15. En Svensk Tiger - Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL I - DRÖMMEN OCH STARTEN ( 1996 – 1999)

AVSNITT 15 - VI BEHÖVER EN STIFTELSE!; 1998-1999

Vårt lilla sommarprojekt hade vuxit till en ofantlig skapelse, med eget liv. Johan och jag var bara marionetter i ett förlopp som styrde sig självt. Och vi kunde inte komma ur vårt eget Projekt. Det hade ibland känts fint att bara lägga nycklarna på bordet, säga "Tjillevippen!" och pysa iväg mot något annat, lugnare liv. Men det var omöjligt. Visst, allt går ju, men jag har inte den personligheten att jag bara lägger av, ger upp eller sticker.

Samtidigt var jag alldeles förbi och slut som människa efter de första åren med museet. Som småbarnsförälder med nyblivet museum och med så många förluster av nära och kära inom loppet av några månader, så tror jag att vem som helst förstår att det var ett projekt i sig för mig bara att ta mig igenom varje dag. Dessutom var det nödvändigt att vara kreativ, dagligen, och kreativitet kräver vakenhet, nyfikenhet och glädje. Jag behövde komma på saker att skriva om, grejer att marknadsföra, se till att museet syntes och hördes. Och så var det ett problem som lurade i bakgrunden, sura militärer hoovrade runt museet i jakten på En Svensk Tiger, som vi fortsatte använda trots deras propåer om att vi inte fick använda den. Jag hade kontinuerlig kontakt med barnen Almqvist och vi hade bestämt oss för att stå emot alla försök till angrepp. Vi hade rätt. De hade fel. Åsa och Christina hade tämligen omgående skänkt oss rättigheterna till bilden eftersom vi såg till att bevara dess historia. Och de ville så gärna att bilden skulle komma ut ur militärens grepp. Men hur skulle det gå till? Alla försök till samtal och diskussioner bröt samman, gång efter annan. Det kändes sorgligt att vi inte kunde finna en väg framåt, men militären ville ha varumärket kvar, trots att vi sa gång på gång att de inte hade rätt till en varumärkesregistrering av tigern.

Vi måste bilda en stiftelse!

 Det där med vapenlicenser var ett stort problem. Det kändes inte bra att Johan skulle behöva ha privat vapenlicens för museivapen som vi hade utställda. Och hur skulle bevarandet lösas när föremål skänktes till museet? Hur skulle vi skydda museets verksamhet inför framtiden? Och – viktigast av allt – hur skulle vi hålla isär oss själva från museiverksamheten?

Jag började bläddra i böcker och söka information på bibliotek. Internet bestod vid den här tiden främst av tidningen Aftonbladet, Algonet och det där ljudet när man skulle koppla upp sig på nätet...

Till sist hade jag läst på så pass att jag bestämde mig för att en stiftelse, det var grejen för att kunna driva museum. En stiftelse äger sig själv. Det går att skriva stadgar som skyddar verksamheten och det går att ta emot donationer utan att det behöver beskattas om stiftelsen bedöms vara allmännyttig. Dessutom kunde en stiftelse under Länsstyrelsens tillsyn inneha vapenlicens. Så. En stiftelse måste det bli.

För att bilda en stiftelse måste det finnas pengar. Hundratusentals kronor. Och någon måste vara beredd att överlämna den summan till stiftelsen som bildas. Med överlämna menar jag verkligen överlämna. När summan sitter där, i den bildade stiftelsens famn, går det inte att återta vad än som överlämnats.

Var hittar då två helpanka människor som driver ett museum, som är utfattigt, några hundra tusen kronor som ska överlämnas för att bilda en stiftelse? Jomen då får man väl vara lite kreativ. Så vi tittade runt på skrothögarna vi hade fått i gåva från alla håll och kanter. Nog kunde väl skrotet vara värt litegrann. Så med skrot som insats bildades stiftelsen. Bland annat fick chassit till en stridsvagn från år 1942 utgöra en del av stiftelsens kapital. Idag är stridsvagnen Gittan, som är återställd till original, värd flera miljoner om den hade varit till salu, så bara stridsvagnen hade räckt till stiftelsekapitalet.

I mars 1999 hade därmed Stiftelsen Beredskapsmuseet, Sveriges fattigaste stiftelse, bildats. I samband med bildandet av stiftelsen avvecklades föreningen Beredskapsmuseets vänner.

Stiftelsens uppgift och syfte 

Stiftelsen Beredskapsmuseets uppgift var att förvärva och förvalta Beredskapsmuseets samlingar. Redan från början kom Johan och jag överens om fem föremålsområden som Stiftelsen skulle hålla sig inom. Vi var redan från början stenhårda i bedömningen om vi skulle ta emot ett föremål eller ej. Det som en gång tagits emot stannar kvar och det kräver omhändertagande och vård och sådant ansvar kostar pengar. Inga utsvävande tankar således. Inte ens hos Johan, även om han försökte acceptera varierande gåvor som enligt honom skulle kunna ingå i något samlingsområde, om man tänkte väldigt brett...

Museets vapenlicenser

En del tror att vapenlicens, det behövs bara om du ska ha ett skjutvapen, alltså en pistol eller ett gevär. Men icke. Svensk vapenlag säger att allt som en gång har varit ett vapen ska minsann ha licens. I början, 1999, var polisen tydlig med att ingen tid slösades på att registrera in delar av kanoner, eller kanoner överhuvudtaget. Men vi gjorde ett gott försök och ansökte om licens för allt vi kunde komma på som skulle kunna tänkas vara licenspliktigt.

