftersom alla medlemmar dessutom höll museet kärt på grund av alla lyckade medlemsdagar så kunde det tänkas vara många som ville stötta verksamheten. Tänk om det skulle gå att samla in pengar till att bygga en hall, sa Per-Anders och jag. Vi var överens, nu var ett nytt stort projekt inlett, Projekt "Rädda 21:an"! Det skulle samlas in pengar till den nya SMB-Hallen på Beredskapsmuseet, där 21:an skulle stå längs med sidan av hallen. En massiv kampanj drogs igång av SMB. I varje nummer av bokklubbens medlemstidning fanns möjlighet att antingen skänka sina bonuspoäng till blivande hallen, eller ge en donation. Alla som skänkte ett bidrag till SMB-hallen skulle få sitt namn i en bok, som skulle förvaras på museet. Insamlingen blev enorm. En miljon kronor samlades in. Hallen kunde byggas.

 Gustaf Trolle tillfrågades förstås om det var ok att en ny hall byggdes. Självfallet, sa han. Ännu en gång kände jag vilket förtroende Gustaf Trolle hade för oss, för vårt projekt, och det var ett förtroende som jag verkligen gjorde allt för att förvalta så väl som möjligt. Den här gången sökte jag bygglov... Alla som sökt bygglov någon gång förstår mig när jag säger att det är vidrigt att söka bygglov. Så mycket administration att man blir tokig.

Under tiden vi väntade på alla tillstånd fanns det ändå saker att göra. 21:an måste snyggas upp och det måste göras innan kanonen byggdes in. Den skulle blästras, rostskyddas, målas i grönt och slutligen målas i kamouflage, för hand, med färgspruta. Efter det skulle alla skyltar och sikten som tagits av före blästringen skruvas tillbaka. Sedan skulle kanonens delar smörjas för att få den att skina, som ny. Det här var också svindyrt, men jag hade genom åren lärt mig att söka sponsring hyfsat framgångsrikt. En sökning på företaget Specialmaskin AB, de som en gång agerade mellanhand för att få 21:orna till Sverige, det företaget fanns minsann kvar. Jag ringde och skrev och självfallet ville SPECMA AB hjälpa till med detta. Kostnaden för blästring och rostskydd fixade de och vi fick femtio procent rabatt av Beckers när vi köpte färgen till kanonen.

Till sist var all administration klar, bygglov beviljat, 21:an målad och klar och bygget kunde sätta igång. Det mesta flöt på enligt plan, även om en elkabel grävdes av precis innan ett jättegäng på 45 personer skulle komma och äta ärtsoppa och pannkakor. Det löste sig, det också.

Nu började jag planera för invigningen, som måste bli spektakulär. Jag kontaktade tjeckiska ambassaden och visst ville de vara med. Tjeckiens handelsattaché Jan Maruska förberedde tal och ambassaden ställde upp med ost och vin från tjeckiska tillverkare. Vi behövde en ordentlig tjeckisk middag och självklart måste det vara den tjeckiska nationalrätten Knedlo vepřo zelo. Den tjeckiska restaurangen Prag fixade alltihop och skulle dessutom vara med för att langa ut maten till de 300 inbjudna gästerna.

Så kom invigningsdagen. Den 17 juni 2005, efter tre års enormt arbete skulle det äntligen bli av.

SMB:s ordförande, översten Lennart B:son Uller, överräckte en symbolisk check till Johan Andrée och Tjeckiens handelsattaché i Sverige, Jan Maruska, höll ett invigningstal med tonvikten lagd på Sveriges och Tjeckiens handelsrelationer. Han talade om Skodaverken och sitt lands tekniska utveckling. Jan Maruska underströk att han inte är så glad för vapen och kanoner och att det enda rätta stället för dylika ting är på, givetvis, museum.

Dagen till ära var det Johans 40-årsdag och vi lyckades få alla deltagare att sjunga Ja må han leva för honom. Det är rätt mäktigt när flera hundra personer sjunger tillsammans på det sättet. Jag själv sprang som en skållad råtta mellan kök,servering och hallen. När strömmen small, vilket den gjorde hela tiden för att det var ett osynligt hål på en nergrävd kabel - som vi inte lyckades lokalisera förrän ett par år senare - så sprang jag ännu mer för att fixa det. Och jag hade mina små sötnosar Sophie och Leo som självfallet fick vara med och hjälpa till. En fyraåring och en nioåring ärsynnerligen kompetenta medhjälpare. Även min mamma Marjatta var där tillsammans med min kusin Claes och njöt av tillvaron och den tjeckiska maten. Det var en riktigt, riktigt fin dag.

På kvällen firade vi Johan lite till, men sedan blev det att rasa ner i sängen i en utmattad sömn. Projekt ”Rädda 21:an” var äntligen klart. Totalt kostade projektet drygt två miljoner kronor.

En kul sponsor i detta var JAS/GRIPEN-projektet som ringde, bara sådär, och skänkte hela 25 000 kr till 21:ans tillblivelse. Som tack ville de bli bjudna på invigningen. Jag hade inte frågat dem och jag hade aldrig kunnat tänka mig att kontakta dem. När jag lade på luren tänkte jag för mig själv att det var som attan, var de verkligen så himla glada i museets verksamhet att de skänkte tjugofemtusen spänn bara sådär? Som av en händelse var det precis i den vevan då Tjeckien var på gång att köpa in JAS från Sverige. Tjeckiens handelsattaché var huvudtalare på invigningen av 21:an och då skulle företrädare för JAS/GRIPEN-projektet också vara på plats. Tänk vilket sammanträffande… Det dröjde ett par år innan jag höjde ett ögonbryn eller två över den plötsliga, frikostiga donationen. Då stod det att läsa om JAS/Gripen-projektet som rott i land en affär eller två med… Tjeckien. Jahaaa, tänkte jag.

Efter den hetsiga uppbyggnaden och den vackra invigningen stod så till sist 21:an där, inne i SMB-hallen, tack vare bokklubbens frikostiga bidrag som arrangerats av Per-Anders Lundström. Jag är verkligen evigt tacksam för denna fina hjälp. Och givetvis står 21:an där än idag. P.S. Jag måste ju lägga till att bakgrundsbilden som syns är en målning av Jörgen Waltermark, museets "hovkonstnär". Jörgen Waltermark tecknade allt på museet, kartor, ritningar, affischen på Batteri Helsingborg, och bakgrunden till 21:an. Vi behövde skriva ut bakgrundsbilden och beställde utskriften hos en jätteduktig firma i Helsingborg. De berättade att utskriften tog hela 15 timmar. Remsa efter remsa, som en tapet, skrevs ut. Den som satte upp hela rasket var, åtminstone som jag minns det, Ingrid Hjärne, även kallad Penseln. Ett jätteprojekt, men det föll väl ut och målningen är där än idag.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!