14. En Svensk Tiger - Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL I - DRÖMMEN OCH STARTEN ( 1996 – 1999)

AVSNITT 14 - INGENTING ÄR OMÖJLIGT!; Våren 1998

Ekonomin räddas av vännerna

I februari 1998 var ekonomin fullständigt utraderad. Ute på åkern väntade en vägbashangar på att byggas upp. Handelsbanken sade upp våra lån och krävde betalning av hela beloppet, 200 000 kr, omgående. Jag ringde banktjänstemannen och vädjade om att få tid på mig att betala, i alla fall till sommaren. Men han vägrade. Ingen respit. Minst 20 000 kronor skulle sättas in omgående. Annars var det slutet för vårt aktiebolag, för vårt Projekt och för oss själva då vi hade borgat för lånet personligen. Jag tvingades be om lån från våra närmsta vänner, Siw Wirén samt Owe och Stina Erkheden. Sommaren 1998 betalade jag tillbaka lånet, totalt 20 000 kronor. Jag är dem evigt tacksam!

Frisyr och kläder är inte viktigare än Projektet!

Vi var så ruskigt fattiga. Nätterna var sömnlösa och jag hade ständiga orosmoln för precis allt. Viktigast av allt för ekonomin var absolut att betala hyra, el och lön till vår ende anställde Peter, han som började jobba på museet hösten 1997. Peter var helt fantastisk. Han byggde och snickrade precis allt och allting var så stabilt att det inte gick att rubba. En gång fick vi ta alla pengar ur museets donationsbössa – det här var på den tiden då folk använde endast kontanter – och växla in mynten för att kunna sätta in hans lön.

Jag hade inte råd att gå till frisören mer än någon gång per år, så jag fick helt enkelt klippa håret kort för att det skulle klara sig till nästa gång. Varje gång jag gled ner i en frisörstol var det som att befinna sig på ett lyxigt spa. Jag njöt av varje sekund jag satt där och fick schampo masserat in i alla mina stackars trötta hårtestar. Att köpa kläder var helt uteslutet och om det måste köpas något fick det vara rejält billigt. Så visst, jag var inget modelejon och jag var definitivt inte snygg i håret, men det sägs ju ”allt för konsten”, så det var vad som gällde.

Viktigast av allt genom alla år var våra barn, att de hade allt de behövde. Och jag visste att museet skulle bli unikt! Min vision av Beredskapsmuseet, den bar jag med mig i alla sammanhang.

En sak jag blev expert på, det var att duka fint till varje middag, även om det serverades ren fattigmanskost. Fram åkte bröllopspresenterna – Ostindiaporslinet – och så dängdes det på en bit blodpudding. Ah. Snyggt. Vem kunde klaga på maten med den fina tallriken som serveringsyta?

Marknadsföring

Vi deltog överallt där vi hade möjlighet. De frivilliga hängde med och alla dressade upp sig i lämplig stass. Göte "Sjuan" Stjärnemyr hängde med överallt och berättade glatt om sin tid på Batteri Helsingborg. Det gällde att synas så mycket som möjligt. Jag skapade annonser, bjöd in tidningarna och jagade publicitet överallt där jag fick möjlighet. Internet var nytt, men jag lyckades lösa en extremt primitiv hemsida redan 1998. Egen domän köpte jag till museet 1999 och så var vi etablerade på nätet. Det skulle komma att visa sig vara den absolut viktigaste marknadsföringen. Tidningsartiklar om museet ökade i antal, men märkligt nog tänkte ingen journalist på att fråga hur vi lyckades bygga upp museet. Det var ju inte bara ett nytt museum; allt som gjordes bekostades av besökarna.

Brevlådeskräcken inträder!

Fakturor droppade in i en aldrig sinande ström. Paniken var total för alla former av kuvert, särskilt de där med fönster, de som såg ut att komma från Skatteverket. När museet startade delades posten ut av lantbrevbärare, dvs brevbärare som personligen skulle leverera brev till Arktis om de blev ombedda att göra det. ”Brevlådeskräck” innebar kort och gott att jag till sist inte förmådde gå till brevlådan och hämta posten. Jag lät brevlådan vara, helt enkelt. Varje dag när brevbäraren körde förbi, ja då duckade jag och gjorde mig osynlig. Men det där fungerade förstås inte i längden. När brevlådan till sist blev överfull tog lantbrevbäraren all post med sig och körde in på gården till vårt hus. Hon knackade på. Lämnade över all post. Jag höll på att svimma. Det tog flera dagar innan jag klarade att börja sortera posten, öppna den, och lägga räkningarna på hög. Efter den genomgången blev det så många sömnlösa nätter att jag tappade räkningen.

