13. En Svensk Tiger - Berättelsen om Beredskapsmuseet

Varmt välkommen till min berättelse om hur Johan Andrée och jag – med hjälp av många underbara människor – byggde upp Beredskapsmuseet, Sveriges enda museum i en underjordisk anläggning från andra världskriget.

Har du inte läst serien tidigare rekommenderar jag att du börjar från början, med inlägg 1 . Därifrån leder varje inlägg vidare till nästa.

Vid pennan

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

KAPITEL I - DRÖMMEN OCH STARTEN ( 1996 – 1999)

AVSNITT 13 - VAR DETTA VERKLIGEN VAD JAG VILLE MED MITT LIV?; Hösten/Vintern 1997

Det vi hade tänkt oss som ett litet spännande sommarprojekt, Beredskapsmuseet, hade på något sätt och alldeles omärkligt under sommaren slukat oss ända in i själen. Massor och åter massor av tid och pengar hade lagts på att öppna upp sammanställningsplatsen och kanonen Maja. I avtalet med Gustaf Trolle fanns en klausul som sa att marken skulle återställas om projektet skulle avslutas. Hur skulle det ske när det var svårt nog att få ihop betalning av räkningarna? Och hur skulle det vara möjligt att fortsätta bygga på en verksamhet som låg åtta mil enkel resa från vårt hem i Malmö? Vi hade inget val. Det var bara att fortsätta försöka komma framåt, mot den där visionen som vi båda ändå hade någonstans i bakhuvudet, om ett fantastiskt, unikt museum, fyllt av historia, med massor av besökare. Hur skulle vi kunna uppnå det? Var det möjligt över huvudtaget?

Vi måste ha en cafeteria!

Hösten 1997 stod det klart. För att få snurr på ekonomin, då krävdes det investeringar. Det största behovet var en byggnad ovan jord. Besökarna kunde inte ens erbjudas ett toalettbesök eftersom den enda lilla toalett museet hade ständigt gick sönder när den lånades ut (att rensa upp i en toalettkvarn kan möjligen vara det vidrigaste jag gjort på museet!). Så hur skulle det här lösas? Lån skulle vi ju aldrig få. De där 200 000 kronorna som Handelsbanken lånat ut skulle betalas tillbaka och jag visste inte riktigt hur vi skulle lösa återbetalningen. Det här var dock absolut nödvändigt att ha; en byggnad, en cafeteria, ovan jord.

Johan tog en chansning och ringde Staffan Forsberg på Fortifikationsverket, igen. Jodå, mitt i avvecklingen av det svenska försvaret så fanns det resurser. På en vägsträcka i Sjöbotrakten stod det två vägbashangarer som skulle monteras ner å det snaraste. Den ena hade använts som tillfälligt lager för det avvecklade Luftvärnsmuseet på LV4 i Ystad. Den andra stod tom. Och visst kunde museet få överta en av dem, till och med båda, om vi såg till att hämta dem på egen bekostnad, sa Staffan.

Nu var vi alltså innehavare av en vägbashangar, men den stod sisådär tjugo mil bort. Nedmontering av en vägbashangar. Hur gör man det? På något sätt lyckades det med hjälp från alla möjliga och omöjliga håll monteras ner en hel hangar, som därefter forslades till Djuramåsa. Där låg den i prydliga högar. Plåten för sig. Trälimbalkarna för sig. Betongfundamenten. Det såg ut som ett stort Lego. Hur bygger man upp en vägbashangar när man inte har ens en krona till uppbyggnaden? Ja det var inte heller så enkelt. Bygget fick vänta till våren, då skulle det säkert lösa sig. Jag funderade på om vi kanske behövde bygglov för hangaren, så jag ringde stadsbyggnadskontoret för att höra vad de tyckte. Fick svaret att nej, det var utanför detaljplan och det var lantbruksmark så det behövdes inte. Lantbruksmark? Hm. Vi var ju ett museum. Men det skulle inte behövas sa bygglovshandläggaren. Som den unga och förhoppningsfullt godtrogna 27-åring jag var, så litade jag på det muntliga beskedet. Inget bygglov behövdes. Så bra! Då var det bara att dra igång, sa vi till varandra, Johan och jag. Givetvis behövdes Gustaf Trolles tillstånd att bygga upp hangaren, och det fick vi. Ännu en gång litade han på att vi skulle lösa det vi åtagit oss att göra.

Snickaren Peter börjar arbeta på Beredskapsmuseet

Höstmörkret sänkte sig över Djuramåsa. Den gamla vägbashangaren låg på vänt. Det behövdes hjälp från någon kunnig snickare. Arbetsförmedlingen hörde av sig och frågade om museet hade plats för en man, en snickare, som gärna kunde tänka sig att arbeta på museet. Peter Svensson hette han. Absolut sa jag, det blir bra. Nu var det inte bara ett museum med en verksamhet för två personer. Vi hade en anställd också. Det kändes väldigt stort och ansvarsfullt. Särskilt när det gällde Peters lön. På något sätt skulle det väl gå att lösa, tänkte jag. Vi själva kunde väl leva så billigt som möjligt, bara Peter fick den lön han skulle ha.

