20. En Svensk Tiger - Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL II - DE LYCKLIGA ÅREN ( 2000 – 2009)

AVSNITT 4 - JAG TÄNKER INTE DÖ INNAN JAG ENS FÖRSÖKT; 2002

Det eländiga blodtrycket höll i sig efter Leos födsel. Jag var bara 31 år när han föddes, men jag åt så många blodtrycksmediciner att jag kände mig som en mycket, mycket gammal och orkeslös människa. Våren 2002 satte jag mig ner på golvet och bara grät. Jag kunde inte ens ta mig ut till museet, för det fanns ingen ork kvar. Läkaren menade att det var en tablettdepression jag hade fått. Bort med medicinerna och in med nya. Och så ordinerades jag bananer för mina usla värden på kalium. Det var tydligen orsaken till att jag somnade hela tiden. Dessutom fick jag tipset att rödvin var blodtryckssänkande, så ett glas vin per dag skulle det vara. Jag kände inte riktigt att tipsen var rimliga, men läkare brukar väl veta vad de gör, tänkte jag. Nu jädrar åt jag bananer, och vi köpte vin med någon särskild druva som skulle vara blodtryckssänkande. Det enda som hände var att jag tröttnade på både banansmak och vin. I kombination var det förskräckligt. Några månader senare var "Projekt bananer och rödvin" avslutat, helt utan effekt. Jag var bekymrad. Tänk om jag skulle få en infarkt? Johan, barnen, museet, hur skulle det gå i så fall?

Skatteverket fortsätter brevväxlingen

Det var inte klart än, det där med Skatteverket. Brev efter brev damp ner i brevlådan. Min brevlådeskräck höll mig i ett fast grepp, men nu hade Johan och jag bestämt att han tog in posten och lade den på mitt skrivbord. Jag skulle inte komma undan alla brev. Det vore värre att stoppa huvudet i sanden.

Till slut fick jag nog. I början av år 2002 ringde jag upp Skatteverkets chef, grät i telefonen och förklarade att det här går inte längre. Jag bad dem komma ut så vi kunde träffas och prata om hur vi skulle lösa allt, vad det än var de ville ha. Jag förklarade att vi var verkligen inga skattesmitare och vi hade aldrig haft några planer på att bli sådana heller. Hur i hela världen skulle vi kunna göra något av de små slantar som knappt klarade att driva runt verksamheten. Det handlade om ett kulturarv som vi försökte göra något av. Jag hade två barn att ta hand om och jag var helt slut efter närmare ett år utan sömn och vila. När jag berättat om mina barn och den alldeles för tidiga födseln, då plötsligt ändrades hela samtalet. Chefen för Skatteverket förstod precis vad jag gick igenom. Det visade sig att han också hade gått igenom tiden på neonatalavdelningen med ett för tidigt fött barn. Jag är verkligen inte religiös, men tack gode gud för att just han delade den här erfarenheten. Han förstod. Nu bestämdes möte. Chefen för Skatteverket kom ut till museet tillsammans med en kollega. Vi pratade. Jag grät och jag tackade dem för att de förstod. Vi löste alla knutar och sedan gick allting på räls. Fridens boning uppstod äntligen med Skatteverket.

Efter den pärsen lärde jag mig att ha exakt ordning på bokföringen. Om någon så skulle väcka mig mitt i natten och kräva att få se underlag, då skulle de minsann få se underlagen direkt. Så är det än idag.

"Mister Bygglov" kommer på besök!

I samma veva som blodtrycksmedicinerna höll på att göra mig galen, våren 2002, fick vi ett oväntat, och synnerligen i tid opassande besök på Beredskapsmuseet.