Under en middag hos några bekanta mötte jag en god vän till Johan. Han var egenföretagare och led av precis samma åkomma, ”Brevlådeskräck.” Han berättade att han visste på ett ungefär när brevbäraren kom in i trapphuset. Då brukade han springa till sängen och dra upp täcket över huvudet så han slapp höra ljudet av brevlådan som smällde till i dörren… så där satt vi, med vår gemensamma brevlådeskräck, och plötsligt var det inte så farligt att ha den skräcken längre för vi var ju minst två i världen som delade precis samma ångestfyllda liv inför oöppnade kuvert. Det kändes bra.

Vägbashangaren byggs upp

 Den där vägbashangaren måste upp på något sätt och nöden är uppfinningarnas moder. En av de viktigaste delarna var att bygga den stabilt och ordentligt på den gamla leråkern. Vad skulle vi ha för underlag? Vi hade inte råd att gjuta en bottenplatta. Utan någon form av stopp riskerade bärlagret att försvinna ner i lerjorden. Men då kom lösningen igen. Gamla flygbanemattor skulle kastas av försvaret. De funkade perfekt som botten istället för armeringsjärn, under bärlagret som skulle läggas ut.

Hur lägger man då ut hundratals flygbanemattor när arbetsstyrkan består av tre personer och en nästan tvååring? Jo, då väntar man på ett besök av Försvarshögskolan. Våren 1998 invaderades vi av ett gäng kadetter som skulle på visning. Jag ställde mig framför dem och förklarade dilemmat. Pekade på hangarens tak, som var på plats, och erbjöd dem kaffe och kanelbulle i utbyte mot att de lade ut flygbanemattorna. Det tog tio minuter. Sedan var alla mattor på plats och vi kunde fortsätta bygget. Alla var nöjda med den dealen. Sommaren 1998 var hangaren färdig och äntligen hade vi ett utrymme ovan jord med plats för grupper som ville äta och dricka i samband med besök på Beredskapsmuseet. Och vi kunde erbjuda en gästtoalett. Äntligen slapp jag erbjuda fullständiga främlingar ett toalettbesök hemma hos oss. Det erbjudandet hade jag aldrig gett till någon idag!

Dyraste investeringen - en varmluftsugn!

Vägbashangaren skulle användas som cafeteria. En cafeteria måste kunna erbjuda något. Vad är väl godare än nygräddade bullar och wienerbröd? Vad behövs då? En snygg varmluftsugn, förstås. Jag beställde en varmluftsugn. En svart, med guldiga detaljer. Snygg som attan. Den kostade 10 000 kronor. Svindyrt! Johan ifrågasatte varför vi skulle köpa en ugn, men just ugnen blev den viktigaste ingrediensen i vårt café, en pryl som återbetalade sin kostnad redan första säsongen. Där ser man vilka prioriteringar vi hade, Johan och jag; en ugn - eller en kanon...

Frivilliggänget formas

Frivilliggänget var en grupp som bildades av sig självt, i stort sett så fort vi hade fått upp vägbashangaren. Det närmsta bordet vid kassan var deras bord från början och är det än idag.

Det som förenade gänget var inledningsvis intresset för försvarshistoria och förstås tjänstgöring på Batteri Helsingborg när det begav sig, men allteftersom blev det en grupp som träffades för att det helt enkelt var kul att göra saker tillsammans. Och det händer ju alltid något spännande på museet. Gänget började sakta ta på sig uppdrag, under Johans ledning. Intressanta fordon behövde renoveras, skrothögar som en gång varit kanoner skulle skrapas fria från rost och på ett eller annat sätt göras utställningsbara, överallt behövde byggas om, snickras, röjas, hämtas material; det fanns och finns alltid något att göra på museet. Skaran utökades alltmer de första åren, vilket innebar att mer blev gjort. Johan styrde över vad som skulle göras och hur det skulle göras. Jag såg till att räkningarna blev betalda. Och jag sa "Nej!" när det föreslogs insatser som kostade så mycket att vi riskerade hela stället.

I samband med att Birgitta och Sven-Arne Persson blev våra grannar startade en mer organiserad variant av frivilliggänget. En dag i veckan bestämdes som den dag då alla samlades och fixade tillsammans. Och så blev det. Varje onsdagkväll. Än idag är det frivilliggängets kväll på museet. Och en del lördagar, ibland söndagar och rätt ofta även tisdagar eller någon annan dag i veckan... frivilliggänget finns alltid där, när det behövs. Året runt. Utom möjligen helgaftnar. Med tiden har det blivit som en familj. Alla värnar om varandra. Vilket fint gäng det är!