Flytten till Djuramåsa

Vi förstod att det projekt vi hade startat, det var omöjligt att avsluta. Boendesituationen måste ses över. Det hade varit både mysigt och roligt att bo primitivt i Djuramåsa under sommaren, men nu när hösten ryckte närmare blev det inte riktigt samma hemtrevliga känsla att sitta inne i en friggebod på sex kvadratmeter. Hur skulle vi hitta en bostad nära Djuramåsa?

Lennart och Gunnel Andersson löste problemet åt oss. De hade sagt upp arrendet våren 1997 för att de skulle sluta med "bonneriet", gå i pension helt enkelt. Just för att de hade sagt upp sitt arrende, öppnades möjligheten för oss att hyra potatisåkern. Annars hade det inte blivit något av Projektet, för det hade inte funnits mark tillgänglig, helt enkelt. Tänk att slumpen kan spela så stor roll. Lennart Andersson hade tagit över lantbruket efter sin far, så samma mark hade arrenderats i hundra år. Och sagts upp strax innan Johan ringde Gustaf Trolle. En slump, som sagt, men ibland undrar jag om detta med Beredskapsmuseet var vårt bestämda öde.... Huset, som Lennart hade bott i sedan han föddes 1931, det fortsatte han och Gunnel i alla fall att hyra en tid till. På sensommaren berättade Lennart att de hade hittat ett fint hus i Lerberget. Flyttlasset skulle gå i oktober. Han och Gunnel tyckte att det vore perfekt om vi kunde hyra huset. Då skulle vi bli omedelbara grannar med sammanställningsplatsen. Så slumpen igen. Om de hade sagt upp sitt hus samtidigt hade huset blivit uthyrt till någon, och vi hade inte haft en bostad... Men nu ville tydligen ödet detta.

Det blev ett nytt samtal till Gustaf Trolle. Skulle vi möjligen kunna få hyra Lennart och Gunnels gamla hus? Jodå, det kunde vi visst det, sa Trolle. Och då var det bestämt. Hyreskontrakt upprättades. Hyresrätten i Malmö sades upp. Hela vårt liv i Malmö var nu över. Vi skulle lämna allt bakom oss för att flytta ut på landet, till en ort där det inte fanns vare sig buss eller tåg, och jag hade inte ens körkort. Jag var inte helt säker på att det här var en bra idé, men allt bara hände, slag i slag, på något sätt, så varken Johan eller jag hann egentligen tänka efter. Nu hade vi ett hus, ett hem, precis intill vårt Projekt. Ja, då var det väl dags att flytta då. Till ett Projekt som tycktes styra över våra liv på ett sätt som jag knappt kunde förstå.

Den 5 oktober 1997 flyttade vi in i vår nya "hyresrätt", ett hus från 1887 i två våningar, med heltäckningsmattor och sjögrästapeter. Hejdå Malmö innerstad. Nu var vi lantisar. Och jag var fortfarande inte säker på att jag förstod helt vad som hände.

Flytten till Djuramåsa var en enorm omställning. Jag hade lämnat mitt liv, mina vänner, allt, för att bo på en gård ute på landet där gruset förstörde klackarna och där inga gatlyktor lyste upp mörkret utanför fönstren. Jag hade bara mörka grusvägar att promenera på med Sophie och det fanns inga små vänner som hon kunde träffa, för jag kände ingen alls. Det kändes som att flytta ner i ett gruvschakt, rätt ner i avgrunden bara, in i helvetets gap. Jag var riktigt, riktigt ledsen. Som om flytten inte var tillräckligt jobbig hade vi dessutom skulder upp över öronen. Vi hade ingen aning om att när turistsäsongen är slut i början av augusti, då tar intäkterna också slut, för ingen turist åker på måfå ut till en lerig åker för att gå på museum. Oktober 1997 kändes både mörk och sorgsen. Men jag intalade mig att det blir säkert bra. Det behövdes bara lite tid så skulle det nog ordna sig.

December 1997 – begravning igen...

I september 1997 fick jag äntligen möjlighet att åka upp till Stockholm och hälsa på mina föräldrar tillsammans med Sophie. När jag kom upp fick jag en chock. Min vanligtvis stora, robusta, kraftiga, livfulla pappa hade förvandlats till skinn och ben. Han var grå i hyn och såg ut som om han var döende. Men han sa inget om att han var sjuk. Inte ett ord. Jag vågade inte fråga. När vi åkte hem till Skåne, jag och Sophie, hade jag ingen aning om att jag aldrig mer skulle få träffa honom, min största förebild i positiv inställning till livet.