En besökare kommer in på museet. Jag står i kassan. Han ställer sig in i hangaren och tittar upp mot taket. Han vänder sig runt i 360 grader och tittar på, som jag uppfattar det, själva hangaren. Så tittar han rätt på mig där jag står i kassan och frågar: ”Har ni bygglov för detta?” Jag hade ingen aning om att framför mig stod Mister Bygglov, kommunens bygglovsexpert, Lars-Erik Lydén (Just det, han som senare skulle komma att göra utredningen om Helsingborgs bunkrar och värn, men den här händelsen utspelar sig några år innan han inledde sin utredning). Jag sa: ”Njaaa, vi behövde väl inte det?” Jag hade ju faktiskt ringt och frågat den där gången 1997. Mister Bygglov svarar: ”Njaaaa, det behöver ni ju faktiskt…” Då kom den där molande magkänslan fram igen, vad hade vi gjort för fel? Samtidigt var jag så påverkad av blodtrycksmedicinen, som utan att jag förstod sakta avtrubbade alla mina känslor och reaktioner.

Helsingborgs dagblad fick nys om min fadäs, ringde mig och ville veta vad jag tyckte om att vi kanske skulle få riva hela hangaren och dessutom betala böter. Jag svarade: ”ja, då får det väl bli så…” Reportern sa förvånat: ”Men så kan du väl inte tycka ändå.” Jag svarade att jo det kunde jag väl, vem bryr sig liksom… den här reaktionen var inte min egen, den var blodtrycksmedicinens, men det visste ju varken jag eller reportern just då. Det kom läkaren fram till flera månader senare.

Byggnadsnämnden inledde en prövning om vi skulle behöva riva hangaren och om vi behövde betala böter. Jag ryckte bara på axlarna och tänkte "What will be, will be..." Men tack och lov hade de ändå viss förståelse. Vi fick betala ett antal tusen i böter, men vi slapp riva den och faktum är att böterna var i samma nivå som om vi hade sökt bygglov. Nu var bygglovet färdigt och klart för vår hangar. Puh! Och jag var mig själv igen ett halvår senare, med samma fighting spirit som vanligt. Tänk vad det kunde ha blivit med museet om jag inte slutat med den där medicinen.

En gammal dröm gör sig påmind

Jag måste gå tillbaka lite i tiden för att förklara min gamla dröm. Såhär var det. När jag var tolv år gammal hade jag precis börjat årskurs sju. Min lärare arrangerade ett studiebesök för hela klassen i en domstol någonstans i Stockholm. Det här var 1982, på den tiden när tingsrätterna var pyttesmå och fanns typ i varje kvarter. Rättegången, ett brottmål, var helt fascinerande. Järnröret, vapnet som hade använts till att spöa en stackare med, det hade tagits med till rättssalen och den tilltalade fick visa hur han svingade röret. Det där hade ju inte hänt i en rättssal idag, att en tilltalad får svinga vapnet fritt i rättssalen, men under den här rättegången gav svingandet verklighet till händelsen som föranlett åtalet. Jag satt där, på en åhörarstol, och tänkte för mig själv att detta vore väl drömmen att få vara med i scenen som utspelades framför mig. Inte som svingaren, givetvis, men som någon av de andra, åklagaren, advokaterna. Spännande!

På neonatalavdelningen hade jag fått tid att tänka. Min pappas död, dödsolyckan med mina släktingar dessförinnan, flytten till Djuramåsa, mina egna drömmar om vad jag hade planerat med mitt liv – och den där undangömda drömmen om advokatyrket, den som förstås aldrig skulle bli sann. Hur skulle det gå? Det krävdes flera års studier i Lund och det var en omöjlig tanke med två små barn och ett museum. Men drömmen om att bli jurist, advokat, den växte sig allt starkare för var dag jag satt där med Leo och lyssnade på hans andetag. Så måste det bli. Jag skulle plugga oavsett vilket. Det var uteslutet att jag skulle dö knall fall, om jag inte dessförinnan hade fått följa min dröm. Nu var det dags. Hur skulle jag lösa det? Jag tänkte inte dö innan jag ens hade försökt.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!