19. En Svensk Tiger – Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL II - DE LYCKLIGA ÅREN ( 2000 – 2009)

AVSNITT 3 - Min magkänsla slår larm

Vad är SFHM – kort bakgrund

Statens försvarshistoriska museer (SFHM) var en statlig förvaltningsmyndighet under Kulturdepartementet. Myndigheten skulle främja kunskap om det svenska försvaret genom tiderna och om försvarets roll i samhällsutvecklingen. Armémuseum, Flygvapenmuseum och Försvarets traditionsnämnd tillhörde SFHM. Myndighetens ledning och stab hade sitt säte i Stockholm, på Riddargatan 13 (just det, där Johan och jag bodde hösten 1995). Från 2008 fram till SFHM:s avveckling 2025 beslutade SFHM om bidrag till privata försvarshistoriska museer, däribland Beredskapsmuseet. SFHM avvecklades genom regeringsbeslut den 31 december 2025. Samtliga tjänstemän på SFHM omnämns endast som ”SFHM” i min berättelse.

Vänskapen mellan mig, Johan, Beredskapsmuseet och SFHM

Beredskapsmuseets relation till SFHM inleddes i samband med att vårt projekt invigdes. Några privata försvarshistoriska museer fanns inte sedan tidigare och i museivärlden var vår stiftelse en främmande fågel. Johan ville därför ha så goda relationer som möjligt med allt och alla, däribland även med SFHM, trots SFHM:s val att inte ens besvara vår inbjudan till invigningen av Beredskapsmuseet i juni 1997. Kanske skulle vi ha låtit den tystnaden tala istället för att försöka odla bra relationer.

I samband med att museet fick skrotad materiel från försvaret, föreslog SFHM att Johan skulle hålla SFHM underrättad varje gång det inträffade. Som skäl för detta hänvisade SFHM enbart till att "det var bra för dem att känna till vad vi fick". Att vi någon gång skulle få en kanon, eller ett annat föremål, i utställningsskick, det var helt uteslutet sa SFHM. Fina föremål var förbehållet statliga och kommunala museer. Men skrotet kunde vi ta, det brydde sig SFHM inte om. För att SFHM skulle få vetskap om skrotet ”på rätt sätt”, som SFHM förklarade det, ville SFHM att Johan skickade en anhållan om skroten till SFHM. Detta förfarande måste ske, förklarade SFHM, för att det var kanoner. Johan gjorde som SFHM begärde för att de goda relationerna skulle behållas. Jag tyckte absolut inte om att vi skulle behöva be om att få skrot från SFHM, när vi redan hade fått skrotet från försvaret. SFHM hade ingenting att göra med vad vi fick från försvaret. Men Johan, han ville ha de där "goda relationerna".

SFHM bjöds in till vårt projekt med jämna mellanrum och kontakten mellan oss var god. I samband med ett av SFHM:s besök i början av 2000-talet, förevisades SFHM Kanonprojektets verkstad på Cindersgatan i Helsingborg. Johan förevisade med stolthet allt som renoverades. När SFHM kom på besök igen kring år 2005 och Kanonprojektet därmed hade varit igång några år, då höjdes flera förvånade ögonbryn hos SFHM över hur fint renoverade föremålen var. Vissa föremål var i bättre skick än SFHM:s egen materiel.

Min magkänsla slår larm

Vid ett tillfälle kom SFHM på besök till museet. SFHM satte sig längst ner i fiket i hangaren, vilket var tvärtemot vad våra gäster brukade göra. I normalfallet fanns nämligen vårt fikabord närmast kassan, frivilliggängets bord, där alla glatt samspråkade med varandra. Men den här gången var det annorlunda. Johan höll låda och gjorde sitt bästa för att få SFHM att trivas på museet. Jag stod i kassan. Efter en stund tänkte jag att jag får nog gå ner och hälsa, för det såg så stramt ut från SFHM:s sida. Så jag gick ner. Förväntade mig en glad hälsning. Istället fick jag en avmätt nick. SFHM orkade inte ens resa sig upp och än mindre ta i hand. Jag sträckte demonstrativt fram handen till SFHM för att hälsa och det var en så slapp handskakning att jag lade den på minnet. Min magkänsla sa mig att SFHM var definitivt ingen vän till vare sig mig, Johan eller museet. Efter mötet sa jag till Johan att den där SFHM, den måste du passa dig för. Den vill inte oss väl. Men Johan tyckte att jag överdrev. Han menade att alla har ju olika personligheter. Jag tänkte "Hmmmm, jag köper inte den förklaringen." Efter det kom just denna SFHM inte tillbaka till museet igen, inte en enda gång, faktiskt.

Varför behövde vi underrätta SFHM om skrotgåvor från försvaret?

Jag funderade ofta på SFHM:s krav på underrättelse när vi fick skrotade kanoner från försvaret till museet. Ingen från försvaret sa att vi måste göra så, polisen ville inte ha licens på kanonerna och kanonerna i sig hade ju aldrig tillhört SFHM. De var bara ren skrot när de kom. När vi dessutom skulle lägga massor av pengar på att hämta skroten och renovera den till utställningsbart skick, då kändes det verkligen fel att ”anhålla om deposition” från SFHM, som inte hade någonting med föremålen att göra. Det skickades i och för sig aldrig några beslut om att ”bevilja” några depositioner från SFHM och vår materiel registrerades aldrig av SFHM, så jag kände ändå en viss förhoppning om att det bara var en onödig åtgärd som saknade betydelse. När jag tog upp diskussionen med Johan menade han att det inte var några problem. Det var bara för att det ”måste” vara så, för så hade SFHM förklarat det för honom. Jag lät frågan bero, medan det malde i maggropen på mig. Tänk om de någon dag skulle komma och kräva att få allt som Johan hade begärt som ”deposition” trots att det var en gåva av skrot från försvaret? Jag kunde inte släppa tanken på det där besöket. Vad ville SFHM egentligen?

En oväntad utskällning

Som museets administratör var det min sak att få ihop ekonomin. En del av detta var att se till att museet fick kommunbidrag. Det blev en snårig historia som pågick under några år, men kring 2003 hade vi fått ordning på situationen. Nu fick även Beredskapsmuseet kommunalt bidrag, precis som de andra fristående museerna i kommunen.

Ibland anordnade kommunen träffar för oss som var så kallade "fristående museer", vilket helt enkelt innebar museer som drevs av andra organisationer än kommunen. Jag gick glad i hågen till mitt allra första möte efter kommunens beslut att bevilja oss bidrag. Det skulle bli trevligt att äntligen få vara med i "klubben" och få träffa andra museiföreträdare. Så där stod jag, fyrtio år yngre än alla andra och dessutom kvinna, mumsandes på en kaka och sippandes på en kopp kaffe. Plötsligt kommer en man och ställer sig rakt framför mig. Och så skriker han. ”Det är ditt fel att Skolmuseet har fått minskade bidrag!” När han var klar vände han ryggen mot mig och började prata med ett gäng äldre herrar, precis som om inget hade hänt. Jag blev helt ställd över händelsen och gick undan för att ta ett djupt andetag. När jag stod där, i ett hörn av rummet och försökte tänka glada tankar, kommer det fram en kvinna till mig. Jag var beredd att ta skydd om även hon skulle gå till angrepp, men nej. Hon representerade Vällufs museum och ville tacka mig för att de äntligen fick bidrag från kommunen tack vare mitt arbete med att försöka få lika behandling för alla museer. Sedär, man kan inte vara vän med alla man möter. Men det där skrikandet, det var minsann inte särskilt trevligt. Jag gick inte på fler möten efter det.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!