21. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL II - DE LYCKLIGA ÅREN ( 2000 – 2009)

AVSNITT 5 - MIN UNDANTRÄNGDA DRÖM BLIR VERKLIGHET; 2003 – 2007

Våren 2003 hade jag anmält mig till högskoleprovet. Det var dags att se om jag skulle kunna uppnå min dröm, att bli en av aktörerna i rättssalen, helst som advokat. Jag susade till provsalen efter ännu en sömnlös natt med skyhögt blodtryck och lyckades pricka in tillräckligt högt resultat för att i alla fall ha en chans att komma in på juristlinjen i Lund. Den utbildningen var den enda jag ville gå. Kom jag inte in där, ja då fick det vara. Då var det inte meningen, i så fall.

Jag sökte. Och kom in. När antagningsbeskedet hade kommit satt jag en stund och funderade över om jag verkligen skulle tacka ja… nä nu ljuger jag. I helskotta heller jag funderade. Jag kryssade i JA och skickade in det omgående. Aldrig någonsin hade jag tackat nej till att gå en utbildning som jag hade drömt om sedan jag var i den där rättssalen. Självklart skulle jag läsa utbildningen. Så jag tackade ja. Hoppade på utbildningen. Och…. Hösten 2003 satt jag i Lund på min första föreläsning, som student på juristprogrammet. Vilken DRÖM! Det var som att komma hem och få lyssna på en fantastisk saga. Paragraferna log mot mig. Lagbokens tyngd bekom mig inte. Jag skänkte inte en tanke åt att utbildningen skulle ta fyra och ett halvt år, för det var uteslutet. Planeringen för Operation Hetsiga Studier var redan klar. Här skulle det läsas i raketfart. De första fem terminerna gick inte att skynda på, men sedan var det möjligt att pressa samman studierna. Och det var bråttom. Jag hade redan mitt examensarbete klart för mig. Självfallet skulle det handla om bilden En Svensk Tiger eftersom vi hade en rejält problematisk tvist på gång med försvaret, som vägrade acceptera att vi fortsatte sälja pins och affischer med tigern. Det kändes verkligen viktigt för mig att ha en titel, för jag insåg att ingen skulle lyssna på mig om jag bara tyckte något oavsett hur rätt jag hade. Det var nödvändigt att jag hade en titel, en jur. kand. Och det tänkte jag skaffa mig.

Så när Leo var två år gammal, och Sophie var sju år, då började min juristutbildning. Barnen skulle absolut inte behöva lida för att jag måste plugga, så jag planerade mina studier minutiöst. När Sophie tränade karate och det skreks Ich-Nii-San-Chiii på den gröna mattan, då läste jag med stor behållning i boken om köprätt av legenden Axel Adlercreutz samtidigt som jag nickade gillande varje gång hon satte en felfri kata. När Leo hade somnat för kvällen, då satte jag mig och kedjeläste allt som behövde läsas, försökte memorera det och sedan bearbetades läsningen under sömnen. När jag vaknade på morgonen hade alla detaljer märkligt nog hoppat på plats. Jag vet inte hur det där går till med "sömnbearbetning av texter" men den förmågan har sparat mig många timmars studier.

Vi var så ruskigt fattiga de här åren. Jag hade absolut inte råd att klä upp mig i några snofsiga kläder. Det fanns inte ens pengar till att gå på föreläsningarna, för det var dyrt att resa till Lund. Så jag gick på obligatoriska föreläsningar för att jag var tvungen. Resten av föreläsningarna fick jag släppa. I praktiken var jag hänvisad till självstudier. Böckerna innehöll informationen jag behövde, men jag visste förstås inte vad som var extra viktigt att kunna och några lästips gick inte heller att få. Jag hade inte en enda vän som var advokat, eller ens jurist. En liten studiegrupp bildades under min tid på Juridicum och den var guld värd. Vi var ett gäng äldre studenttjejer, alla hade fyllt minst trettio år, och alla hade barn. Så vi stack ut, vår grupp, bland de där unga sorglösa studenterna som bodde i studentrum, engagerade sig i studentlivet och ägnade sig helhjärtat åt sina studier, och fester. Jag fick försöka klara studierna med den tid jag hade tillgänglig, helt enkelt.

De två första terminerna landade i katastrof eftersom jag misstolkade värdet av att läsa böcker innan man tenterar. Jag gick på tentorna utan att ha läst en rad och tänkte för mig själv: ”Ah, vadå, det finns väl en lagbok”. Vilken missuppfattning. Jag körde på terminstentorna, två terminer i rad. Men sedan rättade det till sig.

Jag var tvungen att lära mig den juridiska metoden på egen hand. Samtidigt hade jag väldiga problem med blodtrycket och det där hopplösa tillståndet som gjorde att jag somnade överallt. Det var väldigt problematiskt att åka tåg på grund av sömnen. Jag var livrädd att sova mig förbi Lunds station så varje gång ställde jag telefonen på ringning, för säkerhets skull. På grund av blodtrycket blev mina läppar ofta blå, vilket min studiegrupp påpekade lite då och då. Jag sa att det var ingenting att tänka på, trots deras bekymrade miner. Men äh, vad ska man göra. Ät blodtryckstabletter, tig och lid! Så gjorde jag.

Åren gick och jag pluggade, och pluggade, ända till april 2007 då jag äntligen fick ut min examen. Planeringen hade klaffat och den tänkta tidsramen för studierna hade hållit hela vägen. Tvisten med försvaret om En Svensk Tiger skulle upp i hovrätten veckan efter min examen.

Mina betyg var inte fy skam heller. Jag fick till och med ett stipendium som jag så vackert fick gå fram och hämta i kyrkan när de hade avslutning för juriststudenterna. Stipendiet fick jag för ett ”excellent examensarbete”, det där arbetet om En Svensk Tiger. Jag var väldigt stolt, faktiskt, men absolut inte för stolt. Men lite stolt var jag. Det hade tagit drygt 3,5 år att läsa in utbildningen under tiden som jag hade små barn, skyhögt blodtryck, ett museum att ta hand om administrativt och praktiskt och dessutom hade jag den eländiga rättstvisten att hantera. Jag hade klarat det ändå! Mina betyg skulle till och med kunna ge mig en notarietjänst i domstol, om jag nu någonsin skulle få tid att genomföra en sådan tjänstgöring. Museet tog ju all min tid.

När jag kom hem firade vi, Johan, jag, barnen och min mamma Marjatta min examen med en exceptionellt god middag. Morgonen därpå pockade museet på uppmärksamhet, så det var ett alldeles lagom firande.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!