Utan de frivilliga hade museet aldrig blivit vad det blev, och fortfarande är, både i hjärtat och till utseendet. Tänk att det finns så många genomgoda människor i världen, och att alla dessa snälla, trevliga och omtänksamma människor hittar till frivilliggänget i Djuramåsa!

Rädda prylarna innan de skärs sönder och kastas i Öresundsbron!

 Uppbyggnadsfasen för museet var kraftfull och varje dag var fylld av händelser som måste hanteras och fullföljas. Försvaret avvecklade sin verksamhet i en rasande takt och det var bara att försöka rädda vad som räddas kunde innan det försvann iväg för att malas ner, smältas ner, skänkas till Baltikum eller på annat sätt avyttras. De kunde ringa från KA2, eller andra grenar av försvaret och säga: ”Vill ni ha den här kanonen? Kom och hämta den imorgon i så fall, för annars sätter vi svetsen i den och skär ner den i mikrobitar.” Vi gjorde verkligen allt vi kunde för att rädda ett kulturarv som annars oåterkalleligen skulle fördärvas. En del gånger hann vi helt enkelt inte med. En av försvarets chaufförer besökte museet och berättade att han dagen innan hade kört 40 000 porslinsmuggar med tre kronor på, till tippen. Tänk om vi bara hade kunnat få hundra muggar... men nu var de oåterkalleligen borta.

SFHM, Statens försvarshistoriska museer, kommer på fint besök

Det kostade pengar, massor av pengar, att ta hand om allt. Och omgivningen var mer än tveksam. De där första åren ställdes den ena skrothögen efter den andra ut på åkern. Den statliga myndigheten SFHM, Statens försvarshistoriska museer, bjöds in till Djuramåsa redan den 30 juni, men SFHM besvarade inte ens vår inbjudan. Vi fortsatte tjata på SFHM, eftersom det kändes viktigt att ha en bra relation till dem då de ansvarade bland annat för vårt "systermuseum" Armémuseum i Stockholm. Sommaren 1998 besökte SFHM till sist museet, eftersom det till och med skrevs om oss i Svenska dagbladet. SFHM såg all skrot som stod ute på åkern, skakade på huvudet och sa att "Det där får ni aldrig ordning på." Vi försökte låna finare föremål från SFHM för att slippa de enorma kostnaderna för renovering men det blev kalla handen. SFHM:s svar var att de lånade bara ut föremål till andra statliga museer. Jaha, tänkte jag när jag fick höra det. Är inte vi "fina nog" bara för att vi betalar allt själva? Samtidigt föreslog SFHM att vi borde anhålla om allt vi fick från försvaret som en "deposition", för kanske kunde vi få pengar till renovering. När jag hörde det fick jag en instinktiv känsla att det där med "deposition", det var väl ändå inte rätt och riktigt. Skrotet vi fick var faktiskt gåvor från försvaret och det hade ingenting att göra med SFHM. Johan tyckte inte att det gjorde något, det var självklart att SFHM ville stötta vår verksamhet. Varför skulle de vilja något annat? Vi kom ihop oss om den där "depositionsskrivningen", Johan och jag, men Johan ville på alla sätt han kunde blidka SFHM för att de skulle förstå att vårt Projekt var allvarligt menat, så från den dag då SFHM besökte museet gjorde Johan som SFHM sa och "anhöll om deposition" för skrotade kanoner via fax. Jag var tveksam, men ok, jag kunde ju inte gå omkring och vara tveksam till människors välvilja.

Djuramåsa får ett eget dagis, på gångavstånd

Sophie hade fortfarande ingen dagisplats. Vi fick tag i ett dagis i Kattarp, men det var inte hållbart i längden. Det krävdes körkort och bil och Johan var ute och flängde över hela Sverige, hela tiden, i jakten på skrotad materiel som skulle räddas innan den kördes i tuggmaskinen. Det behövdes ett dagis. I lilla byn Döshult nedanför backen, där låg Döshults gamla skola. Den vore väl utmärkt som dagis. Jag hade lärt känna lite folk ute på bygden och vi hade alla små barn i förskoleåldern. Jag och en bekant pratade ihop oss, samlade till möte, startade kampanjarbete och så vips, var "Barnen i Döshult" på plats i den gamla skolan. Men, jag sneglade mot Domsten och montessoridagiset där. Det var min dröm att få ha mina barn på montessori, som jag uppfattade som fritt och kreativt, så när Sophie fyllde tre år var det adjö till mitt eget dagisprojekt. Barnen i Döshult är igång än idag. Det gör mig glad att mitt projekt blev hållbart över tid.

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!