När Stiftelsen bildades var stiftelsens licenspliktiga materiel viktigast av allt att ta tag i, så snart som möjligt. Det gjorde ont i magen på mig att vi hade kanoner som behövde registreras på något sätt. Det spelade ingen roll för mig att polisen tyckte att det inte behövdes. För mig behövdes licenserna eftersom lagen sa att det skulle vara licens på allt som en gång varit ett skjutvapen, även om det vid ansökan endast var ett itusågat eldrör. Jag hade läst på. Noga. Och jag ville verkligen inte hamna i problem som gick att lösa i förväg. Diskussionen med polisen var kontinuerlig och på den bästa nivån, men ändå var jag orolig för att vi inte hade licens på sådant som vi faktiskt måste ha licens för.

Våra ansökningar om licens för kanoner var inte den enklaste uppgiften att lösa. Det visade sig nämligen att polisens system protesterade mot så stora kalibrar som exempelvis kanonen Maja med en kaliber på 15,2 cm, så de fick trixa en del innan licenserna blev rätt. Men till slut var allting löst och Stiftelsen Beredskapsmuseet kunde ståta med Sveriges största privata samling av licenspliktig materiel. Att alltihop var skrot, det var en annan sak… Polisen var nöjd. Vi var nöjda. Alla var nöjda.

Kanonprojektet inleds

I stort sett all materiel som skänktes till museet från alla håll och kanter var skrot, sönderrostade delar som en gång hade varit ett fordon, en kanon eller ett föremål. De frivilliga saknade tid och kraft att renovera föremålen i den omfattning som behövdes. Men kommunen kom med ett förslag på lösning. År 1999 skulle ett projekt kallat ”Livsrum” dras igång av Helsingborgs kommun. Syftet med ”Livsrum” var att få igång långtidsarbetslösa i vettiga projekt. Med långtidsarbetslösa menades då inte den som sökte arbete i några månader. Kommunen ville erbjuda plats till människor med psykisk ohälsa, missbrukare, hemlösa, socialt isolerade människor, individer som inte hade haft vare sig arbete, socialt sammanhang eller en plats i vardagslivet på många, många år. För att erbjuda dem något att göra sökte kommunen efter uppdrag som aldrig skulle bli utförda annars. Projektdeltagarna skulle inte kunna anklagas för att beröva företag uppdrag, så det behövdes något riktigt annorlunda. Och då föll valet på Beredskapsmuseet. Vi hade massor att göra, sådant som tog en evig tid, som saknade krav på att bli färdigt vid viss tidpunkt och som aldrig skulle kunna utföras som betalt uppdrag av ett företag. På museet stod rostiga bilar, stridsvagnar och kanoner som behövde tas omhand. Det var möjligt att renovera dem men det var omöjligt att genomföra en sådan renovering på egen hand.

Kombinationen av skrot som skulle renoveras med mankraft som kunde arbeta utan krav på tidsaspekter och förkunskaper var idealisk. Därmed skapades Kanonprojektet, inom det kommunala projektet ”Livsrum”. Den ekonomiska fördelningen mellan kommunen och oss var att kommunen stod för hyra och lön till projektledaren som skulle vara på plats för att hjälpa deltagarna. Vi skulle stå för transporter och material. Det var en bra uppdelning. Arbetet satte igång direkt och den 1 juli 1999 hade vi en superfin verkstadslokal, en rad projektdeltagare och en entusiastisk projektledare. Det här skulle bli toppen! Äntligen var det möjligt att renovera all den skrot som överlämnats till museet. Kanske kunde till och med ett och annat fordon renoveras till kördugligt skick.

Jag intervjuades i tv som administrativt ansvarig för Kanonprojektet. För att få deltagare till projektet fick vi ta i från tårna, men det visade sig att när deltagarna väl kom in, så vägrade de lämna. Det blev en fin gemenskap mellan dem. Projektet ledde till mycket gott för deltagarna.

Vid 29 års ålder, hade jag ett museum, ett projekt tillsammans med staden och inom ramen för detta hade jag ansvar för flera anställda, lokalhyror att betala och projekt att driva. Min tillvaro tyngdes med så mycket administration att det knappt var möjligt att hantera. Dessutom hade jag en treåring att ta hand om och hon var viktigast av allt. Kvällar och nätter ägnades åt ekonomi, bokföring, marknadsföring, textskrivande, utveckling av verksamheten och allt annat. På dagarna var jag fast i telefonsamtal, möten, inköp, beställningar och från det att förskolan stängde var jag bara förälder till vår dotter. Och hon fick ha med sig hur många kompisar hon ville efter förskolan. Alla rusade omkring hemma hos oss i alla fall, så det gick alldeles utmärkt med några ungar till.

Nu var det mesta faktiskt på plats. Stiftelsen var bildad. Vapenlicenserna klara. Kanonprojektet hade kommit igång. Cafeterian i vägbashangaren drog in pengar. Sophie hade fått plats på montessoriförskola. Jag hade tagit mitt körkort och var inte längre bunden till Djuramåsa. Vi kunde gå vidare med Beredskapsmuseet mot några riktigt fina år, som skulle bli allt bättre. Min vision växte sig starkare för varje säsong tillsammans med en allt bättre ordning överlag på museet. Jag hade livet under kontroll igen.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!