Pappa och jag fortsatte prata varje dag under hösten, precis som vi hade gjort i alla år sedan jag flyttade till Malmö hösten 1989. Jag hörde att han blev sämre. Han blev inlagd på sjukhus ett par gånger med vatten i lungorna. Vid ett av tillfällena ringde jag avdelningen för att höra hur det var med honom och en sjuksköterska sa då, rätt upp och ner, att det här är omöjligt att klara. Hon berättade att han skulle behöva en hjärttransplantation för att överleva. I nästa andetag sa hon att han aldrig skulle klara en transplantation för han var för dålig. Jag fick förbereda mig på att han skulle dö. Jag fick en chock. Vänta, vad sa hon? Att han skulle dö? Men det hade ingen sagt till mig. Han var bara 63 år. Jag behövde honom. Jag behövde våra dagliga samtal. Han var min enda trygghet, den enda jag kunde ringa till som gav mig positiva ryggdunkningar. Han sa ofta att vårt Projekt, det skulle bli ett riktigt Kungadöme. Han var säker på att vi hade hittat "hem" genom projektet.

Jag vågade inte fråga pappa om det sjuksköterskan hade sagt verkligen stämde, så jag sa helt enkelt ingenting alls. Inte till någon. Kanske berättade sjuksköterskan även för andra hur det låg till med pappas hälsa. Kanske ville hon att jag skulle få veta att hans dagar var räknade. Kanske gjorde hon fel. Oavsett vilket visste jag nu i alla fall vad som gällde.

Så kom den där morgonen i november 1997, bara några få veckor efter den oförberedda flytten till Djuramåsa. Ännu en morgon med ett telefonsamtal som jag önskar att jag aldrig fått. Det hade bara gått ett halvår sedan pappa ringde mig om min faster och hennes man den där morgonen i maj. Den här gången var det mamma som med ett desperat skrik ringde mig. Jag hörde hur en äggkokare tjöt i bakgrunden och hur hon ömsom grät, ömsom skrek att pappa skulle till sjukhuset och att ambulans var på väg. Jag förstod att det var riktigt allvarligt, särskilt som jag visste vad sjuksköterskan hade berättat. Johan och jag släppte allt vi hade för händer. Johan ringde sina vänner Owe och Stina Erkheden som genast begav sig till sjukhuset för att stötta mamma. I Djuramåsa gick det snabbt. Vi packade det vi behövde. Gunnel hade nycklar och en bekant till oss fick också nycklar till huset. Allt lämnades i kaos. Tvätten låg kvar i maskinen. Jag vet inte ens om jag plockade undan efter frukosten. Men vi kom iväg.

Färden mot Stockholm var den längsta och tystaste resan jag genomfört. Jag känner den än idag, tyngden som låg över mig. Hur sorgen hade mig i ett stenhårt grepp. Hur jag kände på mig att det var slut. Det var över. Jag ringde till Owe och frågade hur det var med pappa. Owe svarade ”Nämen lilla gumman det ska väl inte vara jag som talar om det för dig…” Då förstod jag. Pappa var död. Min pappa var död. Och jag hade inte ens fått ett samtal från mamma om det ännu fastän det hade gått flera timmar. Jag grät. Och jag grät. Tårarna tog aldrig slut.

När vi kom fram till sjukhuset gick jag till en butik som sålde blommor – det här var på den tiden då det fortfarande var tillåtet att ha riktiga blommor på sjukhus – och jag köpte tre röda rosor, en från mig, en från Sophie och en från Johan. Vi kom ner till ett rum. Där låg pappa. Allt var alldeles overkligt. Men Sophie tittade glatt på sin morfar som hon ändå tycktes komma ihåg väl från de gånger hon träffat honom. När vi var uppe i september hade hon varit hela tiden med sin mormor och morfar och morfar hade lekt tittut med henne konstant. Trots att han knappt orkade röra sig hade han ägnat sig åt att ta sig runt mellan dörrarna och ropa ”Tittut” och Sophie skrattade så hon kiknade. De hade trots den korta tiden fått en så fin relation, Sophie och hennes morfar. Han kallade henne för ”morfars lilla flicka”.

Pappa var död. Hans hjärta hade stannat, precis som sjuksköterskan sagt. Vi åkte hem till Skåne. Där satt jag. I ett hus ute på landet. Utan vänner. Utan körkort. Utan pengar. Med ett museum som var nystartat och med en väldigt oklar framtid på grund av uppsjöar av obetalda räkningar. Jag hade inte ens någon dagisplats för Sophie. Dagarna rullade på utan någon som helst hänsyn till att jag behövde tid att andas, tid att reflektera och känna, tid att sörja. Vad i hela världen skulle jag ta mig till? Varför, varför hade vi startat det här Projektet, ett museum, på en åker, mitt ute i ingenstans?

Vi hörs snart igen!

Marie Andrée

Administratör och medgrundare av Beredskapsmuseet

TILL NÄSTA INLÄGG!